På onsdagsförmiddagen avser chefsåklagare Krister Petersson att presentera besked om åtal i utredningen av mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986.
Lita på att Erik Engström då kommer att sitta klistrad vid tv:n i sin lägenhet i Gävle.
Ända sedan dag ett har han funderat på vem som mördade Palme och vad som i så fall ligger bakom. De första åren går det att kalla ett intresse, men...
– ...de senaste 15 åren kan man säga att jag varit dedikerad. 60-70 timmar i veckan är inget ovanligt, säger han.
Engström har blivit ett namn i Palmemords-sammanhang. Han är flitig gäst i poddar som tar upp ämnet och den dag den här telefonintervjun görs har han varit i Stockholm för att åter medverka i en intervju för SVT:s ”Kulturnytt”, inspelad på mordplatsen vid Sveavägen i Stockholm.
Det är den nationella tragedin som mordet innebar som fängslat honom, säger han.
– Det blev, och är fortfarande, ett nationellt trauma och ett slag mot demokratin. Allt är så komplext, 34 år efter mordet går det fortfarande att hitta nya saker och infallsvinklar.
Erik Engström, som för närvarande är arbetssökande, vill inte kalla sig privatspanare. Snarare ser han sitt oavlönade arbete som en intellektuell utmaning.
– Jag läser böcker, läser på nätet, letar i arkiv efter kopplingar mellan personer, jag vet inte hur många gånger jag varit på brottsplatsen och gått längs gatorna där.
Inte bara gått, förresten, utan dessutom klockat tider.
Han berättar i detalj om vittnet Yvonne och den springande mannen på David Bagares gata, hur han kalkylerat, ställt upp hypoteser, lyssnat på telefonsamtal och alltså räknat tider.
Bara som ett enda exempel.
– Men får ner det på nästan mikroskopisk nivå. Det här är polisarbete, utan att jag för den skull är polis. En gång gick jag igenom hela folkbokföringen för en del av Skåne i jakt på ett enda efternamn.
Engström tror att någon slags konspiration ligger bakom mordet. Det intressanta är inte, menar han, vem som höll i vapnet utan vem som är anstiftare.
Han har dock varit noga med att inte låsa sig vid någon teori, istället har det handlat om att utesluta.
– Och det tar sin tid, jag är noggrann, ingenting för lämnas åt slumpen.
På onsdagen aviseras alltså ett beslut komma. Frågan till Erik är då given:
Är det över för dig, då?
– Det beror på vad som kommer fram. Jag anser att det måste finnas stöd i teknisk bevisning, det behöver inte vara en revolver eller dna, det kan vara dokument eller inspelningar. Men det har gått 34 år…jag tror det är omöjligt att få alla bitar på plats.
Så du fortsätter utreda?
– Vad som än kommer fram måste det studeras och utvärderas. Med tanke på den tid jag lagt ner har jag ett ansvar att kontrollera och gå till botten med vad som sägs. Visar det sig att vi kommit till vägs ände hoppas jag att all intellektuell kompetens flyttar över till andra ouppklarade fall, Linköpingsmorden, till exempel.
Så märkligt slumpar det sig sedan att det under tisdagsmorgonen, bara timmar efter den här intervjun, offentliggörs att en man, född 1983, gripits misstänkt för dubbelmordet i oktober 2004.
Till sist, Erik, ”alla” minns ju var de var när de fick höra om mordet.
– Ja, jag var på ett disco i Bad Gastein. Den svenske reseledaren tog micken i dj-båset, meddelade att Sveriges statsminister blivit mördad. Klockan var då 00.40.
Det känns rätt surrealistiskt, säger han. Att med en bärs i näven i en skidort i Alperna få vetskap om mordet en halvtimme innan budskapet nådde svenska folket.