DU&JAG
Det är inte mer än knappt två år sedan Christoffer förekom på Du&jag-uppslaget. En bild från det mötet finns med även i den här artikeln.
Han gör då en ”Straddle backlevel” där han bär upp alla sina 80 kilo på axlar vridna åt fel håll.
Jag kunde också valt en bild på hans ”Human flag” där kropp, ben och fötter pekar 90 grader ut från en lodrät stång, tyngdlagen uppvägd för en stund.
Det var så det var. Då, i januari 2019.
Christoffer drev sitt eget calisthenics-gym i Visby, en träningsform där man använder den egna kroppen och ytterst få träningsredskap. Calisthenics kommer från grekiskan och betyder vacker och styrka.
Men livet gör inte alltid med oss människor som vi vill.
Så när jag nu, i den här intervjun, inleder med frågan ”Hur mår du?” – den fråga vi ställer så ofta men sällan lyssnar på svaret – har den en djupare innebörd än senast.
Tja, säger han:
– Just nu helt okej, men jag har ju trots allt cancer och cellgiftbehandlingen är rätt tung, så…mellan varven mår jag riktigt kass. Jag sover och äter, det är väl det enda. Men just nu har jag återhämtat mig hyggligt. Och jag kommer att bli frisk...men det är en påminnelse om vad som är viktigt.
Vi ska ta oss tillbaka dit, till testikelcancern som i somras, inom bara några timmar välte hans hårt tatuerade värld.
Testikelcancer drabbar i första hand unga män. Prognosen är god och 95 procent botas för gott. 2015 fick 373 män i Sverige testikelcancer vilket motsvarar drygt en procent av samtliga cancerfall bland männen.
Christoffer växte upp i Väte, gick i Hejde skola, högstadiet i Klinte och sedan gymnasiets transportprogram.
Han gick i pappas fotspår, eller snarare: körde i hans hjulspår, för även Christoffer hamnade bakom lastbilsratten.
När den förra intervjun gjordes jobbade han dubbelt; dels på egna gymmet, dels som chaffis. Upp vid halv fem och iväg med allsköns last; matvaror, virke, möbler, isolering…vad som helst som behövde flyttas.
Men vårt möte den gången handlade i första hand varken om träning eller lastade flak, istället om en uppväxt kantad av mobbning och otrygghet, om att falla fritt efter en separation och om att trots allt till slut tillskansa sig ett självförtroende.
Om livet, helt enkelt, och de känslor de för med sig.
Självförtroende genom kroppskonsten, inte minst. Han hörde viskningarna: ”Kolla där, han med tatueringarna!”. Han blev någon, till slut.
Han drog också, i den artikeln, till med klyschan: Vill du må bra, se till att må bra, gör någonting bra!
Minns du, Christoffer?
– Ja, skrattar han. Men så är det ju. Jag håller ännu de orden högt. Ska jag leva för andra eller sätta mig själv i första ledet, det är en fråga att alltid ställa sig. Mår jag inte bra, trivs jag inte, är det dags för förändring.
Han bor i Stockholm nu, den här intervjun görs på telefon. Sedan han stängt gymmet förra hösten flyttade han till Kalmar (”Jag ville se mig om, det var dags att göra något annat”) för ett lastbilsjobb.
I mars fick han tjänst i Stockholm, i tre månader hann han köra kranbil där innan livet tog en riktning han aldrig kunnat föreställa sig.
Och kan väl egentligen inte än, trots att är mitt i sitt eget helvete.
– Jag menar, jag har tränat, har hållit mig i form, tänkt på vad jag äter…varför ska cancern ge sig på mig! Orättvist, säger han.
Jag anar såväl glimten i ögat som allvaret genom luren. För det är ju så, ingen går säker.
Jag tänker på tv-programmet ”Lorry” på 80-talet, skådespelaren Stefans Sauks rollfigur som då och då upp i rutan med orden: ”God dag, mitt namn är Cancer, kommer jag och stör?”.
Ja, han kom och störde, kommer alltid och stör.
En fråga jag ställer mig som reporter: Varför gör jag den här artikeln? Sjukdomen slår vilt, så varför en intervju med just Christoffer? Jag tänker att det är ett skydd, ett sätt att projicera min egen oro på någon annan. Och det finns ju så många, totalt 63 000 svenskar fick under 2018, enligt Cancerfonden, någon typ av cancer.
