Dagen efter olyckan med åkattraktionen Jetline på Gröna Lund som inträffade under söndagen. En person har dött och flera är skadade.
I nästan en månad hade Jeanette Jussila och hennes nioåriga dotter från Väskinde väntat på att åka till Gröna lund. Med var också två väninnor och deras två döttrar. Barnen hade tittat på filmer på Youtube och pratat om hur de skulle åka alla attraktioner i parken. Efter ett uppvärmnings-åk på Kvasten var det dags att gå vidare till Jetline.
– Vi hade sett fram emot detta väldigt länge. Framförallt barnen har inte pratat om något annat de senaste veckorna, berättar Jeanette Jussila.
De tog som många andra besökare Djurgårdsfärjan över och hade precis påbörjat sin dag på nöjesfältet. Två attraktioner hann de med innan olyckan.
– Vi hade precis kommit dit och stod vid Jetline som vi skulle åka. Först stod vi alla i kön, men min dotter ångrade sig och ville inte åka – hon har ju knappt åkt någon berg-och-dalbana innan. Vi åkte Kvasten först och den tyckte hon var lite läskig, fastän hon sa att hon ville åka allt. Så vi ställde oss vid sidan och tog en milkshake vid utgången medan de andra stod kvar i kön, säger hon.
Medan de väntade på att deras vänner skulle komma tillbaka från Jetline hörde de kraschen.
– Det var tre, fyra smällar och jag kände direkt att ”där gick något sönder”. Jag tog min dotter i handen och sprang mot ingången, för jag hade inte sett våra kompisar komma ut än. När vi kommer fram till andra änden ser jag en kille som hänger på en balk, kanske sex meter upp. Då kände jag paniken komma. ”Var är de andra? Bara det inte är dem”. Min dotter grät och var jätteledsen, säger Jeanette Jussila.
Mitt i tumulten fick de äntligen kontakt med resten av sällskapet.
– Då ringer telefonen, de var okej och hade gått av. Den lättnaden… Jag har aldrig känt mig så rädd i hela mitt liv. Folk sprang runt och skrek, men ändå var det ganska lugnt på något sätt, man fattar ju inte vad som händer. Det är som på film. Vi mötte upp de andra och barnen grät. ”Jag såg en pojke falla ur” sa någon, de hade ju sett allt, säger Jeanette Jussila.
Vännerna hade haft änglavakt under åkturen innan olyckan.
– De hade klivit av exakt den vagnen som senare spårade ur. Det var när de kom ut som kraschen kom. Min vän berättade att det var det tåget de hade suttit på. De hade verkligen tur, säger Jeanette Jussila.
Händelseförloppet gick snabbt, även om det inte kändes så för dem som var på plats.
– I efterhand har jag läst att allt gick väldigt snabbt, men där och då kändes det som att allt gick väldigt långsamt. Vi undrade varför ingen gjorde något, det var så tyst på något vis även om folk runtom skrek och grät. Det kändes som en evighet, säger Jeanette Jussila.
Utryckningen gick ändå väldigt snabbt tycker Jeanette Jussila. Hon säger att det tog tio minuter att utrymma Gröna lund. De var kvar när räddningstjänst kom till platsen.
– Det var ingen information eller någon som ropade ut i någon högtalare. Man liksom följde med strömmen. Det kom jättemycket brandbilar, ambulanshelikopter, polisbåt och så vidare. Men det var han som satt uppe på balken i kurvan som fastnade hos mig. Det var svårt att greppa att det bara satt någon där uppe helt tyst. Där vi stod, på utsidan av staketet, låg ett hjulpar från maskinen, berättar hon.
Räddningspådraget blev stort efter olyckan. Både polis, sjukpersonal och räddningstjänst var på plats.
Sällskapet från Gotland är chockade och tycker det som de har varit med om är jobbigt. Jeanette Jussila säger att olyckan är det enda de har pratat om sedan dess.
– Precis som vi vuxna behöver barnen prata om det som hände. Man tänker mycket ”tänk om, tänk om”. Barnen har mycket frågor såklart. Det skulle vara en dag som de hade sett fram emot så mycket och så blev det såhär. Men vi hade ändå tur säger de. Tur och otur. Det är nog en röra i huvudet på dem, speciellt för dem som såg hela olyckan. Det sitter nog på deras näthinna för alltid, säger Jeanette Jussila.
Nu är alla hemma på Gotland igen. Sällskapet tog båten tillbaka under söndagen. Men att besöka fler nöjesfält är uteslutet.
– Barnen kommer aldrig mer sätta sin fot på ett nöjesfält. Möjligtvis för att spela på chokladhjulet – det var en stor besvikelse att de inte fick spela. Men de kommer aldrig åka karuseller igen, och inte vi vuxna heller. Det sätter sina spår när man är med om något sån här, men vi är glada att vi sitter här idag. Och det är en uppenbarelse som barnen också fick igår, säger Jeanette Jussila.