Vanligtvis sitter programledarna André Pops eller Yvette Hermundstad i Vinterstudions soffa. För Simon var detta premiär, dock inte i sändning.
Du&JAG
Det är så klart ett drömjobb för den idrottsintresserade: Att resa mellan metropolerna och bevaka idrott i världsmästerskap och olympiska spel.
Ena dagen är fotbollsspelaren Ronaldo i kamerafokus, andra dagen är det Sarah Sjöström som berättar om ännu en medalj. Kors och tvärs över klotet går resorna, kvällar, helger, nätter och dagar.
Lite glassigt, sådär.
Eller?
Nja, det finns förstås baksidor också. Vi ska komma till en del av dem i den här intervjun…och vad han egentligen gjorde i Irkutsk långt borta i Sibirien den där svinkalla vinterveckan för tio år sedan.
– Men ändå, säger han. Drömjobb, ja, på många sätt är det väl det, man upplever mycket och får en unik inblick i idrott på hög nivå.
Men vi börjar med att lämna tv-huset på Gärdet i Stockholm och förflyttar oss till den gamla prästgården i Atlingbo på Gotland där han växte upp.
Han var bara ett och ett halvt när familjen lämnade Göteborg för ön i Östersjön och den lilla inlandssocknen blev hans plats på jorden.
Två syskon och en boll i trädgården, där frodades drömmarna som för alla småkillar.
Där lirade han matcher för sig själv och var den tidens stjärnor, det var alltid han som avgjorde i sista minuten.
Så småningom blev det fotboll i VIF Gute, som det hette då, sedan familjen flyttat in till Visby.
– Vi bodde vid Södervärn i farmor och farfars hus som vi köpt av dem. Och min bror Anton har nu för övrigt köpt tillbaka den gamla prästgården…återanvändning, kan man säga, skrattar han, Simon.
Simon Linnerhed i den långa korridoren i SVT-huset längs vilken de många studiorna är belägna. Sporten sänder sina magasin från Studio 4.
Men mest blev det trots allt och med tiden film sedan fotbollsfantasierna svalnat. Han och polarna Wilhelm och Felix odlade intresset gemensamt, de brukade träffas på helgerna och skapa berättelser med kamerans hjälp.
– Felix pappa hade fixat en kamera som vi använde. Vi laddade ner filter och körde med Windows moviemaker.
Så växte idén om att kanske yrkesmässigt fram i tiden arbeta med rörlig bild, så han sökte media-film på gymnasiet, deras lokaler låg då på A 7-området.
Men där flög det aldrig riktigt, han hade svårt att få grepp om särskilt mycket alls, det var för konstigt.
– Du vet, jag kom från fotbollen och hamnade på ett ställe där ”alla” hade rosa hår. Jag minns jag tänkte så: Ska jag behöva färga håret nu? Jag var nog rädd att inte komma in i gänget, så jag bytte till natur…vilket jag aldrig direkt haft nytt av.
Här brukar André Pops och de andra sitta, aldrig Simon Linnerhed. Som fotograf håller han sig bakom kameran på idrottsevenemang runt om i världen.
Simon i soffan.
Vi sitter i vinterträdgården i Sveriges Televisions hus i Stockholm för den här intervjun. Simon har tagit emot i receptionen och lotsat genom husets många och långa korridorer.
– Där är nyhetsredaktionen, där är håller lokal-tv till, där sitter inslagsproducenterna, där är Linda Nilarve och där i hörnan Bollibompa-draken.
För det var ju på SVT han hamnade till slut, fast tjänst sedan våren 2020, precis när coronapandemin lamslog världen.
Så hur hamnade han då där? Jo: Via en film- och tv-utbildning i Falun tillgodogjorde han sig alla grunder och gav sig sedan ut i praktik- och vikariesvängen; Tv4, SVT, lite av varje, nyheter, sport.
– Det blev tv jag fastnade för. Film är långsammare, på många sätt mer planerat, tv är på uppstuds, det gillar jag.
Världen är full av fotbollsmästerskap, Simon Linnerhed har varit på plats på många av dem de senaste åren för SVT:s räkning.
Som tv-fotograf och redigerare på SVT:s sportredaktion reser han runt om i världen på matcher och mästerskap, tävlingar och turneringar, men även kors och tvärs i landet; Vasaloppet, allsvensk fotboll, kanske en plötslig intervju med någon svensk stjärna som har något att berätta.
