Charlotte Berg lever i Stockholm och arbetar som musikpadagog, trots att en tumör tog hörseln på hennes ena öra. Inom sig känner hon en ständig längtan hem till Gotland.
DU&JAG
Nej, den här artikeln handlar inte primärt om hennes hörsel, men låt oss ändå börja i den änden. För den där tumören innebar förstås en betydande förändring i livet.
Inte minst som musiken alltid varit hennes väg, under uppväxten i Grötlingbo och alltjämt i dag, där hon bor i Skärmarbrink, Stockholm.
Charlotte, som slog igenom med sitt band Charlie’s Magazine i tidigt 00-tal och som under några år kom att jobba med några av EMI-stallets största artister.
I dag är hon musikpedagog i Svenska kyrkan, Tyresö församling.
Vi kommer till allt det där, förstås.
Men, alltså. Vid en röntgen på Södersjukhuset hösten 1997 upptäcktes en fyra centimeter stor godartad tumör på balans- och hörselnerven, kallad akustikusneuriom.
Hon hade då, samtidigt som hon pluggade till musiklärare på Musikhögskolan, under dryga året haft periodvis huvudvärk och stickningar i ansiktet.
Ibland svartnade allt, en gång somnade hon i biofåtöljen med ”Gilbert Grape” på duken. Överkänslig för ljud kunde hon när det var som värst inte ens bläddra i en tidning. Då skrek det i huvudet.
– När de upptäckte den där tumören, allt kändes så misslyckat. Jag är musiker, öronen är bland det viktigaste jag har. Det var tufft. Men det var ju inte livshotande, det är jag glad för, och trots allt hade jag ju två öron så allt gick inte förlorat.
Hon opererades på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 24 september samma år. Allt det här är tidigare, i samband med sjukdomen, omskrivet i GT.
Läkarna skrapade bort millimeter för millimeter, hon klarade sig från ansiktsförlamning men miste alltså hörseln på väster öra.
Det förändrade naturligtvis förutsättningarna fullständigt.
Hon beskriver det ljud hon tvingats leva med sedan dess som en ständig hårfön i det öra där hörseln tidigare var perfekt.
På högerörat hör hon som förr, vilket innebär också att hon ständigt måste vända den sidan till för att kunna delta i ett samtal.
– Jag måste tänka på hur jag går och står, att ha den jag pratar med till höger. Men numera funkar det naturligt, i början var det värre, då blev jag ofta osäker. Särskilt inom musiken.
Hur då?
– När jag spelade i band, till exempel. Det var svårt att höra de andra musikerna och det var lätt att komma vilse.
Sitt första framträdande efter operationen gjorde hon vid en julkonsert i Vallentuna tillsammans med gotländska kompisarna Aina Lindqvist och Anna Lindström, det vill säga sånggruppen Vox.
Sommaren därpå, 1998, stod hon åter i full blom. Närmare 40 spelningar i små och stora sammanhang runt om på Gotland.
– Jag minns att jag var så glad att det funkade. I mina mörkaste stunder trodde jag faktiskt att det var kört med musiken.
Ett litet inpass: När jag tog kontakt med Charlotte för den här intervjun frågade hon sig, och mig också, vad den skulle handla om. ”Jag är ju inte aktuell på något sätt!”. Nej, kan hända, även om låtarna spelas en del i radion. Men du är en människa bland andra människor, Charlotte, och alla bär vi våra historier. Svårare än så behöver det inte vara.
Fårn Skärmarkbrink går gröna linjen, om hon vill, ända hem till Gotland.
Vi ska komma till en alltid närvarande längtan efter barn i den här intervjun och också kärleken till en bygd. Men först till musiken, den som gått som en livsnerv genom alla år.
Vad var det som fångade dig så, till en början? Minns du?
– Jag började i folkmusiken men den första riktiga kicken kom när jag var 12, 13 nånting och min gitarrlärare gav mig en platta med Joni Mitchell, ”Blue”. Då kände jag att jag ville satsa på musiken. ”Blue” är fortfarande en av mina favoriter.
Aldrig har hon sedan dess lämnat ord och ton.
Efter gymnasiestudierna i Visby gav sig Charlotte av till musiklinjen Fridhems folkhögskola i Malmö och flyttade, efter två år där, till Stockholm och pluggade på Musikhögskolan.
Det var 1994, snart 30 år sedan. Obegripligt, nästan.
Stockholm har aldrig, in i hjärtat, blivit hennes stad. Hon har lärt sig trivas och hittar överallt men det är till Gotland hon åker när hon åker ”hem”.
Gården i Grötlingbo, menar hon då, där mamma och pappa bor kvar. Hon växte upp med jordbruk, i dag är marken är utarrenderad men ändå är allting som det alltid varit.
