I dag arbetar Catarina Spåre Gustafsson i Radiohuset i Stockholm.
År 2005 stod den då 26-åriga Catarina Spåre Gustafsson och väntade på tunnelbanan i London. Hon suckade och tittade stressat på klockan. Tåget var inställt och hon skulle bli sen till jobbet.
Då kom informationen om att en olycka inträffat. Tre bomber hade precis detonerats ombord på olika tåg, lite senare skulle även en buss sprängas i centrala stan. London hade utsatts för fyra självmordsbombare inom loppet av en timme.
– Det här var tiden innan pushnotiser och flöden, så vi visste inte vad som hade hänt. Jag stod fortfarande på perrongen när mina föräldrar ringde från Gotland och frågade om jag var okej.
Tiden efter terrorattentaten var speciell. Folk var på ständig vakt, speciellt i kollektivtrafiken. Känslan var att vad som helst kan hända.
– Jag minns en gång när jag satt på ett tåg som plötsligt släcktes ner mitt i en tunnel. Allt blev svart och jag kände verkligen hur förfärligt utsatt man är instängd i en tunnelbana.
20 år senare på Radiohuset i Stockholm. För de flesta är semestern slut och på marken ligger höstgula löv utspridda. Även Catarina är tillbaka med kollegorna på Ekot efter sommaren.
För många gotlänningar är Catarina Spåre Gustafsson ett välkänt namn – eller åtminstone en välkänd röst. I ett decennium arbetade hon på P4 Gotland, både som programledare, reporter och nyhetschef.
Men drömmen om journalistiken började tidigare än så, närmare bestämt i millennieskiftets London.
Catarina Spåre Gustafsson växte upp i Stenkyrka, två mil norr om Visby. Efter gymnasiet tog hon sin tillflykt till Storbritannien där hon bland annat studerade journalistik. När klassen introducerades till radio var det någonting som slog an inom henne.
– Jag kände att det är det här jag vill göra. Bara en människas röst, inget ansikte. Ser man en bild börjar man alltid tänka på någons utseende eller om håret är felkammat. Men hör man bara en röst, då uppstår ett sådant fokus.
Men i metropolen London var det svårt att få in en fot i branschen, speciellt för en person som inte var "born and bred" där. Men Catarina ville inte låta engelskan stoppa henne. Däremot var arbetsmarknaden tuff, många redaktioner ville att journalisterna först skulle jobba gratis i ett halvår.
– Bor man hemma hos sina föräldrar och jobbar pub ett par kvällar i veckan går det ju runt. Men jag hade ingen familj där och bodde själv.
Catarina tog sig fram genom att arbeta på olika restauranger och mediebolag. Efter bomberna i tunnelbanan 2005 ringde P4 Gotland. De ville ha tag i en gotlänning som befann sig i terrordrabbade London och Catarina fick medverka i några intervjuer för att berätta om sina upplevelser.
Året därpå fick Catarina Spåre Gustafsson sitt första riktiga journalistjobb – ett sommarvikariat som programledare på just P4 Gotland.
Det roligaste är att jobba som programledare. Det tyckte Catarina Spåre Gustafsson 2005 och det tycker hon fortfarande.
Det här var Catarinas chans att jobba med radio på riktigt. Hon packade väskorna och flög hem till ön. Att vara på en riktig redaktion kändes stort.
– Men samtidigt läskigt. Jag hade inte bott på Gotland på många år och hade varken koll på lokalnyheter eller på de stora profilerna som Mari Winarve och Joakim Åstrand.
Sommaren följdes av ett höstvikariat och så småningom byttes London mot Gotland på heltid. Men den första tiden blev tuff. Catarina bodde hemma hos sina föräldrar och de flesta av hennes vänner hade flyttat från ön. 27-åriga Catarina kände att hon saknade riktning när hon låg i sitt flickrum och längtade efter Londons puls.
Som tur var fanns alltid glädjen i jobbet. Catarina lärde känna sina kollegor, älskade att vara programledare och hittade en ny riktning i livet.
