Bo Melin har goda chanser att bli så gott som helt återställd.
"Det här är inte sant. Det stämmer ju inte." Den tanken for genom Bo Melins huvud när han insåg vad som hade hänt.
12 januari 2022 hade börjat som många andra arbetsdagar. Bo Melin bor i Etelhem men befann sig vid Martille i Stenkumla tillsammans med en kollega för att sätta upp stolpar vid en åker. Runt klockan 14 lämnade arbetskamraten platsen och Bo blev kvar ensam. Han skulle bara förbereda lite för morgondagens jobb.
– För att få ner stolparna i marken använder vi en borr som jag tänkte iordningställa. Den drivs av en stor klump som vi har på en traktor. Det jag inte uppmärksammade då var att kedjan hade frusit, så det hände ingenting. Men plötsligt släppte frosten, och bägge händerna var under klumpen, säger Bo Melin.
Föremålet ifråga väger nästan ett halvt ton. Så Bo stod där han stod.
– Först gjorde det inte särskilt ont. Jag försökte komma loss men fattade att det var en omöjlighet. Jag hade en mobiltelefon som var ansluten till radiolurarna, men den låg i benfickan, så det var ingen idé att försöka ringa. Det återstod bara att ropa på hjälp så högt jag kunde tills det började snurra i skallen.
Någon hjälp kom inte.
– Man orkar ju inte stå och skrika hela tiden. Man måste spara på krafterna, och smärtan blev värre. Jag behövde tänka på något annat, så jag kröp ihop och lyssnade på skidskyttet i lurarna. Jag minns ännu när Evelina [Öberg] sköt sin sista serie.
Tänkte du att detta kan sluta riktigt, riktigt illa?
– Nja, sånt kan man ju inte tänka. Och jag visste att kollegan skulle komma tillbaka någon gång, även om det kunde dröja.
Stolparna vid åkern i Stenkumla står numera där de ska. Åkern ligger ungefär 500 meter från Yen Dahlgrens gård.
Men det var faktiskt någon annan som hann före till olycksplatsen. Några stenkast bort ligger den hästgård som Yen Dahlgren bor på sedan förra året.
– Jag tyckte jag hörde något, men jag förstod inte vad det var. Någon som ropar på hjälp? Nä, det var säkert ingenting. Men jo, ljudet kom tillbaka och visst lät det som ett rop på hjälp, minns Yen Dahlgren i efterhand.
Hon kastade sig in i bilen för att lokalisera källan.
– Först trodde jag att ropen kom från skogen och tänkte herregud, det kommer bli omöjligt att hitta. Plötsligt såg jag en man som verkade stå och arbeta en bit från vägen. Bra, jag kan fråga honom om han också hört ljudet, tänkte jag. När jag närmade mig begrep jag: Oj, det var ju han, säger Yen Dahlgren.
Yen Dahlgren och Bo Melin har synts tillsammans i flera medier efter incidenten efter årsskiftet.
I hasten hade hon glömt sin telefon, så det blev till att fiska upp Bo:s mobil för att ringa ambulans.
– Som tur var var den inte låst. Jag menar, händerna satt fast, så något fingeravtryck var det inte tal om. Bo var mer samlad än jag, jag fattar det inte. Han försökte instruera mig att du kan ju prova dra i spaken där och göra det och det. Jag tänkte bara: Herregud. Det måste göra så ont, och att han inte frös!
– Äh. Jag är väl inte så frusen av mig. Men jag kan säga att jag blev väldigt glad när jag såg Yen, inflikar Bo.
Vid den tidpunkten hade han stått där i en timme.
– Det var väl tur att vi inte fick loss mig förrän ambulans och brandkår var där, för då kom det en jäkla massa blod, säger Bo, som omedelbart fördes till akuten och senare vidare till Södersjukhuset i Stockholm.
Efter att kollegen åkt stannade Bo Melin kvar för att förbereda för dagen efter. Det var då olyckan var framme. "Försökte komma loss men fattade att det var en omöjlighet."
Händerna har opererats och framtidsutsikterna ser goda ut.
– Läkarna säger att det läker bra, men jag tycker det går långsamt.
Du är en rastlös typ?
Hustrun Ylva, som är med under intervjutillfället, nickar tyst men intensivt i bakgrunden när frågan ställs.
– Ja, alltså, jag tänker ju hela tiden att jag ska ut och göra saker, för att sedan inse att nej, det går inte. Det är trist. Särskilt nu när vinter-OS är slut, säger Bo.
Återhämtningstiden har visserligen bjudit på en del ståhej. Såväl tidningen som radion har hört av sig. Först var dock Aftonbladet, som uppmärksammade historien under sin vinjett "Svenska hjältar".
"Jag ställer jättegärna upp, men frågan är vad Bo tycker om spektaklet." Så reagerade Yen när GT bad om en intervju.
"Kan jag väl", reagerade Bo.
Yen Dahlgren tycker det är kul att uppmärksammas för insatsen, men säger att "så här skulle vem som helst ha handlat om man hör någon som ropar på hjälp."
Han säger det inte, men det framstår som om han är villig att utstå "spektaklet" ännu en gång för att visa sin uppskattning.
– Att Yen dök upp när hon gjorde, det är något jag är mycket tacksam för.
Och du då Yen. Vad säger du om uppmärksamheten? En svensk hjälte, läser vi i Aftonbladet.
– Det är klart det är kul att få höra sånt. Men jag både hoppas, och tror, att så här skulle vem som helst ha handlat om man hör någon som ropar på hjälp.