Av ekonomiska skäl vill Norra Gotlands pastorat sälja prästgården i Stenkyrka. När socknens församlingsråd hörde talas om det tänkte de direkt på lokalsamhället.
Ett utvecklingsbolag bildades som skulle få köpa fastigheten, under marknadsvärde – även pastoratet gick med på detta.
– Utvecklingsbolaget hann till och med berätta om affären i sitt informationsblad. Men plötsligt beslutar pastoratet att sälja direkt till en privatperson i stället, berättar församlingsrådets ordförande Anne Ståhl Mousa.
Denna helomvändning väcker både känslor och frågetecken:
– Dels är det så att kyrkorådet alltid ska rådgöra med oss i församlingen om frågor som rör Stenkyrka, vilket inte har gjorts. Dessutom finns det tidigare beslut på att om prästgården inte säljs till utvecklingsbolaget så ska den gå ut på öppna marknaden. Varför har den inte gjort det då? Den enda motiveringen var ju att maximera vinsten, säger Anne Ståhl Mousa.
Martina Åkeson Wollbo, kyrkoherde i Norra Gotlands pastorat, berättar om kyrkorådets tre olika beslut under processens gång.
– Först skulle vi sälja på den öppna marknaden, sedan till utvecklingsbolaget och till slut direkt till den här privatpersonen, säger hon.
Dessa svängningar ska ha med nya ekonomiska insikter att göra:
– När budgetprocessen drog igång insåg vi att det inte fanns möjlighet att sälja billigare till utvecklingsbolaget, så vi gick på det högre budet.
Men varför gick ni inte tillbaka till beslutet om öppna marknaden då – om maximal vinst var målet?
– Vi bedömde att det här budet motsvarar hur högt marknaden kan tänka sig att gå.
Och borde ni inte ha förankrat detta hos Stenkyrkas församlingsråd?
– Beslutet var enhälligt från kyrkorådet. Där finns representanter från Stenkyrka som borde ha tagit detta till församlingen, svarar Martina Åkeson Wollbo.
Hon understryker även att inga kontrakt var skrivna med utvecklingsbolaget. Kyrkoherden beklagar att försäljningen upprör, men menar att den har gått rätt till och ser ingen anledning att försöka stoppa den.
Affären blir nu ett fall för domkapitlet, som är hela stiftets inomkyrkliga tillsynsorgan. De kommer att pröva processen enligt kyrkans regelverk kyrkoordningen. Sett till denna kämpar Stenkyrka församlingsråd i uppförsbacke.
Men enligt Richard Wottle, sakkunnig stiftsprost i Visby, finns det faktorer som gör affären knepig.
– Det tråkiga är att pastoratet och församlingen inte har kommit överens, hela organisationen bygger på att de är det, menar han.
Richard Wottle påpekar även att det inte finns några "representanter från Stenkyrka" i pastoratets kyrkoråd.
– Det finns ingen som sitter i det rådet och representerar en viss församling.
Sedan finns det en faktor till i denna härva: Det faktum att församlingen, inte pastoratet, står på själva lagfarten.
Församlingsrådet har ännu inte bestämt sig om de även vill göra detta till en juridisk fråga. Men om de gör det, lär just lagfarten hamna desto mer i fokus. Vem äger och vem har då rätt att sälja?
Rent juridiskt lär det handla om vem som är firmatecknare – och det är pastoratet. Liknande fall har också avgjorts till pastoratets fördel, på andra håll i landet.
Stenkyrka församling kan med andra ord stå inför ytterligare besvikelser.
– Här finns det fortfarande boende vars släktingar var med och bekostade prästgården. Så det är verkligen våra pengar, anser Anne Ståhl Mousa.
