Det började för tio år sedan med en tomte, en gammal kärra och en granrisbock på infarten.
– Vi sa alltid när vi var ute att tomten kan ju för fan inte sitta ensam på vagnen. Så han fick en kärring. Sen kom barnen, sen renarna och pepparkakorna. Det började som en kul grej bara, men har man börjat går det inte att sluta, säger Barbro Andersson, som driver vandrarhemmet och hantverksbutiken Krutbrännaren i Tingstäde.
Hennes och dottern Jill Harryssons julinstallation har vuxit till sig och blivit en lokal sevärdhet under det senaste decenniet.
I år sparar man inte på krutet. Tomten är pensionerad sedan länge, och nu ersatt med ett pepparkakshus som mäter ungefär sex meter i bredd och två meter i höjd.
– Vi tröttnade på det gamla pepparkarshuset efter att det hade stått i 3-4 år. Nej, nu får vi ta och förnya oss, kände vi, säger Jill Harrysson, "hjärnan bakom det hela", som modern uttrycker det.
Årets installation, som hämtat inspiration från ringmuren, påminner mer om en stadsdel än ett hus; den har till och med egen kyrka. Små tittskåp lyser upp konstruktionen. Bakom glaset ser betraktaren verksamheter i pytteformat: Ett bageri, en syverkstad och ett hönshus är några exempel.
– Jag har varit runt på loppisar och second hand-butiker och letat prylar till skåpen. Ganska planlöst och utan att veta exakt hur det skulle bli i slutändan. Skåpen kom till utifrån det jag hade till hands, säger Jill Harrysson.
Barbro Andersson har blivit van vid att se nyfikna besökare ute på parkeringen vid det här laget.
– Man märker att det här sprider mycket glädje. Vi hade en mamma med barnvagn här häromdagen, och ungen vill aldrig gå hem. Det händer även att folk slår sig ned för att fika och bara titta på huset. Lite konstiga frågor blir det ibland. Som: Hur stora ugnar har ni egentligen? Och kan man äta det?!
Kan man det?
– Det är nog lite torrt. Det är gjort av OSB-skivor. Andra tror att det är färdiga moduler som vi köpt. Det är det inte.
Men då är det ju fritt fram för er att börja sälja pepparkaksmoduler!
– Nä, då försvinner glädjen i det, säger Jill Harrysson.
Installationen är uppskattad, om det råder ingen tvekan. Men invånarna i den idylliska pepparkaksbyn lever stundom farligt.
Ett år fick till exempel en bilist sladd i kurvan och körde rakt in i föregångaren till årets pepparkakshus.
– Det var snorhalt den dagen, så det var inte så konstigt att det slutade så, konstaterar Barbro Andersson.
Aj då. Hur gick det för bilisten?
– Bra. Men bilen var skräp efteråt.
Och pepparkakshuset?
– Skräp.
Ett annat år försvann en av pepparkaksgubbarna spårlöst över en natt. Barbro och Jill gick ut med en efterlysning – Signalement: Han hade slips – men det var förgäves. Gubben saknas ännu till denna dag.
– Jag tror det var någon som var på väg hem från någon fest. Tyckte väl att den där pepparkaksgubben ska med hem till mig istället. Det var lite tråkigt, men annars har ingen gett sig på vår by, säger Barbro Andersson.
– Jo, nej, vad gör man inte för Tingstäde, inflikar dottern.
Det förra pepparkakshuset var stort som en lekstuga, och har således överträffats med råge.
Nästa hus, blir det ännu större?
– Tja, vi får se. Det här får väl stå 3-4 år, så bygger vi till och lägger till lite efter hand. Nån förändring blir det. Det blir det alltid, säger Barbro Andersson.
Har man börjat går det inte att sluta.