När Monica kom till Gotland sommaren 1972 för ett sommarvikariat som sjuksköterska på Visby lasarett, kunde hon inte föreställa sig att hon skulle bilda familj här, och stanna så länge som hon gjorde. Än mindre att hon skulle hamna på ön igen – mer än 30 år sedan hon lämnat den.
Men nu sitter hon på sin lilla bakgård i Tingstäde. 2018, på sensommaren, såg hon annonsen på Hemnet. En vecka senare hade hon skrivit på papprena till fastigheten, som bland annat inrymmer det gula huset intill vägen, som många känner till som gamla Kafé Gertrud.
– Jag kände att nu har jag chansen. Allt gick väldigt fort, men jag är glad att jag vågade.
Monica har levt ensam i många år; tre döttrar och en son är utflugna sedan länge och hon separerade från deras pappa, Janne, 1993.
– Jag har inga problem med att vara själv i ett stort hus, även om det är ovant då vi alltid bott ganska litet och trångt. Men det har varit viktigt för mig att det finns många grannar runt om – och att det inte är helt tyst. Jag hade aldrig kunnat bo mitt ute i ingenstans, jag är egentligen väldigt mörkrädd, säger hon.
Därför kändes vägen utanför inte som ett problem, när hon skulle bestämma sig för att buda på huset – eller husen. På Tingstädefastigheten finns två boningshus. I den stora trädgården, bakom den gula träkåken från sekelskiftet (före detta Kafé Gertrud), står byggnaden hon använder som bostad: ett bulhus från 1700-talet.
– Det går säkert att renovera och fixa i all evighet. Jag tar lite i taget och det jag har råd med. Men om mina barn fick bestämma skulle jag i alla fall göra i ordning badrummen. Men jag tycker att det går an.
Det är just barnen, och barnbarnen, som är anledningen till att hon bor i två hus, och har allt det här utrymmet, säger hon. Så att de kan komma och hälsa på när de vill, hur länge de vill. Men ganska snart efter att Monica flyttade till Tingstäde på "riktigt", vilket var våren 2019, blev det som bekant inte riktigt som någon hade planerat.
– De tycker att det är jättekul att jag köpt det här och flyttat till Gotland. Men det var ju inte vad jag hade tänkt mig, att jag skulle sitta här ute och fira jul alldeles själv. Men det är bara att anpassa sig och gilla läget.
Själv – men långt ifrån ensam. Så skulle man kunna sammanfatta livet på en liten ort som Tingstäde, med Monicas sätt att se på det.
– Jag har massor av grannar, vissa av dem umgås jag mycket med. Och det finns två matställen och en liten affär, så även på vintern känns det ganska levande. Och det är ju nära till allt, som Visby.
– Samtidigt är det ju inget mot hur det var förr, då fanns det väl mycket mer här – som på många andra platser på landsbygden, fortsätter hon.
När Tingstäde hade regemente var Kafé Gertrud ett tillhåll för främst ungdomarna – och många militärer, förstås. Verksamheten upphörde 1975, men plåtskylten sitter fortfarande kvar på den apelsingula träpanelen.
– Senast i somras kom det förbi ett sällskap som ville höra sig för om stället. Hon jag pratade med hade kvar en gammal tändsticksask från när hon varit här en gång, med kaféets logga på, och som hon gav till mig sen. Det var jättekul.
För Monica är det heller inte platsen som är det centrala, vart hon bor. Innan Gotland bodde hon över 30 år i Västerås, där hon jobbade som skolsköterska fram till pensioneringen vid 70.
– Hade någon sagt att jag skulle bosätta mig i Västerås och bo där i 30 år – "aldrig", hade jag sagt. Men det handlar om människorna man lär känna där man bor, och på jobbet – sen går åren av bara farten, antar jag.
Det är lite samma sak med Gotland. Hon hade kunnat bo varsomhelst på ön (förutom i de allra ensligaste av skogar, då). Men hon förälskade sig i platsen vid vägen.
– Jag är bara så himla glad att jag vågade ta chansen, jag bara älskar de här husen, säger Monica.
Och kanske blir det hon som "drar" hit sina barn och deras familjer, att flytta till Gotland.
– Alla mina barn är intresserade av att vara på Gotland – och min äldsta dotter har faktiskt köpt tomt för husbygge.