Det var i juli, Christoffer var hemma på Gotland. Semester. En kompis skulle ta coola bilder i innerstaden och Christoffer – som inte har, hade, några fysiska gränser – ställde sig på händer på Strandgatan...
…och fick från en sekund till nästa en jävulsk magknip. Knip gånger tusen. Som inte släppte. Utan bara blev värre. Och värre.
– Istället för bilder blev det akuten, morfin och röntgen och doktorn som sade ”hur känns det när jag säger att du har en tumör i magen?”.
Bara att operera bort den, tänkte han. Leva vidare. Som om ingenting hänt.
Men det hade det. Hänt. Visade det sig när han dagar senare undersöktes på Karolinska sjukhuset i Solna. När doktorn sade ordet ”cancer” blinkade alla varningslampor, tjöt alla inre larm.
– Det första jag tänkte var, jaha, nu är det över…det var så omtumlande. Kanske var det detta jag förberett mig på i alla år med träning, att jag skulle klara det här. Det var liksom tusen tankar på samma gång…jag förstod allvaret samtidigt som jag inte förstod någonting alls.
Christoffers tumör sitter i magen och behandlas sedan mitten av augusti med cellgift, fem behandlingar. Det är tunga grejer och han mår verkligen skit. Så många som varit där kan relatera till känslan.
Den här intervjun har fått flyttas fram vid några tillfällen för att dagsformen varit för usel. När det är som värst finns ingen ork till någonting alls.
Kroppen är matt av att bilda nya celler och ingen kraft blir över.
– Jag orkar gå på toa och till köket, det är det enda. För mig har även talet påverkats, jag har haft svårt att artikulera ordentligt…helt slut, verkligen.
Från att ha varit supertränad till där du är i dag, vad har det gjort med din självkänsla?
– Det har satt psyket på prov, det har det. Att inte orka hålla händerna över huvudet, det känns helt overkligt, jag har nog inte fattat det än. Men jag har försökt bearbeta det så gott det går…jag tänker att jag är glad att jag överlever, det finns de som inte gör det.
Han kommer att bli frisk, det är vad han tror, förutsätter, arbetar efter. Och så säger läkarvetenskapen. Även om han vet att det aldrig går att säga något med säkerhet.
Den där julidagen talar så tydligt, han hade genomfört ett stenhårt pass på förmiddagen, några timmar senare var han på akuten med remiss till KS.
– Det ger perspektiv, säger han.
Hur då? Det är lätt att säga, tänker jag.
– Insikten att allt kan hända, snabbt. Jag tänker att jag måste njuta mer av livet, nu när jag fått det till skänks, kan man säga. Låta bli sådant som är tråkigt, inte gnälla över småsaker.
Ett skoskav gör lika ont nästa år som det gjorde i fjol, du kommer att gnälla ändå.
– Jo, så är det så klart, men det där jag sa om att vill du må bra, se till att må bra. Ät inte mat du inte gillar, byt jobb om du inte trivs, flytta, förändra, bryt förhållandet om det inte funkar…allt har en mening, det tror jag mer och mer på.
Vi byter spår för ett ögonblick för det finns naturligtvis de som inte blir friska.
I förra veckans ”Söndagsintervjun” i Sveriges Radio P1 intervjuades Björn Natthiko Lindblad, finansvalpen som blev munk och sedan kåpade av.
2017 fick han diagnosen ALS, en sjukdom som långsamt förlamar kroppen. Han behöver hjälp med tusen saker men geisten är ännu god, trots att det mesta pekar på att allt är över om något år.
Det är inte cancer, men en sjukdom som ändrar allt.
Intervjuaren frågar: När tiden blir så utmätt, allt blir så konkret…hur förhåller du dig till det?
– Det här är lite gulligt, svarar Björn Natthiko Lindblad. Nu kan alla projicera sin idéer att sitta i dödens väntrum på mig. Jag kan få frågan hur det känns att veta att jag snart ska dö? Jag kan då skratta lite och tycka, jodå, hur känns det själv? Nästan alla antar att de kommer att dö när de är riktigt gamla med sina nära omkring sig, vi mjukar upp idén om döden. Men det är inte så det går till för de flesta.
Men jag tänker att tiden är utmätt, du måste prioritera och hushålla mer med tid än någon som kan ryckas bort i morgon likväl men inte är dömd till att göra det.