– Att vara programledare är absolut roligast, det tycker jag fortfarande. Att få möta människor och ställa frågor, känna in hur de reagerar och sen bestämma om man vill spinna vidare eller byta spår.
Att sända live är också någonting som ligger Catarina varmt om hjärtat.
– Det är både fantastiskt och något som man kan drömma mardrömmar om. Jag kan fortfarande vakna helt svettig av att jag står i en studio, oftast på Gotland, och någonting går fel. Det finns ingen musik eller nyheter, bara jag och mikrofonen.
Men att sända live innebär också att "vara här och nu", säger hon.
– Det är en speciell stress, men när man väl får kontroll är det en riktig kick.
Under tio år på P4 Gotland hann Catarina Spåre Gustafsson med det mesta, den sista tiden arbetade hon som nyhetschef.
Catarina Spåre Gustafsson växte upp i Stenkyrka, två mil norr om Visby.
Året var nu 2016. Catarina blev erbjuden ett jobb i Stockholm och kände att det var dags att testa någonting nytt. Den största skillnaden med att arbeta på Sveriges Radio i huvudstaden var resurserna. Bakom många program fanns ett helt team som hjälpte till med manus, research och bokning av gäster.
– Det kändes lite orättvist. På Gotland var man ofta sin egen redaktion, där är det ingen som skriver programledarens manus. Ibland visste vi inte ens vad vi skulle prata om en timme framåt.
På Radiohuset i Stockholm har rollerna varit många; reporter, chef, programledare, producent och vikarierande korrespondent i London. Catarina Spåre Gustafsson har bevakat allt från världshändelser till svenska myndighetsbeslut, jordbruksfrågor och hälsa.
– Man lär sig väldigt mycket av att hoppa runt på så många positioner. Samtidigt blir man lite vinglig och börjar fråga sig vad man egentligen är bra på.
Som så många andra träffade även Catarina sin stora kärlek genom jobbet, även han journalist på Sveriges Radio i Stockholm. I dag är de sambos och år 2019 fick paret tvillingar. Vid det laget kände sig Catarina "trött på att hatta runt" i olika arbetsroller, dessutom krävde småbarnslivet en stabilare tillvaro.
I dag arbetar hon på den relativt nystartade Dagens Eko, en 20-minuters podcast som varje vardagsmorgon fördjupar sig i ett aktuellt ämne. Innan intervjun tar slut passar vi på att besöka Catarinas nuvarande redaktion, ett avlångt rum med fönster i taket och fem reportrar som fokuserat knattrar på sina tangentbord.
På Dagens Eko-redaktionen sitter reportrarna och arbetar koncentrerat. Längst fram syns programledare Robin Olin.
I framtiden drömmer Catarina Spåre Gustafsson om att göra en come-back som programledare eller att få tillbringa ytterligare en sommar som korrespondent i London. Efter sju år i Stockholm börjar även längtan till Gotland att växa.
– I Stockholm har jag en timme och 20 minuter till jobbet och 40 minuter till stallet. Man åker hit och dit och är alltid sen. Samtidigt har många av mina vänner på Gotland fem minuter till jobbet och tre till förskolan.
När hon tänker på de långa avstånden känns det självklart för Catarina att lämna Stockholm.
– Här slänger man bort så mycket tid på att sitta i bilköer eller på tunnelbanan. Tid som man hade kunnat tillbringa med sina barn.
Än är det dock inte aktuellt med en Gotlandsflytt, även om Catarina smygkollar hus på Hemnet emellanåt. Men kanske om ett par år – när det klaffar med jobb, bostad och familjeliv.
Att återvända till lokaljournalistiken lockar också. Det finns mycket att sakna med det lokala, framförallt närheten till sin publik.
– På Gotland vet man hur det vi rapporterar om landar hos lyssnarna. Det kan komma fram någon på gatan som vill dela med sig av en tanke eller tips. Så är det inte här. Lokaljournalistik är väldigt, väldigt viktigt.