Från Grötlingbo udd, dit hon cyklar med risigt hår och hur-som-helst klädd, går det att snudda vid himlen. Där finns vidderna, vyerna, vattnet och vinden.
– Ja, säger hon. Det är hemma. Hela Gotland är hemma, det sitter djupt rotat och det visar väl också min dialekt, skrattar hon.
För jodå, så är det, accenten är i gott behåll. Tack och lov, tänker hon. Tack och lov.
I Grötlingbo finns Charlotte Bergs hjärta, där cyklar hon i risigt hår och hur-som-helst klädd.
I dag arbetar Charlotte, eller Charlie som hon alltid kallats, alltså som musikpedagog i Tyresö församling där hon har hand om alla barnkörer.
Utöver det sjunger hon där det behövs; bröllop och under corona-året ett ökat antal begravningar. En gång önskades hon sjunga Lars Winnerbäcks ”Kom ihåg mig då”. Det var fint, känslosamt.
Dessförinnan arbetade hon i 15 år på Fryshuset, som musiklärare på det estetiska programmets rockmusikerlinje, förlagd till Birkagårdens folkhögskola i Hagsätra. Det kunde vara slitsamt med tuffa riff och ljudliga sessions.
– Det är en av anledningarna till att jag slutade där. Ska min hörsel ska hålla behövde jag komma bort från det stimmiga. Jag kan sakna pulsen, i kyrkan är det rätt lugnt, men jag tror det var klokt att byta jobb. Jag är inte lika trött längre.
I skiftet 90-00-tal stod hennes publika musikkarriär på topp. Egna bandet Charlie’s Magazine som gav ut två countryrockiga album, 2001 och 2003. Hon hade då upptäckts av mäktige producenten Kjell Andersson, allmänt mest känd för att under många år arbetat nära Ulf Lundell.
– Ja, vi fann varandra, det var en rolig tid. Jag spelade in med Rickard Wolff och här nere jobbade jag en hel vecka med Totta Näslund.
”Här nere” avser parallellgatan i Skärmarbrink där den klassiska EMI-studion låg, en studio där flera album med många av Sveriges största artister spelats in.
Charlotte var högst aktiv under tillkomsten av Totta Näslunds duettskiva ”Totta 4”, utgiven 2001.
– Jag sjöng in alla låtar ihop med honom, sedan kom de andra artisterna och lade sin sång istället för min. Det visste jag om redan från början, så jag har inga problem med det.
Bland dessa röster finns Marie Fredriksson, Louise Hoffsten, Sanne Salomonsson och Josefin Nilsson, som sjunger ”Mannen du inte behöver” och ”Kosters klippor”.
I en av låtarna är dock Charlottes röst kvar, ”Han kom hem”. Den finns att se på Youtube, i en inspelning från ”Bingolotto”.
– Jag tänkte inte på det så mycket då, men efter sin död har han blivit närmast en ikon. Jag är jättestolt över att ha fått vara med där.
Det blev några år i de stora sammanhangen. Hon var med på hyllningsskivan ”Plura 50” och sjöng ”Råd till dig och mig” på Olle Adolphson-tributen ”Dubbeltrubbel”.
Hon åkte också, 2000, på en omfattande Sverige-turné med Lars Winnerbäck efter hans skiva ”Kom”, vars stora låt blev ”Kom ihåg mig då”.
Av just den anledningen kändes det fint att sjunga den på nyligen nämnda begravningsceremoni.
Så mycket eget på skiva blev det aldrig. Visst, ett album utgivet i Japan med kompisen Dea Norberg ("Alabaster Nights", 1999) och en soloskiva (”Fritt fall” 2011).
Det är alls inte avsikten att förringa, men det kunde kanske ha blivit mer.
Jag frågar om det i någon mån känns frustrerande, men nej.
– Det är inget som jag egentligen tänkt på. Kjell ville vi skulle göra något, vi försökte hitta låtar, men jag var aldrig riktigt ”på”. På ett sätt är det kanske tråkigt att jag inte höll i det, men jag har alltid värderat tryggheten högt, att ha ett fast jobb.
Så lite ånger finns?
– Ja, men vad hjälper det nu? Jag gjorde så mycket ändå och jag är stolt över det jag var med på.
Och det ska du ju vara!
– Ja, det tycker jag. Och jag känner att jag vill spela in mer, kanske inte hela album, men sånger. Det hoppas jag komma igång med.
Charlotte Berg, till vänster, har gjort otaliga USA-turnéer med Abba-tributebandet The Visitors.
