Elin Gustafsson framför boningshuset på Ungesmiss gård i Stenkyrka som hon och familjen flyttade till 2013.
Hon är både glad och smickrad över utmärkelsen – men mest förvånad.
– Jag har lite svårt att förstå varför just jag får det här priset. Jag känner mig ju fortfarande som en nybörjare, säger Elin Gustafsson.
Den i dag 46-åriga tjejen från Visby, är "egentligen" hjärnforskare, med flera år bakom sig på bland annat Astra Zenecas laboratorium i Södertälje. Men sedan 2013 är det hon som står vid rodret på skutan, lammgården Ungesmiss i Stenkyrka.
Drömmen om ett liv på landet hade funnits ett tag redan innan, särskilt efter att hon och maken Göran fått två barn och kände ett större behov av att få ihop det berömda livspusslet. Familjen bodde i Mariefred, men när Elins arbetsplats flyttades, från Södertälje till centrala Stockholm, blev det ohållbart att fortsätta pendla.
När paret tagit beslutet att köpa och driva vidare Görans gamla föräldragård i Stenkyrka, visste de ännu inte vem av de två makarna som skulle sköta bonderiet.
– Vi hade räknat på allt och konstaterade att en av oss måste ha ett jobb, vi har inte råd att båda går här på gården. Det fick helt enkelt bli den som inte fick ett jobb först – och det blev jag, säger Elin.
Elin bedriver även en småskalig hästuppfödning av svenska varmblod (SWB), och har en rad engagemang inom avelsarbetet, bland annat är hon vice ordförande i Gotlands Fåravelsförening.
Gårdens huvudinriktning är på lammproduktion.
Kanske är det just den där bakgrunden, på ett "vanligt" jobb med kollegor, som fått henne att snabbt inse värdet av att "gå med i en massa grejer".
– Jag kan sakna att ha folk att prata med och ta hjälp av om man har en riktigt dålig dag. Och prata om vart man är på väg och så vidare. Det kunde man göra på forskarjobbet. Här på gården är det ingen annan som kan göra det åt en, man är själv – åtminstone i själva företagandet.
Men ensam är hon verkligen inte, betonar Elin. Utöver den närmaste familjen finns svärföräldrarna och de tidigare ägarna Eva och Magnus Gustafsson, i kulissen på gården.
– Svärmor håller koll på grönsaksodlingarna och svärfar knackar på dörren när det är dags att ta första höskörden. Det är en fantastisk trygghet.
Stödet från familjen har varit den stora grundpelaren inför beslutet att ta över gården och den lammproduktion som redan fanns.
– Vi kom överens med Görans föräldrar, men också hans två systrar, att skulle det gå dåligt så får vi lov att trycka på knappen. Nu har det aldrig varit tal om det, men det har gett ett mentalt lugn, att veta att vi kan sälja, utan att bli lynchade av släkten.
Elin Gustafsson tar fram SWB-hästar (Svenskt varmblod) och aveln är inriktad på vackra och korrekta dressyrhästar.
Elin berättar att hennes filosofi kring företaget har varit att successivt bygga upp de olika delarna på gården. Med lammen i centrum används marken till att odla foder till de egna djuren – som i sin tur genererar både ull, skinn och kött. Hästverksamheten är inriktad mot avel, men den ser hon mer som en hobby än en del av företaget.
– Det började med att jag ville ta fram en häst till mig själv, för att kanske tävla dressyr med längre fram. Det är så häftigt att vara med hela vägen från födseln, man vet liksom allt de varit med om, säger Elin och tittar ut över hagarna.
Där går hennes två fölston, som hon köpte för några år sedan och som hunnit få flera avkommor – som går här de med.
– Det är föl i magen så förhoppningsvis är det fler hästar här nästa sommar. Och förhoppningsvis kan jag lyckas sälja en häst någon gång också. Det svåraste är att skiljas från dem, säger hon.
Ridhuset håller tävlingsklass för dressyr och mäten cirka 22 gånger 62 meter.
När GT frågar om saker som målsättning och framtiden så får vi inte mycket till svar. Det känns som att hon är ganska tillfreds med det som är här och nu, årets landsbygdskvinna Elin Gustafsson.
– För mig som skaffade det här för att på något vis få ihop ett livspussel, då är det ingen idé att sikta på att bli bäst eller mest framgångsrik inom något. När vi var nyinflyttade var barnen små och då fick man anpassa allt efter det.
På Ungesmiss gård har man ändå kommit en bra bit med att bygga sin lammbesättning. I dagsläget finns här cirka 200 tackor, som går i betäckningsgrupper med gårdens baggar.
– Vi har en tanke kring aveln som går mer mot skinnen än köttet, eftersom vi vill koncentrera vår lamning till att bara ligga på våren, och låta lammen beta under sommaren. Då blir skinnen som bäst.
– Men om man har en förkärlek till djuren, som de flesta bönder har, och ta fram friska och hållbara djur – då är det tålamod och tid som gäller. Det gäller både hästar och lamm, säger hon.