Gotlands Tidningar berättade om Försvarsmaktens ansökan enligt miljöbalken om kommande övningar på Tofta skjutfält för knappt en månad sedan. Ansökan har nu skickats på remiss till bland annat länsstyrelsen. Per Leffler och hans kollega Rune Berglin som driver företaget D-Tox AB i Nordmaling (miljötoxikologisk analys) deltog båda som laboratorer hos Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, vid en granskning av skyddsrökanvändning på Tofta för några år sedan. De är väl bekanta med skjutfältet. Försvarsmakten har i sin ansökan bifogat en miljökonsekvensbeskrivning, som GT bett Per Leffler granska. Han noterar några förtjänster men också flera brister, som han menar att länsstyrelsen och andra myndigheter bör uppmärksamma.
– Det jag först och främst reagerar på är att Försvarsmakten borde tagit höjd för ett betydligt bredare spektra av explosiva ämnen. Jag utgår även från att man kommer att använda pansarbrytande ammunition som brukar innehålla tunga metaller som kadmium och volfram. Ska man exempelvis öva mot en landstigning på Gotland så får man väl räkna med att fordonen är pansarskyddade. Då borde det finnas analyser av miljöriskerna med bland annat kadmium och volfram. Men det nämns inte i materialet, säger Per-Erik Leffler.
Skottlossning, med alltifrån finkalibrig ammunition till större granater, lämnar tungmetall-rester i naturen. Bly kanske är mest bekant:
– Men som vi ser det är inte bly i fast form det man ska rikta uppmärksamheten på, då det korroderar mycket långsamt och därför inte är ett hot inom överskådlig tid.
Riskerna med koppar, zink antimon, volfram, kadmium och arsenik är betydligt större, eftersom kunskapsläget är sämre, påpekar han. Så kallad "miljöammunition", stålkärnor med en mjukare yta av koppar, avfärdar Per Leffler som ett kanske till och med sämre alternativ än traditionella blykulor. Koppar kommer snabbare ut i grundvatten.
– Kunskapsunderlaget är inte bra, det är svårt för myndigheterna att göra en preciserad riskbedömning, säger han om de mindre omdiskuterade metallföroreningarna.
Risker för grundvattnet i området har påpekats tidigare. De understryks nu av Per Leffler:
– Det är en myt att all explosiv materia reagerar vid en explosion. Upp till fem procent av ämnena blir kvar i den omgivande naturen. Också här behövs bättre underlag.
För att skydda vattnet inom skjutfältet bättre vill han göra ett påpekande till:
– Försvarsmakten skriver om spillduk som skydd för olja och bensin, men de som varit med om ett större läckage vet att det inte förslår. Det behövs antagligen ett skyddande absorberande material, avslutar Per Leffler.