Benjamin har bott i Stenkyrka med sin pappa Stefan sedan han var tio år gammal.
– ”Nu slipper jag kanske smärtan.” Det var det första jag tänkte.
I mars 2021 har Benjamin Pettersson Löfgren plågats av magont i två år. Med tiden har det blivit värre och värre. Han har gått igenom flera undersökningar, men vården har inte kommit med något svar på vad som orsakar smärtan.
– Jag fick testa att sluta med både laktos och gluten i flera månader. När jag kom tillbaka och berättade att det fortfarande gjorde ont så sade de att jag hade slarvat med maten. Men det hade jag inte, säger Benjamin.
Våren 2020 läste han sista terminen på Wisbygymnasiets el- och energiprogram. Efter ett år med vårdutredningar hade han tröttnat.
– Då sket jag i det och tänkte att jag väl fick ha ont i stället, säger Benjamin.
Han tog studenten och började söka jobb, men smärtorna vägrade ge med sig. Och så, senvintern 2021, blev det värre än någonsin. Benjamin berättar om förstoppning, illamående och krampanfall som varade i flera dagar. Hur han vid flera besök på akuten skickades hem med laxerande medel, men att ingenting hjälpte.
För Benjamin blev vägen ut i vuxenvärlden längre än för de flesta. ”Många säger att de inte är rädda för döden. Men får man ett sådant besked som jag fick så blir man det”, säger han.
– Jag var rasande. Men det var också bara ett tomrum, säger han om känslorna de där dagarna.
Men till sist, genom en röntgenundersökning, hittades felet. Högt upp i tjocktarmen satt en tumör ”stor som en tennisboll”. Benjamin är 19 år och hans första tanke är att det kanske åtminstone innebär att något kan göras åt smärtan.
♦ ♦ ♦ ♦ ♦
På den stora gården i Stenkyrka står det otaliga bilar och maskiner. Benjamins pappa Stefan Pettersson och hans särbo Eva Lyth är i full färd med att samla ihop metallskrot att åka in till Visby med. Bland bråten hittar Benjamin ett hjul till en moped, med ett lås som fortfarande sitter fast i det. Med hjulet i handen går han i väg för att hitta en vinkelslip som han kan kapa låset med.
– Jag brukar hjälpa pappa med grejer på gården ibland. Han har alltid projekt och grejer på gång, berättar Benjamin.
Efter att tidigare ha bott hos sin mamma på fastlandet flyttade han till Stefan när han var tio år gammal. Sedan dess har huset och gården i Stenkyrka varit hans hem. Men trots att han bodde med en pappa som kan meka med det mesta så odlade Benjamin framför allt ett annat intresse.
Benjamins pappa Stefan och särbon Eva Lyth ska åka till skroten i Visby. När Benjamin opererades och låg inne på sjukhuset kunde Stefan inte besöka honom lika mycket som han ville, på grund av coronapandemin.
I flera år har han nämligen byggt – och sedan spelat på – sina egna datorer. På egen hand har han skaffat sig kunskapen och förmågan att skruva ihop dem från grunden.
– Det började med att min bror visade mig World of warcraft när jag var typ tio år gammal. Det spelar jag fortfarande väldigt mycket, berättar Benjamin.
I hans sovrum står det senaste datorbygget. Tre skärmar och ett tangentbord upplyst i neonfärger.
– Drömmen är att starta ett eget företag inom datorbranschen här på ön. Jag vet att jag egentligen kan tillräckligt för att göra det. Och när jag vill lära mig någonting nytt så gör jag det väldigt snabbt. Men man måste ju ha papper på det också.
♦ ♦ ♦ ♦ ♦
När cancern väl hade upptäckts gick allt snabbt. Benjamin fick en stomi insatt akut och opererades redan dagen efter röntgenundersökningen. Med smärtstillande i kroppen låg han kvar på Visby lasarett i cirka tio dagar. På grund av smittspridningsrisken under coronapandemin fick han till allra största del ta sig igenom sjukhusvistelsen utan pappa Stefan.
– Jag fick inte vara med på vare sig operationen eller på avdelningen. Det var tufft. Men han klarade det själv, säger Stefan.
Benjamin bygger sina datorer på egen hand. Dessutom byter han successivt ut delarna. ”När jag har byggt en ny dator brukar jag ge den gamla till någon av mina bröder”, berättar han.
Efter några månaders återhämtning hemma i Stenkyrka var det i början av sommaren 2021 dags att inleda cellgiftsbehandling. Den skulle pågå under sex månader.
– Först testade de med en sort som inte fungerade alls – jag mådde jättedåligt. Men när de bytte till en annan så blev det bättre, säger Benjamin och tillägger:
– Mitt första mål var att slippa stomin. När cellgiftsbehandlingen var klar i december så fick jag en tid för när stomin skulle tas bort – den 10 januari. Det såg jag verkligen fram emot, och det gick jättebra.