Då langar han upp kameran på axeln, ställer fokus och kör.
Med tiden har han fått se världen, som när han gjorde sitt första utlandsjobb och reste med bland andra reportern Marie Lehmann till Edmonton för junior-VM i ishockey jul- och nyårshelgen 2020-21, mäktiga omgivningar att titta på där i sydvästra Kanada.
Eller, nej, det där var lögn.
Ja, omgivningarna är måhända mäktiga men han såg dem bara genom bussfönstret.
Han skrattar år det, det har skrattats rätt mycket på redaktionen faktiskt:
– Först var det en veckas karantän här hemma, sen flyg till Kanada och där fem karantändagar på hotellet innan vi fick klartecken. Då blev det arrangörernas buss till och från arenan, ingenting annat. Bara hotell och ishall.
DU&JAG, Simon Linnerhed.
Sveriges Television på Oxenstiernsgatan vid Gärdet i Stockholm.
Många är mästerskapen han besökt. Sedan Edmonton-trippen ytterligare två junior-VM i hockey, fyra VM i skidskytte, hans första i Pokljuka i Slovenien sedan han just kommit åter från Edmonton.
Då och där står han i skyttehytten med skyddsväst på, snett framför atleterna, för att fånga svenskarnas förehavanden med bössan.
– Och så blir det intervjuer, före och efter tävlingarna. Alla inslag som är exklusiva för SVT, helt enkelt.
Han säger att han efter fyra år har svårt att hålla reda på alla platser och mästerskap han besökt; Fotbolls-VM för herrar i Qatar, EM 2022 som arrangerades i hela Europa, damernas fotbolls-VM i fjol Australien och Nya Zeeland tillsammans med bland andra tv-sport-legendaren Jane Björck.
Vi ska för övrigt ta ett litet snack med henne om hennes gotländske kollega; hur är han egentligen att jobba med. Det kommer senare i texten.
Glassigt!
Och mer: Paralympics i såväl Peking som Tokyo och senast, i somras, OS och Paralympics i Paris. Det blev en höjdare, han var på plats vid nio av Sveriges elva medaljer.
Det innebar exklusiva intervjuer med Sarah Sjöström och att få möjlighet att bita i beachvolleymästarna Åhman och Hellvigs guldpengar, en duo han följt under flera år.
Se där, alltsammans omvälvande upplevelser, förstås. Alla resor är inte som den till Edmonton, men det är – och det ska vara tydligt – inga nöjestripper.
På plats i Alperna på skidskytte, en av de sporter han bevakat en hel del. I februari väntar även ett världsmästerskap för Simon Linnereds del.
Resorna innebär jobb och slit från morgon till kväll, noggrann planering och väntan. Don efter person, kläder för väder, klippkort till Arlanda. Väntan och väntan. Och trängsel på en given plats bland fotografer från allehanda länder.
Vassa armbåga krävs, kan krävas.
– Det där hänger så mycket på vilka tv-bolag som har rättigheterna, det är väldigt hierarkiskt. Har vi inte sändningsrättigheter får vi stå i utkanten, så är det.
Vilken är utmaningen, den största?
– Att vara noggrant förberedd, flexibel, ta sig till rätt plats i rätt tid och att vara fullt medveten om att man inte styr sin egen tid, skulle jag säga.
Och blåsan?
– Jo, det är kanske det allra viktigaste. Att inte behöva springa på toa för det går inte, man kan inte lämna sin plats. Då gäller det att kunna hålla sig.
Jane Björck har arbetat en hel del tillsammans med Simon Linnerhad, bland annat under fotbolls-VM för damer i Australien och Nya Zeeland sommaren 2023.
Okej, det är knappast någon Melodiradio-övergång, men här plockar vi in Jane Björck i texten, sportankare i SVT-rutan sedan många år. Det blir en fråga på mejlen:
Hur är han att jobba med, Simon?
– Som reporter och fotograf på uppdrag är det så värdefullt att verkligen lira ihop. Att både professionellt och på ett personligt plan kunna bolla om allt, se möjligheterna, och lyfta varann. Simon är fantastisk, och det känns som att vi alltid känt varann.
Hon säger att det är ett minne för livet att ha haft möjligheten att bevaka fotbolls-VM i på plats i Australien och Nya Zeeland:
– Vi skrattar ofta när vi tänker tillbaka på de utmaningar vi ställdes inför med vädret! Det var ju vinter där, och regn och blåst ställde till det ordentligt emellanåt. Inte minst då vi för att få en riktigt vacker bakgrund tog oss lite väl högt upp, där vi med gemensamma krafter fick slänga oss och rädda kameran från att trilla över bergskanten. Bra teamwork!
