När Josefin Bark var några månader gammal upptäckte hennes föräldrar att hon var döv. Föräldrarna lärde sig snabbt teckenspråk, men när det var dags att börja på förskola flyttade familjen till fastlandet eftersom det inte fanns någon förskola för döva på Gotland. I tonåren blev det sedan en flytt till Örebro där Riksgymnasiet för döva och hörselskadade ligger. Nu är Josefin Bark tillbaka på Gotland med egen familj, och studerar teckenspråk på Stockholms universitet.
– Det är fantastiskt att få plugga sitt eget språk och verkligen få grotta ner sig i det och lära sig detaljer, säger hon.
Genom livet har Josefin Bark mött olika reaktioner från människor.
– Det är ungefär 50/50. En del är osäkra och rädda och vet inte hur de ska bemöta mig, en del tycker inte att det är så märkvärdigt. Ibland när jag är i affären och står i kassan och kassören pratar med mig men märker att jag är döv börjar personen be om ursäkt. Men det är inte så farligt, det är bara att skriva lappar eller att vända på displayen så att jag ser priset, säger hon.
I storstäder finns större nätverk och bättre kunskaper än det gör på Gotland, upplever Josefin Bark.
– Det är väldigt få döva på Gotland. Jag fick en chock när jag flyttade tillbaka hit för det finns så lite kunskap. Många blir väldigt osäkra, och jag förstår det, därför är det så viktigt att informera, säger hon.
Den 14 maj 1981 erkände riksdagen teckenspråket som ett officiellt språk, vilket firas varje år. Detta uppmärksammade Gotlands Dövas Förening genom att sprida kunskap om teckenspråk på Östercentrum under måndagseftermiddagen.
– Det är en viktig dag för oss. Under slutet av 70-talet och början av 80-talet fick man börja använda teckenspråk som förstaspråk i skolan. Jag hade tur att gå i skola efter det. Många tror att teckenspråket är ett hjälpmedel, men det är ett eget språk, säger Josefin Bark.
Vad finns det för vanliga fördomar om döva?
– Till exempel att vi är lågbegåvade, många frågar om vi kan köra bil eller hur det funkar att ha barn. Det behövs mer satsningar på teckenspråk i förskola och skola. Vi vill även att det lagstiftas så att teckenspråket jämställs med det svenska språket, säger hon.
Josefin Barks budskap till de som känner sig osäkra inför att kommunicera med döva är ”våga mer”.
– Använd kroppsspråket, var inte rädd att göra fel, använd papper och penna. Gör bara, uppmanar hon.