Det ska dröja ytterligare några år innan Benjamin blir helt och hållet friskförklarad. Under resten av livet kommer han årligen att genomgå kontroller för att vården tidigt ska kunna se om cancern kommer tillbaka. Men han hade klarat den första stora striden.
Stefan lastar skåpbilen med allt möjligt som kan inbringa pengar på skroten i Visby. Far och son trivs bra tillsammans. ”Vi har en bra dialog och håller oss på ett respektfullt avstånd till varandra”, säger Stefan.
♦ ♦ ♦ ♦ ♦
Behandlingen var avslutad och stomin borta. Nu skulle Benjamin ta körkort. Men det krävdes några försök.
– Jag körde upp fyra gånger. Den första gången var det mitt fel att jag kuggade. Men både andra och tredje gången var det en epa som sabbade för mig, säger han med ett skratt.
Pappa Stefan beskriver att strävan mot körkortet fungerade som ”något att fokusera på” efter cancern. Men det fanns också ett annat – självklart – syfte.
– Det blir ju lättare att få ett jobb, säger Benjamin.
I bakluckan på sin Golf har Benjamin installerat en baslåda. Den kommer att ljuda flitigt när en av hans bästa vänner kommer hem från Stockholm i sommar.
Så när den fjärde uppkörningen slutar lyckligt börjar han söka arbete. Han skickar ut cv:n och svarar på annonser om jobb på både Gotland och fastlandet. Men när han kallas på intervjuer så uppstår det problem. Enligt Benjamin väcker nämligen cancern – som han ju i praktiken är fri från – tvivel hos de potentiella arbetsgivarna.
– Jag hade sökt mitt drömjobb i en datorbutik på fastlandet och hade skickat både cv och ett personligt brev till dem. Under intervjun så pratade vi om att jag hade varit sjuk, och sen ringde de och sade att jag inte fick jobbet, säger Benjamin.
I det fallet är han inte säker på att det var hans sjukdomshistorik som ledde till ett nej. Känslan är emellertid att det vägde in i arbetsgivarens beslut. Och enligt Benjamin har åtminstone en intervjuare uttryckligen sagt att de inte kunde ta in honom på grund av cancern.
– De menade att det var för riskfyllt att anställa mig eftersom jag kunde bli sjuk igen.
Hur kändes det?
– Jag körde väl bara på. Jag har tänkt på om jag kanske inte ska berätta om cancern. Men det har ju varit en så stor del av mitt liv att det blir konstigt att låtsas som ingenting.
Med en vinkelslip kapar Benjamin av ett lås som satt kvar i ett mopedhjul. Trots att han främst intresserar sig för datorer så har han också ärvt en hel del av pappa Stefans händighet inom andra områden.
♦ ♦ ♦ ♦ ♦
I dag är Benjamin 21 år. Han berättar sin historia – med tillhörande känslor och medicinska detaljer – på ett lugnt och samlat sätt. På följdfrågor svarar han utan att tveka eller flacka med blicken. Han menar själv att sjukdomstiden har påverkat honom mycket.
– Det känns som att jag växte upp och hittade mig själv. Sedan märker man också vilka som är ens riktiga vänner. Det finns personer som aldrig frågade mig hur jag mådde efter att jag blev sjuk, säger Benjamin.
Enligt både honom och Stefan tog det alldeles för lång tid för vården att upptäcka cancern. De säger sig ha funderat på att eventuellt anmäla eller på annat sätt påtala det, men att det inte har blivit av.
– Han blev dåligt bemött. Men samtidigt – det som har hänt har hänt, säger Stefan.
Vid datorn i sitt sovrum kan Benjamin både arbeta och spela.
Av en slump hittade Benjamin tids nog också ett jobb. Inte på heltid och utan karriärmöjligheter, men något som han just nu trivs väldigt bra med.
– De har startat en förening för att dra in fiber här i trakten, som pappa är med i. När jag åkte och hämta tv-boxen och routern som de delade ut till medlemmarna så fick jag höra att de ville hitta någon som kunde installera dem hemma hos folk, berättar Benjamin och fortsätter:
– Då sa jag att jag kan fixa det. Och så blev det. Nu ringer kunderna mig och frågar när jag kan komma och hjälpa dem. Dels är det jätteskönt att själv kunna planera min arbetstid, dels är det roligt att åka runt och träffa människor. De är ofta äldre och har mycket att prata om.
Men drömmen om ett eget datorföretag på ön finns i högsta grad kvar. Och han verkar inte sakna förmågan att ta sig dit – även om den första delen av vägen blev krokigare än vad han hade tänkt sig.
– Många säger att de inte är rädda för döden. Men får man ett sådant besked som jag fick så blir man det. Jag trodde ju att det var kört.