"Vi på Nordens ark har jobbat här med både gotlandssnok, grönfläckig padda och gutefår", säger biologen Lena M Lindén.
Hon bor i slutet av en liten väg i Stenkyrka med ett naturreservat som närmaste granne.
– Vi hade det likadant på Västkusten där vi kommer ifrån, berättar Lena som nyligen har flyttat tillbaka till Gotland.
Det var här hon träffade sin man och det var hit de flyttade när de hade blivit föräldrar. Som unga bodde de också nära naturen, intill Tofta skjutfält. Nu när hon är äldre har omgivningarna förändrats.
– Vi talar om nästan 50 år. Det är så mycket som har hänt i samhället och med den biologiska mångfalden, säger hon.
Hon märker att det gotländska djurlivet har förändrats.
– I våtmarkerna är det färre vadare, man såg mer storspov och tofsvipor förr. Lina myr brukade vara full av brushanar när man åkte dit och såg spel, men det är helt borta, säger Lena och nämner andra fågelarter som har etablerat sig.
– Skäggmes vill jag minnas inte fanns när jag bodde här, eller pungmes, det är helt nya arter för mig. Nu finns det ägretthäger och både havsörn och kungsörn är tillbaka i stort antal, fortsätter Lena, som länge har försökt bevara och balansera artrikedomen i naturen.
Fågelskådningen har funnits med sedan Lena var barn och hon minns när hon började som åttaåring.
– Min pappa, som var militär, tog med mig ut i naturen och jag fick titta i hans kikare på en rödhake. Jag såg in i de små pepparkornsögonen och någonting hände i mig, säger Lena, som därefter har haft ett starkt djur- och naturintresse.
När Fältbiologerna etablerade sig i födelsestaden Skövde ett par år senare gick hon med. Hemmet låg mitt emellan två fågelområden, Östen och Hornborgasjön.
– Jag cyklade emellan och sov i fågeltornen för att vara där när det ljusnade, berättar Lena.
Det var med fältbiologerna hon kom till Gotland för första gången, till deras riksårsmöte 5 januari 1965. Samma datum som hon träffade sin man. De två naturvetarna, Lena och Svante, blev ett par och flyttade tillsammans till Göteborg för att studera. Hon till biolog och han till läkare.
– Och på den vägen är det, säger hon.
De återvände till Gotland som en familj, med deras första nyfödda barn. Under åren på ön blev de en tvåbarnsfamilj, som så småningom sökte sig tillbaka till Västkusten där de fick sitt tredje barn. Lena hade börjat forska när hon fick ett annat erbjudande.
– En utredning som tittade på möjligheterna att bygga upp en anläggning för uppfödning och avel av utrotningshotade arter, säger Lena.
Ungefär som när hon såg sin första fågel i kikaren, så hände något inom henne.
– Det var ett oförglömligt ögonblick i livet och jag sa ja på inandning. Jag bara kände att det var precis vad jag ville göra.
"Vi har varit på Gotland regelbundet varje år sedan vi flyttade härifrån", säger Lena M Lindén, pensionerad biolog och tidigare vd på stiftelsen Nordens Ark. För ett halvår sedan flyttade hon hit för gott.
Utredningen blev till verklighet när det bildades en stiftelse som förvärvade Åby säteri. En plats där det senare skulle finnas nästan hundra djurarter i hägn som fick 100 000 besökare per år.
– Hela syftet var att rädda och bevara hotade djur och målsättningen var att få livskraftiga populationer av arter i dess naturliga miljö. Vi höll aldrig djur bara för att visa upp dem, säger Lena, som så småningom blev vd för Nordens ark.
Där arbetade de med tre grupper av hotade djur. Det var lantraser, vilda nordiska arter och vilda exotiska arter.
– I princip ville vi bara ha djur som trivs utomhus i vårt nordiska klimat. Det är inga noshörningar eller elefanter utan de exotiska djuren kan vara snöleopard, asiatisk vildhund och Przewalskis häst, berättar hon.
Djuren fungerar som en slags räddningspopulation och en del av arterna föds upp för att sättas ut i det vilda.
– För att man ska begränsa utrymmet för ett vilt djur ska man ha ett motiv, för det är alltid det näst bästa att ha den i hägn, säger Lena och tillägger.
– Det bästa är att man skyddar arter på plats i naturen. Man måste ta reda på varför en art är hotad.
Hon nämner flera orsaker till att den biologiska mångfalden minskar, som att naturen förorenas, miljöerna försvinner och klimatet förändras.
Lena M Lindén har sedan pensionen, och mellan styrelseuppdragen inom djur- och naturvård, mer tid för fågelskådning.
När de öppnade Nordens ark 1989 fanns där vilda djur som fjällräv, järv och utter i parken. Bland lantraser som rödkulla och telemarksko fanns även gutefår från Lilla Karlsö.
– Det var inte lätt i början och det var tufft ekonomiskt de först åren, minns Lena och använder en fågelliknelse om deras kamp för att allt skulle fungera och finansieras.
– Det var med näbbar och klor. Vi skulle ha lite grå och osexiga djur i stora och grönskande hägn där ingen kunde se dem.
De ville inte vara beroende av biljettintäkter, men lyckades få investeringsbidrag från EU, samarbeten med företag och donationer av organisationer.
– Tack vare att vi valde bort att vara den roliga parken utan hade ett annat syfte, med bevarande, utbildning och forskning, säger Lena.
Förutom besöksdelen finns där en sluten avelsdel, en ekopark och en lantgård på totalt 400 hektar. De har en förskola på plats och samarbeten med universitet. Och precis som traditionella djurparker har de även hotell och restaurang.
– Man får inte blunda för att man var tvungen att tjäna pengar, säger Lena och nämner omsättningen för Nordens ark, på 65 miljoner kronor.
Lånekatten Astrid som Lena M Lindén och hennes man Svante passar över sommaren hemma i Stenkyrka.
Fram tills pensionen 2015 arbetade Lena i parken, på kontoret och i fält. Hon engagerade sig i sibiriska tigrar i Ryssland, satte ut lodjur i Polen och hjälpte pilgrimsfalkar i Sverige.
– Vi tog över ett projekt som startade med ett par pilgrimsfalkar hämtade från England, säger hon om deras del i samarbetet med Naturskyddsföreningen. Falkar föddes upp, ungar placerades ut och bon vaktades tills populationen växte och förenades med den vilda.
På Gotland har hon arbetat med två vilda arter. Gotlandssnok som hon fångade in för att ta med sig för avel.
– Den har gått tillbaka i antal och man vet inte riktigt varför, säger Lena.
Och grönfläckig padda, som bland annat har drabbats av övergödning och igenväxning.
– Vi satte ut paddor på Sudret som hade fötts upp på Nordens ark, men jag vet inte om de finns kvar, säger hon.
Även om prognosen för den biologiska mångfalden är dyster, vet hon av erfarenhet att det går att rädda hotade arter. Hon säger att det känns som att hon och Nordens ark har gjort skillnad.
– Det tänker jag på när jag ser en pilgrimsfalk uppe i skyn, säger hon.
Som pensionär har Lena mer tid att ta med sig kikaren ut i skogen eller ner till havet. Sedan hon flyttade tillbaka till ön och in i huset vid naturreservatet har hon sett 68 fågelarter på tomten.
– Det är väl fantastiskt. Jag har hört pärluggla här och kattuggla. Att bo i naturen är viktigt, säger hon.