"Varje touche blev ett poetiskt tecken" skrev Ulf Linde i ett försök att fånga det specifika i Eugène Janssons egensinniga blåmåleri. Kobolt och ultramarin var hans färger, han jobbade frenetiskt med penslar och palettkniv. Motiven hämtade han ur minnet.
Mecenaten och bankiren Ernest Thiel satt bakom och grät när han besökte ateljén och såg konstnären måla den blåvågiga "Nocturne", en av de fler än 30 målningar som Thiel sedan köpte.
- Det var väldigt djärvt på den tiden, att måla på det sättet. Publiken hade uttryckt sin förskäckelse, man tyckte ju att han inte var riktigt klok, det var inte accepterat, säger Göran Söderlund, förste intendent på Waldemarsudde.
- Det var bara några framsynta kritiker och konstälskare som Ernst Thiel som gillade det.
Kompromisslös
"Fotogen" kallades han av vännerna, för sitt sätt att förtunna oljefärgen, och kanske för att skilja honom från prins Eugen. Som konstnär var Eugène Jansson en kompromisslös visionär och tillsammans med Strindberg och Hill den kanske viktigaste förnyaren av svenskt måleri kring förra sekelskiftet.
När han 1905, tio år för sin död, fick sitt stora genombrott hade han redan bytt motiv. Från de starkt blåtonade skymnings- och stadslandskapen hade den homosexuelle Eugène Jansson i stället övergått till att måla nakna vältränade män i starkt solljus.
Sina modeller hämtade han bland flottister och från Flottans kallbadhus på Skeppsholmen, en del i den tidens mer eller mindre dolda homosexuella subkultur.
- Han sade själv att han inte kunde komma längre med blåmåleriet, han kände sig utpumpad och ville ägna sig åt det han hade längtat efter, och det var figurmåleriet.
Mötesplatser
Från mörka folktomma gränder till nakna kroppar i solljus. Motivbytet kan tyckas lika drastiskt som om han hade klivit ut ur garderoben under en tid då homosexuell kärlek var förbjuden, men konstvetaren Patrik Steorn väljer i sin katalogtext att i stället betona kontinuiteten, både när det gäller teknik och motiv.
De uttrycksfulla och sensuella penseldragen är desamma, menar han. Och blåmåleriets folktomma gränder och gator var liksom det soliga kallbadhuset viktiga mötesplatser för älskande män.
Eugène Jansson var själv en närmast fanatisk renlevnadsmänniska, han idrottade, solade och badade, delvis för att bättra på sin svaga hälsa.
Hans nakna atleter stämde väl överens med 1910-talets ideal om en sund själ i en sund kropp. Förmodligen var det också så de uppfattades av den breda publiken när de ställdes ut, vilket också bidrog till att de senare oftast blev förbisedda, ända fram till Liljevalchs stora utställning 1998.
Favoriten
På Waldemarsudde visas även "Naken yngling", en målning med en helt annan intimitet än i atlet-porträtten. Modell var Knut "Knutte" Nyman, flottist och konstnärens favoritmodell. Här finns den erotiska laddning som saknas i atlet-bilderna.
Bakom den nakne ynglingen har Eugène Jansson målat ett av sina blå motiv, vilket tolkats som en inbjudan att se även blåmåleriet som uttryck för erotisk längtan.