När träbitarna fotograferats med släpljus och de högupplösta bilderna visas på datorskärmen kan man tydligt se märkena efter någon slags såg.
I flera år har Peter D'Agnan, doktorand vid Lunds universitet, ägnat sig åt att undersöka fornlämningen i Tingstäde träsk. Han har skaffat dykcertifikat och genomgått en utbildning för att bli yrkesdykare för att ta reda på vilka tekniker som användes för att bygga husen på bulverket och i år fick han och universitetet tillstånd att dyka ner och ta upp några delar för att titta närmare på dem. I samarbete med Riksantikvarieämbetets laboratorium har de upptagna stockarna och plankorna fotograferats med släpljus.
– Det ser ut som en slät yta men om man belyser med starkt ljus så kan man se att det finns en massa yxhugg från när man framställde byggnadsdelarna. Man kan se vad den här människan har använt för typ av yxa och det är helt ny kunskap, säger Peter D'Agnan entusiastiskt när vi träffar honom i laboratoriet. Han fortsätter:
– Man kan få så otroligt mycket information och data av ett par träbitar om man ställer de rätta frågorna och tittar på vad man faktiskt ser.
En bit av en stock eller planka kan alltså berätta betydligt mer för en arkeolog och byggnadsantikvarie som Peter D'Agnan, än för en lekman. Han visar en annan trädetalj som tillfälligt fått lämna träsket.
– Här finns en planka som är mystisk. Den har spår efter ett sågblad och mellanrummen mellan dem är exakt lika breda, det betyder att sågen har gått mekaniskt upp och ner, en ramsåg. Skulle det vara en planka från 1100-talet då kan vi bakdatera vår ramsågskonstruktion flera hundra år i norra Europa vilket är sensationellt, säger Peter D'Agnan.
Förutom att de bitar av stockar och plankor som tagits upp ska fotograferas, ska de också åldersbestämmas genom dendrokronologisk datering. En skiva av trät sågas av och med hjälp av träets årsringar går det att säga när det sågades ner. Men vad de olika träbitarna har använts till är inte alltid lätt att säga.
– Tittar vi på den här stocken finns det hål som det har funnits dymlingar (träpluggar, Red:s anm) i som har hållit i någon form av bjälkar. Men de är så klena att de inte kunnat hålla någon tyngd och jag kan ännu inte förklara vad det har varit för något, säger Peter D'Agnan.
Det har inte varit helt lätt att få upp delarna från bulverket. Peter D'Agnan har bara en liten gummibåt och den här stora stocken tog flera timmar att få iland.
Sedan förra året är Peter D'Agnan anställd som doktorand vid Lunds universitet. De data som trädelarna ger ska han använda sig av i sin kommande avhandling om de konstruktionstekniker som använts på bulverket.
– Men det allra viktigaste målet med avhandlingen är egentligen inte att rekonstruera husen och tala om vilken byggnadsskick och vilken tradition de kommer ifrån, utan att knyta det här till samhällsutvecklingen. Det skulle bidra med mycket till forskningen kring byggnadsutveckling, säger Peter D'Agnan.
Peter D'Agnan vid en gavel till en knuttimring. Byggtekniken kom till Mälardalen ungefär år 1000 men när det kom till ön vet man inte. ”Den här stocken skulle kunna tala om när knuttimring kom till Gotland”, säger Peter D'Agnan.
Nästa steg i sökandet efter fakta till avhandlingen blir till vintern. Då planerar Peter D'Agnan bland annat att ta sedimentprover från bottnen vid bulverket men även använda radarteknik.
– I vinter kommer vi tillsammans med Lunds tekniska högskola att köra med en markpenetrerande radar från isen och göra en kartering av bulverket. Då kommer vi att få se svart på vitt om det finns något mer och om det verkligen är tomt i mitten av bulverket, säger Peter D'Agnan.
Undersökningarna fortsätter även nästa sommar.
– Då ska vi gräva ner en meter i bottnen för att komma ner till 1100-talet och undersöka en del av bulverket som inte har undersökts, säger Peter D'Agnan.