DU&JAG
Det slår ju så olika, corona-viruset. Urskillningslöst, över alla gränser, ingen människa går säker, "alla" pratar om det, hela världen är påverkad.
Vissa märker för all del knappt att de burit på smittan medan andra hamnar i respirator på lasarettets intensivvårdsavdelning.
Rudolf Söderström, aldrig kallad annat är Ruda, låg i två veckor däckad i covid-19, men återhämtningen tog betydligt längre tid än så.
– Jag är knappast värst drabbad, men inte lindrigast heller, som han säger.
En bland få men ändå relativt många, helt enkelt.
Vi pratar om det i den här intervjun. Om att vara en i statistiken och om de tankar det medför att insjukna av ett virus som ingen vet något om, som gjort att läkarvetenskapen stått handfallen.
Omkring 27 miljoner runt om på jordklotet har konstaterats smittade av covid-19, dödstalet närmar sig miljonen.
I Sverige hade på onsdagen 85 880 konstaterats smittade och 5 842 avlidit. På Gotland har 319 smittade registrerats, sex personer har avlidit.
Han är polis, Ruda. Yttre befäl, van att ge sig av dit där larmet går. I 30 år han vakat över Gotland, dagar som nätter.
Det var under ett just påbörjat nattpass som de där första förkylningssymtomen kom, det var den 23 juli. Lite ont i halsen, inget särskilt egentligen men ändå värt att vara uppmärksam på.
För de hade ju pratat om det på stationen, varit noggranna med handsprit och avstånd.
– Vi hade sagt internt att vid minsta symptom skulle vi avbryta tjänsten. Vi åkte radiobil den kvällen, vi var på Strandpromenaden, minns jag, när jag bestämde mig för kliva av och åka hem.
Vi träffas i hemmet i Tofta för den här intervjun, här har han bott sedan han och hustrun Heléne byggde huset 2008.
Vi går ner till vattnet sedan, till kusten vid Valva, här går han ofta med Gramse, hunden, tio år, stor och trygg.
Och så badar han, Ruda, sommartid varje dag, åtminstone september ut. Julafton är också given. Då tar han och Heléne ett iskallt dopp i havsgrytan.
Men just denna sommar blev det under en tid si och så med baden. För det var verkligen covid-19 han smittats av, det visade det test han tog dagen därpå, den 24 juli.
Det var som en vanlig influensa, säger han. Till en början.
– Hög feber, ont i kroppen och huvudet, sådant man haft många gånger. Men sedan, efter fyra dagar, började det spela rövare i nervsystemet.
Vad menar du?
– Jag blev öm som tusan på huden, det räckte att frun nuddade mig, till och med täcket gjorde ont. Jag fick känselbortfall i fotsulor och handflator, smärtpunkter som flyttade sig över kroppen, febern gick upp och ner, smak- och luktsinnet försvann.
Troligen fick han smittan via sonen. Kanske trodde Ruda det skulle kommit via jobbet, mycket folk på stan i somras, många att hålla i schack. Men troligen alltså inte.
– Grabben hade det, men väldigt lindrigt. Feber i tre dagar, efter ett par veckor var han igång igen. Det måste varit därifrån.
Men för dig blev det snäppet värre?
– Ja…jag var helt sänkt i tre veckor och är inte helt hundra tillbaka än.
Vi återkommer till dit i det här reportaget.
För en stund växlar vi nu över till ett helikopterperspektiv på corona-sommaren. Att viruset har slagit mot allt och alla har vi kunnat följe i medierna det senaste halvåret.
Vårdpersonal har vädjat via sociala medier att vi medborgare ska ta vårt förnuft till fånga, om inte annat för att inte utsätta de som jobbar inom just vården för fara.
Ett av de mest lyssnade "Sommar"-praten i P1 var när Eveline Jacobson, sjuksköterska på Mälarsjukhuset i Eskilstuna, berättade om hur inarbetade rutiner i ett fingerknäpp kullkastades och om den vanmakt hon som yrkeskunnig kände när människor dog runt om henne.
Detta finns ännu att lyssna på i Sveriges Radio Play.
I den här lokaltidningen har vi tidigare berättat om sjuksköterskan Janica Åkerbäck, bosatt i Ösmo utanför Nynäshamn men med rötterna på södra Gotland.
Janica är sjuksköterska på Handens sjukhus och arbetar bland annat med covid-patienter. För henne kom smittan närmre än hon önskat.
Hennes bror Peter, som arbetar inom universitetsvärlden, var sjuk i covid-19 och tillbringade drygt två veckor på sjukhus, dels på intensiven och dels på en särskild covid-avdelning.
