Christine Lager och Ragnhild Weijnitz. När denna bild togs var det 44 år de senast sågs, då som elev och lärare på Solbergaskolan.
Ragnhild Weijnitz var då, på 70-talet, lärare på Solbergskolan i Visby, hennes första tjänst efter lärarutbildningen. I dag bor hon i Gävle, är pensionär sedan länge men minns tydligt sin gamla elev Christine, eller Tina som hon alltid kallats.
Därför kallar vi henne också Tina i den här artikeln.
Nyligen träffades de för första gången på 44 år, på Tinas initiativ:
– Jag har i så många år tänkt att jag måste berätta för henne hur mycket hon betytt för mig. Och nu gjorde jag slag i saken, säger hon.
Efter lite detektivarbete bjöd hon sin gamla lärarinna till Stockholm, serverade laxburgare och sallad och fick tillfälle att säga allt det där hon tänkt i alla år. Hur mycket Ragnhild betydde – och hur viktigt det är som elev att verkligen bli sedd.
I dag är Christine Lager, som hon heter på jobbet, en av 16 domare vid Högsta domstolen, belägen i Bondeska palatset på Riddarholmen i Stockholm. Det är så högt det går att komma inom svenska rättsväsendet.
Hela yrkeslivet har gått inom juridiken. Under gymnasietiden hade hon önskat praktik inom radio eller tidning men hamnade på tingsrätten, togs väl om hand och fick en riktning mot framtida universitetsstudier.
Men redan tidigare hade alltså Ragnhild Weijnitz fått den avgörande styrseln på hennes liv.
– Hon tog tag i mig på skolgården, hade noterat att jag var lite på glid, även om jag alltid gick på hennes lektioner i franska och engelska, jag tyckte hon var så bra lärare. Hon sade åt mig att skärpa mig; ”du ska gå tre år på gymnasiet, får inte kasta bort ditt liv”.
Solbergaskolan var Christine Lagers hemvist under sena 70-talet.
Ragnhild Weijnitz minns det så här:
– Det var under en av mina rastvakter, jag gick fram till henne, jag sade vad jag tyckte och hon lyssnade. Det var ett samtal som stannade kvar hos oss båda, uppenbarligen. Även jag har tänkt mycket på det under årens lopp
Det tog skruv, Tina skärpte sig, slutade skolka och gick sedan verkligen gymnasiet, vilket i hennes fall inte var självklart.
– Det har så otrolig betydelse att bli sedd, det var det jag ville tacka Ragnhild för. Jag är så glad att vi kunde ses igen.
Hur kändes det när ni till slut möttes?
– Det var omtumlande, både för henne och mig, tror jag. Men väldigt fint. Det är mycket tack vare henne jag är där jag är i dag, jag behövde den puffen.
Nyblivna justitieråd får skriva in sig i HD:s minnesbok och hänga sitt porträtt på väggen. För Christine Lagers del hände det i september i fjol. Hon kunde kanske ha valt bilden på sig själv från högstadiet?
Detsamma säger Ragnhild Weijnitz. Först var hon fundersam, vad skulle bli bättre av att råkas? Hon mindes den där stunden på skolgården, men ingenting av vad det senare blivit av hennes gamla elev.
Nu hade hon fått kännedom om att Tina höll minnet av henne och betydelsen av det där samtalet högt.
– Vi hade inte setts sedan hennes skolår så fallet riskerade att bli katastrofalt djupt, säger Ragnhild Weijnitz.
Men oj så fint möte det blev. När Tina öppnade dörren försvann all ängslan – de föll i varandras armar, nu som två vuxna människor.
– Timmarna bara flög i väg. Vi pratade och pratade, om då, nu och sedan. Jag är så glad att vi kunde ses igen efter så många år.
Högsta domstolen är belägen i Bondeska palatset på Riddarholmen i Stockholm.
Ragnhild Weijnitz har idag ingen direkt kontakt med Gotland, jämtska som hon ursprungligen är. Tina Lager har ett fritidshus i Gothem och besöker ön regelbundet, om inte annat så för att hälsa på sin kära mamma Mai.
– Gotland har, och har alltid haft, en väldigt stor plats i mitt hjärta, säger hon.