Bo Conneryd var flygchef vid tillfället för kraschen, Jan Bejrum verkade som chef för räddningstjänsten.
Ambulanshelikoptern var kvällen den 31 oktober 1994 på väg tillbaka till Visby efter att ha lämnat en patient i Stockholm, men en bit utanför Gotlands nordvästra kust kom den in i ett kraftigt regn och störtade med full kraft i havet.
Ett trettiotal personer från polis och räddningstjänst deltog initialt i sökarbetet, dessutom tre räddningshelikoptrar och ett tiotal fartyg, bland dem Gotlandstrafikens båda färjor M/S Graip och M/S Nord Gotlandia.
Dagen därpå sände försvaret 200 man för att fortsätta sökandet.
Alla tre ombord hittades senare omkomna. De var sjuksköterskan Maria Hargeson, 30 år från Visby, tillika Visbybon Hans-Åke Westberg, 39, från räddningstjänsten och piloten Thomas Ekdahl, 34, från Linköping.
Helikoptern, med beteckningen SE-JBS, flögs vid tillfället med så kallad visuell styrning, alltså utan varken radar eller autopilot, i mörker och kraftigt regn när den gick i havet strax väster om Stenkyrkehuk.
Det var praxis och kutym på den tiden, enligt dåvarande räddningschef Jan Bejrum.
– Det var så vi flög mellan Gotland och fastlandet.
Ett minnesmärke finns på stranden över de tre som miste livet: Maria Hargeson, Hans-Åke Westberg och Thomas Ekdahl.
Piloten Thomas Ekdahl var vikarie för ordinarie piloten Bo Conneryd som vid tillfället var på väg utomlands. Den här kvällen befann sig Conneryd i Stockholm men avbröt omedelbart sina resplaner sedan han fått kännedom om olyckan.
Utöver pilot var Conneryd flygchef, vilket gjorde händelsen närmast surrealistisk:
– Jag skulle säga att den kvällen och de efterföljande veckorna är den värsta tiden i mitt liv. Först chocken att olyckan inträffat, sökarbetet och sorgen över vänner och arbetskamrater och dessutom ta hand om myndigheter och haverikommission.
Conneryd, som då var 29 år, hade just fått jobb i Norge, på Norsk Luftambulanse, men valde att stanna på Gotland ytterligare något år.
– Det gick bara inte att dra iväg direkt efter en sådan krasch, säger han.
Över 200 personer deltog i sökandet efter helikoptern och de ombordvarande personerna.
I somras slutade han som ambulanshelikopterpilot i Norge efter närmare 30 år i grannlandet.
Nutida helikoptrar är bättra utrustade vad gäller teknik, men i grannlandet fortsatte han flyga samma typ som den som störtade i havet i ytterligare tio år, det var den vanligaste typen då.
Han säger att olyckan utanför Gotlands kust påverkat honom starkt i alla år.
– I första hand insikten att det här jobbet inte är riskfritt. Det är alltid viktigt att ta i beaktande.
Han har under karriären varit med om flera kollegor som omkommit i tjänsten, 2014 hade den bas han då jobbade på ett fatalt haveri.
En helikopter hovrar över nedslagsplatsen vid Gotlands kust den 31 oktober 1994.
Det är märkligt, säger han, hur sådana händelser påverkar. Hur det sätter sig i kroppen, men att det samtidigt inte riktigt går att ta in:
– Men man måste ta det till sig så gott det går, lära sig av det. Samtidigt måste jobbet gå vidare, det jobb vi gör för att rädda andra människor.
Han säger att varje olycka som sker förbättrar någonting annat; utrustning, samarbete, regelverk.
– En stor del av regelverket inom flyg är skrivet i blod. Vid varje olycka eller incident tillkommer något nytt regeltillägg eller vad det kan vara, säger Bo Conneryd.
Till minne av de förolyckade, Hans-Åke, Maria och Thomas.
Jan Bejrum var vid tiden chef för räddningstjänsten och han säger att det är många känslor och minnen som kommer upp så här års varje år. Han minns särskilt en känsla av otillräcklighet.
– Vår organisation var till för att hjälpa andra, men vi var inte så bra på att hantera interna katastrofer.
Mitt i all bedrövelse och sorg insåg han dock att helikoptern faktiskt gör nytta. Att den behövs här på Gotland.
– Och det var något som politiken också uttalade, det kändes bra. Det känns fint när jag ser den gulgröna helikoptern i luften, en trygghet för folk på ön.
På stranden nära nedslagsplatsen finns ett minnesmärke uppsatt. Jan Bejrum besöker det varje år, tänker tillbaka och minns.
– Jag åker dit med några gamla kollegor. Vi brukar putsa upp skylten så den håller sig fin, säger han.
Det som helikopterolyckan gjorde tydligt är att det verkligen behövs en räddningshelikopter på Gotland, menar Jan Bejrum som var chef för räddningstjänsten vid tillfället.
Statens haverikommissions utredning, som blev klar ett drygt år efter olyckan, visade entydigt att helikoptern kolliderat med vattenytan i marschfart. Sannolikt orsakades olyckan av att föraren i mörkret förlorat yttre referenser.
Något fel på helikoptern kunde experterna inte hitta. Påpekade brister handlade om företagets operativa föreskrifter och rutiner, det ansågs också att Luftfartsinspektionens tillstånds- och tillsynsverksamhet av flygföretaget inte var acceptabla.