Nio asylsökande träffas minst två gånger i veckan i församlingshemmet vid Öja kyrka för att tillverka bland annat väskor och kläder. Eva Hållsten, konstnär och volontär, var den som startade projektet.
– Jag visste att flera av dem var intresserade av textil, och i stället för att bara vi lär dem saker är det roligt om också de får lära oss något, säger hon.
Eva Hållsten berättar att hon började med att packa bilen full med symaskiner och tyger som hon sedan åkte med till asylboendet. I början sydde kvinnorna mest kläder till sig själva och sina barn men nu syr det allt från tygkassar, korgar och axelremsväskor. Nu har Eva Hållsten beslutat sig för att de ska starta ett företag, vilket är en tanke som funnits med sedan starten.
– Det känns som att tiden är mogen nu. Jag tror att det kan bli ett bra integrationsprojekt om inte annat, min tanke är att alla ska hjälpa till med att stå och sälja och ta kontakt med eventuella köpare. Alla ska även hjälpa till med bokföringen och jag kan vara behjälplig med språket om det behövs, berättar hon.
Till sin hjälp har de bolaget Coompanion som ska bistå med hjälp under bildandet av det kooperativa företaget. Sedan är planen att "Textil i exil", som företaget ska heta, ska ut och sälja sina alster. Närmast blir det på Internationella dagen i Hemse och sedan på Hushållssällskapets julmarknad på Wisby strand.
Stämningen i syverkstaden i församlingshemmet är god. Några har sina barn med sig som leker samtidigt som mammorna syr fast dragkedjor eller pärlor på väskor. Somaye Muhamidi, en av kvinnorna i det blivande företaget Textil i exil, är en erfaren sömmerska. Innan hon kom till Sverige arbetade hon i Afghanistan med att sy kläder till ett företag.
– Jag gillar att sy, men gemenskapen är ändå det bästa, säger hon.
Masooma Talash berättar att även hon har arbetat som sömmerska. Nu i veckan ska hon börja på en ny praktikplats, men tänker ändå fortsätta att sy med de andra:
– Det är kul och jag tycker om alla här.
Bara en av kvinnorna har än så länge fått tillfälligt uppehållstillstånd, något som skapar en ständig ängslan.
– Den oron finns där hela tiden såklart, att de inte ska få stanna. Men jag tycker inte att oron visar sig så mycket medan de är här, det är bra att de får tänka på någonting annat, säger Eva Hållsten.
Trots att det kan vara svårt att planera för framtiden väljer ändå medlemmarna och Eva Hållsten att blicka framåt:
– Vem vet hur det kommer att se ut framöver, jag tycker att det är kul att vi tar steget och startar företag och jag hoppas kunna visa att det faktiskt går.