Allt ljus på kung Carl XVI Gustaf under hans besök på OS i Paris.
Reportern Björn Nordling gör en prata på andra sidan klotet och Simon Linnerhed är där med sin kamera.
Dagen efter den här intervjun ska Simon till Tele 2 i Stockholm och bevaka när Hammarbys fotbollsdamer tar emot Barcelona i Champions League. Där gjorde han studiosändningen och efteråt kom det att bli någon minut i Sportnytt. Därefter väntar en resa till St. Pölten i Österrike, också det med Hammarbys damer.
Under vintern väntar sedan bland annat ännu ett skidskytte-VM, Vasaloppet och SM-veckan…och så pågår det, livet. Sportfotograflivet.
Dag ut och dag in, massor av långa och korta resor men så klart även jobb på redaktionen i Stockholm. Han var tydlig med det inför sin sambo Amanda när relationen var ny: Så här ser mitt liv ut.
Det vill säga; Fyra, fem resemånader per år.
– När vi just träffats fick vi en månad tillsammans sedan var jag borta sju veckor, dels fotbolls-VM i Qatar och dels JVM i Kanada. Men jag har hennes fulla stöd, det måste jag säga.
Bollibompa-draken står förpassad till ett hörn utanför de stora tv-studiorna.
Och hur fungerar det i en relation? Du är ute och ser och upplever världen…går det att förmedla till den som inte är med?
– Jag har tänkt på det där…man hinner ibland inte riktigt reflektera. Som jag sade, jag blandar ihop platser och resor, ofta just för att man faktiskt inte ser mycket mer än hotell och arenor. Och ibland krockar våra liv lite, så är det.
Hur då?
– Sambon gillar att resa och det är kanske inte det första jag tänker att jag vill göra när jag är ledig, skrattar han.
…men jo, det händer att de ger sig iväg tillsammans. Och det är ju naturligtvis en helt annan sak, avslappning på riktigt, bara en enkel rullväska.
När du inte jobbar, vad gör du?
– Tar det lugnt, tränar en del, när man jobbar som jag är det svårt att matcha ledigheter med andra, det är en nackdel. Jag åker gärna till Gotland, flera gånger om året, jag älskar att komma dit emellanåt. I år är jag där över jul, det är första gången på flera år som jag är ledig.
Alla resor, all tid borta, är det värt det?
– Ja, det är värt. Alla upplevelser, alla härliga kollegor som man gör jobben tillsammans med. Men samtidigt tänker jag att jag kanske inte måste åka på allting, det tar ut sin rätt till slut, så är det.
Simon Linnerhed tillbringade stora delar av sommaren i Paris, på såväl OS som Paralympics. Här med reportern Maria Wallberg.
Jag frågar vilken kärnan i hans arbete som sportfotograf är. Är det resorna, idrottsprestationerna eller personerna som utför dem. Han säger att det nog är personerna, mötena med de som viger sina liv åt att bli bäst i världen.
Som Paralympics i Peking, den intervju SVT gjorde med en blind fartåkare på skidor som fräste nedför pisten på 130 kilometer i timmen.
– Den hängivenheten blir så tydlig. Den finns förstås inom företagande och på andra ställen också, viljan att nå toppen, men man ser den inte på samma sätt som inom idrotten.
Men också, förstås, att komma till skilda kulturer runt om på jordklotet. Det berikar och ger erfarenheter till alla delar av livet.
Kläder efter väder vart han sig i världen vänder, här med reporterna Maria Wallberg.
Så vad var det då han gjorde långt där borta i Sibirien? 2014, elva år sedan nu. Jo, sin första resa utomlands som sportfotograf, då för Tv4.
– Det var bandy-VM i Irkutsk, minus 30 grader och många pälsmössor. Det är det många på jobbet som har haft roligt åt, skrattar han. Jag menar, bandy och svinkallt. Dessutom förlorade Sverige finalen.
Men en upplevelse var det, det också.
Har du hittat rätt i yrkeslivet, tycker du?
– Ja, just nu är jag på rätt plats. Men som jag sa, det kan slita. I framtiden vill jag kanske ägna mig lite mer åt producentrollen, inte fara omkring så mycket, men det ligger fram i tiden, det.