Under många år arbetade Ulrika Mebus på Gotlands museum som byggnadsantikvarie. För den bredare publiken blev hon känd för sitt arbete med kulturarvet och hållbar turism. 2018 bytte hon arbetsplats från Gotlands museum till Skansen på Djurgården i Stockholm och ett jobb som fastighetschef.
– Det var utmanande och väldigt roligt. Pandemin gjorde arbetet lite annorlunda, minst sagt. Men när jag fick frågan om att börja jobba på Kungliga Vitterhetsakademin fick jag anledning att fundera många gånger, säger Ulrika Mebus.
Kanske var det slotten som hägrade. Akademin förvaltar nämligen flera slott runt om i Sverige. Hon tackade ja till jobbet där hon trivs med allt vad det innebär.
– Det var två år sedan ungefär. Jag börjar bli varm i kläderna. Nu känner jag personalen och har koll på fastigheterna som finns på fem olika ställen i Sverige, säger hon.
Som fastighetschef hos Kungliga Vitterhetsakademin ingår att ansvara för all skötsel vid de fem fastigheterna: Rettigska huset på Villagatan 3 i Stockholm, Stjernsunds slott i Närke, Skånelaholms slott i Uppland, Stensjö by i Småland och Borgs by med fornborgen Gråborg och S:t Knuts kapell på Öland.
– Naturligtvis ska dessa fastigheter, parker och miljöerna hållas i ett gott skick. Sen är flera av de här också viktiga besöksmål vilket ställer krav. Den sista delen har jag arbetet mycket med på Gotland i mitt tidigare arbete, säger hon och fortsätter:
– Man tar med sig sina erfarenheter och kontakter till nya geografiska platser. Det är något som är väldigt kul.
Är det en dröm för en byggmadsantikvarie att arbeta med slott?
– Det beror nog på vad man är specialiserad på. Jag har alltid gillat gamla kakelugnar, slott och högreståndsmiljöer. Så för mig passar det väldigt bra.
Hon exemplifierar genom att berätta om inredningen på Stjensunds slott, något som kanske inte faller alla i smaken år 2023.
– Inredningen är i en ganska prålig 1800-talsstil. Den kanske man studsar till lite på i vår minimalistiska tidsålder, men ju mer man håller på med det, desto mer förtjust blir man. Det är lät att bli hängiven, säger hon.
I sin yrkesroll handlar det såväl om utveckling som bevarande. Det är en fin balansgång och en avvägning från plats till plats.
– Det är sällan att en standardlösning fungerar. Man får hela tiden arbeta fram unika lösningar för platsen. Ett exempel var när vi arbetade i S:t Nikolai ruin i Visby där brandsäkerheten var tvungen att uppdateras vilket gjorde att vi var tvungna att placera stora högtalartrattar på pelare i ruinen. Det är klart att det inte var precis så som jag ville ha det, men det var tvunget att bli så, säger hon.
Med titeln ”Bevara, vårda, bruka och utveckla” föreläste Ulrika Mebus nyligen i Visby. Ett högst aktuellt ämne för Gotland.
– Det är en jätteangelägen fråga här på Gotland. Det är knepigt och snårigt. Livet pågår hela tiden, samtidigt som bevarandefrågan finns och ibland sätts i bakgrunden, tycker jag. Det ses ibland som ett hinder för utvecklingen vilket är helt fel.
Att Visby är en världsarvsstad ställer högre krav på bevarandet jämfört med andra platser. Det är något som Ulrika Mebus tycker att vi behöver bli bättre på att förstå och acceptera.
– Vi har ett åtagande som måste ligga som ett raster. Vi behöver bygga upp ett starkare åtagande hos alla aktörer: Både tillståndshandläggare, byggnadsnämnd, länsstyrelse och fastighetsägare. Bevarande och utveckling kan gå hand i hand utan att bevarandet förminskas, säger hon.
Intresset för byggnadsvård hos privatpersoner har ökat de senaste åren, något som även Ulrika Mebus noterat.
– Det har gått från att vara något ute på marginalerna till att bli nästan en folkrörelse. Kunskapen ökar och de kvaliteter och värden som finns tas till vara på. Alla fastigheter behöver byggnadsvård på ett eller annat sätt och det är jättebra att intresset ökar. Vi har inte råd att kassera och bygga nytt hela tiden. Det finns många ingångar som är intressanta, säger hon.
Vilka utmaningar står vi inför på Gotland, anser du?
– Det är att öka kunskapen och insikten om att kulturarvet som resurs. Därför måste man vara väldigt varsam, det är alla gotlänningars arv. Försvinner det så kommer det aldrig igen. Mer eftertanke och mer ödmjukhet.