Flödet i de sociala medierna har varit tydligt, folk vallfärdar ut i skog och mark och kommer hem med korgarna sprängfyllda av svamp.
På Gotland är det främst trattkantarellerna som växer så det knakar och denna höst behöver man inte leta länge.
Pensionären Bengan Zettergren, legendarisk fotograf på Gotlands Tidningar, är en av många som älskar svamp.
– Jag är en svampälskare, absolut. Att äta den alltså, inte att plocka den, säger han i bilen på väg mot ett skogsområde söder om Visby.
Bengan är som Bengan är, skulle man kunna säga. Han frustar och svär när vi borrar oss fram genom snår och grenar, och tycker att ”det här är det värsta med att plocka svamp”.
Han förstår inte för en sekund varför han ska med, men väl ute i de fuktiga och sanka markerna och när svamparna börjar dyka upp både här och där, då visar det sig. Det som vi redan visste.
Bengan är som en vandrande svampguide.
– Här, titta, säger han och plockar upp något som många svampplockare aldrig skulle ta i.
– En kremla! Undrar vilken det kan vara?
Bengan tar loss en bit av hatten och stoppar i munnen, smakar länge och väl och har tålamod att vänta in eftersmaken.
Då spottar han plötsligt på marken framför sig och kastar iväg svampen.
– Förmodligen en pepparkremla. Den är ätbar, men inte alls god. Lite frän och stark i smaken, säger han och fortsätter:
– Det finns massor av olika sorters kremlor, 130 olika arter i Norden och de flesta är riktigt bra matsvampar.
När man är ute i svampskogen är det viktigt att ha lite koll, precis som Bengan, för det finns fällor att gå i. Att av misstag få med sig en riktigt giftig svamp i korgen kan få konsekvenser för resten av livet.
Ett exempel är den toppiga giftspindlingen.
– Den kan förväxlas med trattkantarellen och växer dessutom ofta på samma ställen. Det är lätt hänt att en sådan kan följa med när man är ivrig och inte kollar så noga, säger Bengan.
Giftspindlingen innehåller ett ämne som heter orellanin och kan orsaka svåra njurskador. Den förekommer allmänt i mossig granskog över helan landet, men växer också med tall och bok.
I takt med den ökade försurningen av skogarna har den blivit vanligare.
Vi letar efter den, för att kunna se skillnaderna mellan den och trattkantarellen, och på väg tillbaka till bilen stannar plötsligt Bengan mitt på en gräsyta.
– Du, här har vi nog en giftspindling, säger han och sätter fram skon.
Vi plockar upp den, fotograferar den och tittar noga.
Giftspindelingens hatt är matt, liksom filthårig, rödbrun till gulbrun. Den är ibland toppig, som vårt exemplar, men kan också vara välvd eller tillplattad i mitten.
Färgen på trattkantarellens hatt varierar från ljust gråbrun till brunsvart. Den är djupt navlad och, som namnet antyder, trattformig.
– Ett tips är att undvika att plocka alla bruna svampar som har bruna skivor, säger Bengan.
Hans egen favoritsvamp är annars Karl Johan, men den säsongen ligger lite tidigare och nu är det svårt att hitta några.
– Den är fantastiskt att göra varma mackor av, eller att bara använda i såser, säger han.
Han gillar nämligen att laga mat.
Av höstens allra vanligaste svamp i de gotländska skogarna, trattkantarellen, gör han gärna en krämig soppa. Eller syltar dem.
Vi får en burk av Bengan och lägger upp lite på en glastallrik.
– Syltade trattkanteller är jättegott till lite mörkare kött, säger han och tillägger.
– Men just de här kallar jag för ”snyltade kantareller” eftersom jag inte har plockat just den svampen själv.