Det är söndag morgon och Alex Backéus familj har precis vaknat upp, utan Alex.
– Jag och Milton sov i Alex säng i natt, säger Alex pappa Daniel Backéus.
Inne i radhuset i Visby är det ännu fullt av folk.
– Vi skulle ha haft fest igår så vi har besökare från fastlandet, berättar Daniel.
Huset har många rum och även om det är skönt att vara tillsammans så finns det möjlighet att kunna gå ifrån och vara ifred på övervåningen.
Daniel och Alex mamma, Linnea, var bara 17 år gamla när de fick Alex. De träffades på en fest i gymnasiet och har hållit ihop sedan dess. Först kom Alex, sedan kom Nelly, 15, därefter Milton. I oktober väntar de ett till barn.
Under tiden vi sitter utanför huset kommer några grannar förbi, en lämnar en bukett rosor till Daniel och någon beklagar sorgen. En bit bort spelar två barn fotboll.
Fotbollen var en stor del av Alex och hela familjens liv. Även Daniel har spelat i FC Gute men har nu gått över till FC Copa.
– Han föddes tidigt i mitt liv och sprang i Gutes omklädningsrum. Efter matcherna kom han springande in planen. Från att han var nyfödd var han med mig överallt. Antingen har han följt mig eller så har jag följt honom. Fotbollen var livet, säger Daniel.
I torsdags, dagen innan den fruktansvärda olyckan på studentvagnen, möttes de båda lagen.
– Det var mycket prestige i matchen. Jag har ju tränat halva deras lag och ungdomarna ville inte förlora mot gubbarna, säger Daniel vars lag tillslut vann över FC Gute i den sista matchen där han mötte sin son.
De fick en kort tid tillsammans.
– Under de 19 år vi hade så var han alltid så snäll och artig, det är vad alla sagt. Han tog alltid hand om de yngre och fanns där när de behövde hjälp. Han hade aldrig några fiender som tyckte illa om honom.
Det var fotbollsproffs Alex ville bli.
– Han tog livet som det kom och i sommar skulle han jobba på posten.
Under studentdagen var hela familjen nere på hamnen för att möta upp studenterna som kom på vagnarna. De var även på plats hos en av Alex kompisar där vagnen skulle göra ett stopp, men dagen gick fort och klassen hann aldrig dit.
– Vi åkte ner till Snäck där de skulle äta middag, och där var sista gången vi träffade honom, säger Daniel.
De pratade i telefon under kvällen och bestämde att de skulle mötas vid Gute där studenternas fest skulle fortsätta. Men studenterna kom inte, istället fick Daniel och Alex mamma Linnea ett telefonsamtal om att Alex låg på sjukhus.
– Vi sprang ner till lassis och där sa en sköterska att hans hjärta hade stannat. Då hade det gått en halvtimme och vi hoppades men kände väl att det var kört, berättar Daniel och stryker bort tårarna som inte längre går att stoppa.
Under lördagen, dagen efter olyckan, var familjen på Gutavallen där FC Gute höll en minnesstund.
– Alla är så snälla mot Nelly. De har skrivit till henne att de ska ta hand om henne så som Alex tog hand om dem. Alla visste vad de fick av Alex, de fick hjälp om de behövde det och de hade någon att prata med om de behövde det.
Daniels telefon har plingat oavbrutet sedan olyckan.
– Så fort man läser ett sms så bryter man ihop, de skriver så fina saker, säger han.
FOTNOT. Artikeln är korrigerad. Rätt staving på Nelly, och Alex är döpt till just Alex.