– De tycker de har mer tid, skulle jag säga. Men visst, jag är lite driven av andras förväntningar, lite för utanförstyrd. Jag skulle säga att diagnosen gjort mig bättre att checka av vad funkar för mig, vad vill jag.
Det där sista, det är också Christoffers ord.
Så säkert är det just projicering även i mitt fall. Men just det här uppslaget har genom åren varit fyllt av livsöden, så det får bli mitt motiv. Och så har vi en historia, det var ju den där supertränade muskelmannen jag träffade förra gången. Christoffer får fungera som en av många påminnelser om alltings skörhet.
Från dag ett har Christoffer varit öppen med sin sjukdom på sociala medier, det var ett självklart val liksom att ställa upp på den här intervjun. Utfallet blev allt igenom gott.
– Det har hjälpt mig jättemycket, när jag berättade om cancern fick jag närmare 100 meddelanden på Insta. Jag har kommit i kontakt med många som har samma sjukdom som jag men inte varit lika öppna, vi har hjälpt varandra och givit stöd.
Det har också gjort att han haft något att sysselsätta sig med.
Diagnosen kom ju mitt under corona-pandemin så några besök under sina sjukhusvistelser har han inte kunnat ta emot.
Sedan Christoffer kom till Stockholm har han varit inneboende hos en familj i Saltsjö Boo, åt Nacka till, vänner till hans egen familj.
Tanken var att skaffa egen lägenhet, men det hanns aldrig med.
Tack och lov, tänker han nu. Det hade varit tungt att sitta ensam med sin sjukdom när den egna familjen finns på Gotland. Den där närheten är viktig i sjukdomstider. Mor och far som ringer, dag efter dag, syskonen, sjukdomar som denna drabbar ”alla”, familj, vänner.
Hur har du klarat att hålla humöret uppe?
– Det har gått upp och ner, så klart. Det är inte lätt att vara positiv när man mår som sämst. Vissa dagar är man inte på topp, men det är här de sociala medierna hjälpt mig, jag har sluppit känna mig ensam.
Han tänker mycket, säger han. Tankarna snurrar, från vitt till svart, alla färger, alla valörer av livet och det som kommer sedan.
Ofta tänker han: Jag ska fan visa den, cancern.
Det är när han ser sig i spegeln, 80 kilo som blivit 70, musklerna som inte längre finns där. Men han ska svarva till dem igen, säger han. Det är en sporre, att komma tillbaka dit där han var.
Och så har han börjat skriva en bucket-list, saker att tänka på och vilja uppnå.
Högst på listan, som nummer ett, står: ”Var nöjd med varje dag”.
Ungefär som Björn Natthiko Lindblad i "Söndagsintervjun", vad funkar för mig, vad vill jag. Eller som sagobjörnen Baloo, med allt som livet ger.
– Man hamnar alltid i svackor, det gäller bara att ta sig ur dem . Ingen vet något om morgondagen så låt allting vara möjligt! Så tänker jag.
Du låter positiv, trots allt?
– Jag försöker, det här har givit perspektiv och just i dag mår jag, som jag sade, rätt bra.
En sista cellgiftsbehandling är kvar, den ska igång nu i veckan. Efter den, när han hämtat kraft, ska han försöka ta sig till Gotland några dagar, hemlängtan är stor. I november väntar en avslutande magoperation.
Sedan hoppas han att det är över, då inleds vägen mot framtiden.
Det ska ha fira med en tatuering. En till.
Den första gjordes när han var 20, tre stjärnor på armen och ”sedan har det rullar på”. Blev som ett gift, nästan, i perioder blev det en eller ett par i månaden.
– Ingen betyder något särskilt, det är snyggt bara, snygga bilder som jag velat ha.
Han ser livsfarlig ut. Det vet han, det finns de som i efterhand avslöjat att de var livrädda första gången de skulle tilltala honom.
I själva verket är han snällheten och värmen personifierad.
Andra är övertygade om att han suttit inne. Det har han inte, har inte stulit en godisbit, ens.
Men en ny tatuering, har du plats för en sådan?
– Det ska nog gå, det finns utrymme på benen. Då får jag tänka till lite extra, den måste säga något viktigt om den här tiden. En påminnelse om att ta vara på den tid vi har.