Monica Lyander hjälper sina oldisar att komma ut och shoppa. Ingenting är omöjligt när hon vill ge sina kompisar på äldreboendet en fin sista tid. Monica växte upp i Halla och har nu bott i Stockholm i runt 20 år.
Hon ger av sitt hjärta, Monica Lyander. För att oldisarna är så fina och rör henne så djupt. Hon kallar dem så. Oldisar.
– Jag ser det som en så enormt stor möjlighet att få förgylla deras sista tid, säger hon.
Och det gör hon verkligen, det vet inte minst alla som sett den dokumentär som gick upp på biograferna för en dryg månad sedan.
Om du inte sett den kanske du minns de bilder som spreds i media för fyra år sedan. Du ser dem här igen. Hela gänget blågult klätt och ansiktsmålat, öl och chips på bordet och Sveriges VM-fotbollslag i tv-rutan.
– Vi hejade och tjoade och mitt i matchen ropade någon ”jag är hungrig”, då stack jag ut och köpte pizza till allihopa. Ja, de är så härliga, säger Monica Lyander.
Hög stämning vid matchdags. Öl, chips och ansiktsmålning hör till även på ålderns höst. När de blev hungriga gav sig Monica Lyander (i gult uppe till vänster) ut och köpte pizza. Bilder från fotbolls-VM-sommaren 2018.
Hon växte upp i Halla och omgavs av äldre människor. Kanske grundlades kärleken där, i köket på Klostergården med farmor eller hos mormor och morfar som drev gård i Alva.
Där lärde hon sig, ser hon när hon tänker bakåt, respekt för de äldre och insikten att man lever även om man är gammal.
– Jag menar, jag är snart 50 och har drömmar, det har så klart de på äldreboendet också, säger hon.
I sju år har hon verkat som aktivitetscoach, anställd av stiftelsen Stora Sköndal i Stockholm.
Hon är utbildad dekoratör och arbetade tidigare på Åhléns i Stockholm, men efter att ha gått in i väggen ville hon göra något som verkligen gjorde skillnad.
Vänskapen mellan Monica Lyander och hennes gamla kompisar skildras i filmen "Liva tills jag dör", vilken gick upp på biograferna 30 september.
Det var coachjobbet som fann henne. Så uttrycker hon det. Så rätt kändes det, det blev som en livsstil närmast.
Hon mötte sina äldre med öppna armar och ett öppet sätt. Ingenting var omöjligt, önskningar är till för att uppfyllas.
De har varit på Globens tak, njutit kräftskivor och rest till Gotland, de har lekt, pratat, fått håret lagt och naglarna fixade i ”Salong Guldkant” och så har de alltså sett på fotboll.
För Monica Lyander är det den mest självklara sak i världen och ge sina 72 oldisar en fin sista tid.
– Det är en så himla stor glädje för mig att kunna förgylla någon annans liv, det krävs så lite. Alla kan göra det. Det gäller bara att vara öppen och släppa fram det barnsliga som alla har inom sig.
Allt är inte glädje, sorgen är tung att bära när vänner går bort. I Monica Lyanders värld är döden alltid nära.
Hon trodde i sin enfald, hon som aldrig tidigare arbetat inom äldreomsorgen, att det var så här det alltid var. Överallt.
Med tiden har hon förstått motsatsen. Många horribla historier från verkligheten har nått henne.
Hon hoppas att filmen ”Leva tills jag dör” med sin humor och värme ska vara del i att saker rättas till. Hon och filmbolaget har fått många förfrågningar om att få visa filmen med efterföljande workshop för såväl politiker som inom verksamheter runt om i Sverige, bland annat från Region Gotland.
– Så illa som det verkar vara på många håll var verkligen en överraskning. Vi kommer alla att hamna där en dag, i ålderdomen. Som det ser ut är det inget jag ser fram mot.
Då skulle du vilja ha en sådan som du på din avdelning?
– Ja, det borde finnas en aktivitetscoachtjänst eller liknande på varje äldreboende. Någon som har avsatt tid vars syfte är att vårda det friska i människan, då kanske vården av det ”sjuka” minskar.
Monica Lyander lämnade Gotland för 20 år sedan. Sedan dess har hon fått många kompisar.
Men hur det än är, tiden rinner så småningom ut för alla av oss. I sitt värv vistas Monica Lyander nära döden, den är trots allt påtaglig på avdelningen.
Om den är tre dagar eller tre år bort vet ingen, det gäller att göra den tiden så fin det går.
Och när det händer kommer tårarna, mot känslorna är hon försvarslös.
– Oldisarna är mina vänner, de sitter inne med så mycket erfarenhet och ger så mycket av sig själva. Det är klart jag blir ledsen. Det blir man när vänner går bort.