”Gjorde så mycket ändå” säger hon. Jodå. Har du ingen aning så häng med ut i världen:
Som medlem i svenska Abba-tribute bandet The Visitors gjorde hon under tio års tid, från 2005 och framåt, tre, fyra USA-turnéer per år, kombinerat med det lärarjobb på Fryshuset som hon då hade.
Och det är inga småsvängar det handlar om, i 28 delstater har hon spelat med ”The concert – a tribute to Abba”. Tre gånger har hon fyllt Hollywood Bowl i Hollywood, 15 000 i publiken.
– Det är så klart enorma upplevelser. Tribute-band är stort i USA. Skulle vi spela på Friends skulle inte en människa gå dit. Inte jag, i alla fall, skrattar hon.
De senaste åren har hon hållit sig i Sverige, trött framför allt på resandet. Att direkt efter hemkomsten lära ut rock'n'roll på Fryshuset tog på orken.
– Men nu börjar jag bli sugen, det skulle vara kul att komma iväg igen. Och Abba-febern verkar verkligen aldrig att avta.
Tre gånger har Charlotte Berg spelat på Hollywood Bowl inför 15 000 Abba-fans.
Här är hon alltså nu, Charlotte. I Skärmarbrink, gröna tunnelbanelinjen, sex stationer från T-centralen. Det är kväll när vi ses, på spåren gnisslar tågen.
Från sin balkong hör hon stadsbruset med sitt friska öra, där ser hon ut över taken i Johanneshov och Hammarby och där borta Globens vita boll, den som numera heter Avicii Arena.
Hon själv bor i ”Pensionat Avicii”. Så kallar hon det, för många kommer och hälsar på.
– Jag har ett öppet hem, många kompisar inom musiken som kommer till Stockholm bor hos mig. Jag vill ha det så, jag har många fina och nära vänner.
Men även om det inte gått någon nöd på henne under pandemins tyngsta stunder – ”Jag har haft det bra, jag har jobb jag kunnat gå till” – så har ensamheten periodvis varit påträngande.
Det finns upp- och nedsidor på allting.
Charlotte Berg.
Ensamheten lyser också tydlig i de starka sånger hon publicerade på Spotify under 2021. De heter ”Om jag kunde flyga”, ”Dina fötter går mot dörren” och ”Kärleken till ett barn”.
Där, i sånger skrivna för några år sedan, sätter hon ord på den tomhet hon känner och tvingas leva med.
Hon sjunger så här, till gitarr, fiol och tassande trummor: ”De säger att jag inte vet, det är föräldrars hemlighet, men jag har levt den i min längtan, jag har sett den i min saknad, kärleken till ett barn”.
Och mer: ”Livet rinner bort som sand, och vågorna som slår mot min strand, under stjärnorna, finns du där?”.
– Det är en sorg att tvingas leva med. Jag får ofta höra att ”du som inte har barn kan inte veta hur det är” och så är det så klart, det går inte. Men jag kan förstå kärleken genom att min längtan är så otroligt stark.
Det är som det är nu, det blev som det blev, men det känns under huden.
– Jag tänker att det inte är konstigt, säkert finns det fler än jag som känner så. Kärleken, antingen det är till en partner eller ett barn, är något fundamentalt i livet.
Jag blev starkt tagen av särskilt den sången.
– Jag också, faktiskt. Jag har inte sjungit den så mycket, men i början blev jag väldigt berörd varje gång. Som jag sa, det finns något fundamentalt där, längtan efter tillhörighet och sammanhang.
En annan alltid närvarande längtan är den hem till Gotland. Kanske återvänder hon en dag. Hon fyller 50 i år, möjligen är tiden kommen?
Men antagligen inte, inte nu, inte bara sådär.
– Och ska man flytta hem ska man hitta ett arbete. Dessutom har många sitt nu, så jag får väl se. Det är inte bara att flytta hem, det är lätt att bli ensam då också.
Ett eget hus har hon dock, hemma i Grötlingbo, i Sallmunds, hennes plats på jorden. Ofta är hon där, någon gång i månaden är inte ovanligt.
Hon brukar ta en väska kläder med sig från Stockholm, men det slutar ändå alltid med att lufsar omkring i snickarbyxor, i risigt hår och hur-som-helst klädd.
Som en hyllning har hon skrivit och sjungit in en sång om sin socken, sången heter ”Grötlingbo”.
”Vid vår strandbod i Grötlingbo, står tiden stilla den ger nån slags ro, läser GT på kökssoffans bädd, om ingenting händer är jag rent beredd.
Uppe på kyrkgårn ryms hela min släkt, min gamla skola är också död o släckt, hemma vid Sallmunds på kökssoffans bädd, om ingenting händer är jag rent beredd”.
Där är tillvaron så hel den kan vara. Kärleken till en trakt, så stark och mäktig.
DU&JAG, Charlotte Berg.