Inom loppet av några timmar förändrades gotländska Anna Ardins liv i augusti 2010. Wikileaksgrundaren Julian Assange kommer till Sverige för att prata på ett seminarium som arrangeras av den organisation för troende socialdemokrater som Anna Ardin arbetar för. Wikileaks har nyligen släppt hemlighetsstämplade dokument om krigsbrott i Afghanistan och Irak, och intresset för hans besök är minst sagt stort och anhängarna många. Assange vill inte ta in på hotell av säkerhetsskäl, och får därför bo hemma hos Anna Ardin i Stockholm. Väl där utspelar sig händelser som leder till att han polisanmäls för sexuellt ofredande och olaga tvång. Samtidigt anmäls Julian Assange även av en annan kvinna för våldtäkt, som ska ha ägt rum under samma vistelse i Sverige.
Händelserna kommer att prägla hela Anna Ardins liv. Från det att polisanmälan görs går det bara några timmar innan anmälningarna blir offentliga och en kvällstidning publicerar den första artikeln. Snart finns också hennes namn överallt. Telefonen ringer oavbrutet, personer bankar på hennes dörr och står och väntar på henne när hon kommer till jobbet. I kommentarsfälten på nätet hoppas avsändarna att hon ska fängslas, våldtas eller dö.
– Jag har aldrig upplevt något som blivit så enormt stort i media och att en målsägande blir så uthängd. Det gick inte att förbereda sig på. Jag befarade att hans namn skulle läcka men inte mitt, och inte att det skulle bli ett drev som fortsätter än i dag, säger Anna Ardin till GA.
Konspirationsteorierna lät inte vänta på sig. Assange själv nekar anklagelserna och har sagt alltifrån att han inte känner till kvinnorna, till att de är del av en konspiration som antingen lesbiska feminister eller amerikanska CIA ligger bakom.
Anna Ardin gjorde tidigt ett försök att kortfattat berätta sin version för Aftonbladet 2010, men hon insåg snabbt att det bara gjorde saken värre. Under de drygt tio år som har gått har hon därför knappt uttalat sig, samtidigt som hela världen har haft åsikter om vad som hände den där natten och om Anna som person.
– Det var väldigt frustrerande. När något sägs tillräckligt många gånger blir det en sanning, och det fanns ingenstans jag kunde vända mig för upprättelse, säger hon.
Hur hanterade du det?
– Genom att vara helt tyst i media och genom att gömma mig och hålla mig undan. Jag berättade min version för mina närmaste. Trollen har ingen respekt för sanning eller integritet, att ge sig in i kommentarsfälten gör det bara värre.
Under perioder var det för riskfyllt för henne att bo kvar hemma, och vid ett tillfälle lämnade hon landet. Botten kom smygandes under närmsta åren efter 2010.
– När det kom ut i tidningarna blev det en snabb försämring, men sedan fortsatte det sakta utför kommande år. Hoten blev inte värre men jag kom inte vidare i mitt liv. Min psykiska hälsa försämrades, människor tog avstånd från mig och det blev en negativ spiral.
Mot slutet av 2012 började det vända uppåt igen.
– Då började jag kunna leva ett normalt liv igen. Jag fick jobb, hittade en partner och mitt liv kunde byggas upp parallellt med allt det här andra som pågick, säger Anna Ardin.
Åren går och det blir aldrig någon rättegång. Julian Assange får politisk asyl på Ecuadors ambassad i London och lämnas aldrig ut till Sverige för att kunna ställas inför rätta. Därmed får Anna Ardin aldrig möjlighet att vittna och berätta sin historia, och till slut preskriberas både hennes fall och den andra kvinnans. Hon beslutar sig då för att skriva en bok med sitt vittnesmål. "I skuggan av Assange", som i stora delar är skriven i dagboksform, kom ut i slutet av januari i år.
– Jag hoppades hela tiden på möjligheten till en rättslig process och en rättegång. Men när den möjligheten försvann bestämde jag mig för att ge min version såhär istället. För mig har det känts som enda vägen framåt, för att kunna gå vidare med mitt liv. Jag vill inte bara skildra det sexuella övergreppet utan också övergreppen som skedde på nätet, som är så mycket större, säger hon.
Hur har allt det här påverkat ditt liv och dig?
– Under långa perioder har jag varit rädd. Rädd för att gå på stan och för att bli igenkänd. Senast i dag kände jag det när jag gick ut och såg en man som stod och tittade på mig. Att jag hela tiden är på min vakt är en väldigt tydlig konsekvens, säger hon.
Händelserna har också gjort henne till en kontroversiell person i mångas ögon. Detta gjorde det under en period svårt för henne att få jobb, dejta eller träffa nya människor.
– Antingen har jag blivit sedd som förövaren, att jag har skadat den här mannen som det är synd om, eller så blir jag utmålad som offret. Att jag är en lättkränkt person som är överkänslig, som det är lite jobbigt att umgås med.
Efter övergreppet, det som hände efter anmälan och allt hat och hot – hur är det med tilliten till exempelvis rättssystemet och andra människor?
– Jag känner ändå ett ganska stort förtroende för polisen och rättsväsendet. Det har sina brister men i grunden är det ett fungerande system. Däremot har jag blivit mer realist i förhållande till andra människor, jag trodde nog mer positivt om folk innan. Det har blivit ett uppvaknande om hur sårbar man är som människa, och hur beroende vi är av varandra.
Förutom att få chansen att berätta sin historia hoppas Anna Ardin att boken ska leda till en diskussion om upprättelse. Upprättelse för personer som blivit utsatta för maktmissbruk och övergrepp, men också för förövare.
– De människorna är inte monster. Vi har alla gjort saker vi skäms över eller där det inte blir så bra, men vi kan välja hur vi agerar framåt.
I samband med boksläppet var Anna Ardin på det klara med att det skulle väcka nättrollen och hatet till liv igen. Delvis har det blivit så, men mest är hon överraskad över hur positivt mottagandet har blivit.
– Jag har fortfarande kontakt med personskyddet och när jag pratade med dem i går var både jag och de förvånade över att jag inte fått regelrätta hot. Men hatiska kommentarer har det såklart varit.
Hon tror att det till viss del har skett förändringar på samhällsnivå som gjort oss mer mottagliga för den här typen av berättelser.
– Det finns en mycket snabbare vilja och en spontan reaktion av att tro på de som vittnar nu. Jag tror att det var många som blev besvikna efter Me too, att det inte ledde till de stora förändringar man hoppats på, och nu finns en vilja att komma vidare ytterligare ett steg.