För att gjuta mod i honom, och även mor och far som satt isolerade i sin lägenhet i Nynäshamn, spelade hon in en liten film som fick stor spridning på sociala medier. "Jag drömde det var fred på jord och all corona var slut" sjöng hon där i The Hep Stars gamla hit.
Att vara nära att faktiskt mista sin bror, en drygt 50-årig vältränad motionslöpare, gjorde henne klar över sjukdomens kraft.
– Han fick syrgas nedpumpad i lungorna, jag undrar om de någonsin blir helt återställda, sade hon när jag ringde henne då, i början av maj.
När jag nu åter tar kontakt berättar Janica att kampen fortfarande pågår, fyra månader senare:
– Fysiskt mår han bättre, även om han har en väldig hosta. Som person har han förändrats, han är stresskänslig, disträ, glömsk. Där har han en lång bit kvar, känns det som.
Vad dessa men beror på vet ingen. Om det är en effekt av respiratorvården, av den traumatiska situationen eller av själva viruset i sig.
– Jag är glad att han klarade sig, men det tog verkligen hårt, säger Janica Åkerbäck.
Människor världen över har naturligtvis påverkats olika av covid-19, Ruda Söderström och nyss nämnda broder Peter är bara två exempel.
Kerstin Falk är undersköterska på intensivvårdsavdelningen på Visby lasarett. Hon har vakat vid patienternas sida, iklädd försvarets m/90-mask, men ägnar även tid åt den post-IVA-mottagning där utskrivna patienter kontaktas efter avslutad vård.
– Det sker i samarbete med svenska intensivvårdsregistret. Kriteriet är att patienten ska ha varit nedsövd och under intensivvård i minst 72 timmar, berättar hon.
Det uppföljande arbetet är inte tillräckligt långt gånget för att dra några exakta slutsatser, men det hon vet är att många drabbade vittnar om följande: Hallucinationer, törst, hjärntrötthet, dåligt minne, en känsla av att vara på havet och förstås muskelsvaghet, muskler som inte används tynar snabbt.
– Vissa känner av PTSD-syndrom, men mycket av det här kan upplevas även av andra patienter som är sövda och får respiratorvård. Många har en lång rehabilitering framför sig.
Men det som är specifikt för covid-19-patienter är deras vädjan innan de sövs:
– Hjälp mig, jag orkar inte andas, berättar Kerstin Falk.
Rudolf Söderström, Ruda alltså kallad, fick tack och lov ingen större påverkan på lungorna, ingen andnöd, inget rossel.
Till vardags är han i god fysisk trim. Han tränar praktiskt taget varje dag, gymmar, springer.
Så, när han efter ett par veckor hämtat sig från sängläget gav han sig ut i spåret, tänkte att han måste testa, tre kilometer skulle han väl klara. Det gick sådär.
– Efter 50 meter fick jag sakta ner, jag flåsade mig runt i 7.15-tempo och 190 i puls, det såg jag på pulsklockan. Helt utan kraft.
Då ska vi dock ha i minnet att han nyligen knappt orkat gå mellan sovrummet och köket i det ljusa och luftiga hemmet, där det doftar av nybryggt kaffe denna dag.
Att han var som en trasa, febrig, rinnande svett.
Under karantänen – för han satte förstås sig själv i karantän – hade det, säger han, heller inte särskilt muntert utan varken lukt eller smak.
Det lilla bageriet han går förbi på väg till stranden blev en måttstock, nu kan han åter känna doften av det nybakta.
Lukterna, ja, det sinnet, så mycket det ger oss. Vilka dofter saknade du?
– Doften av frun, den är inte dum. Och bröd, blommor, nybryggt kaffe, allt sånt där, för att inte tala om maten, den smakade ingenting, jag kunde äta vad som helst. Dricka kaffe var som att dricka varmt vatten.
Men inget ont som inte har något gott, som man brukar säga?
– Jo, lukten på skithuset var väl bra att slippa, flinar han.
Runt om i världen har miljoner människor insjuknat. Dödstalen är höga, någon vederhäftig forskning finns inte, allt är i sin linda.
Men, säger Ruda, någon direkt oro eller rädsla kände han aldrig.
– Nej, säger han. Jag tänkte att jag har smittats, det kommer att ordna sig. Jag kände ingen ångest eller så.
Kanhända är det arbetet som gjort honom luttrad. Där finns rädslan inbyggd, det gäller bara att hantera den.
– Den som inte är rädd i vissa situationer är inte människa. Klart man känner rädsla ibland, jag menar, hotas man med en kniv så känns det. Men det gäller att hålla sig lugn och att handskas med rädslan.
I dag är Ruda praktiskt taget återställd och på måndag tar han åter på sig uniformen efter sjukskrivning och semester. Det ska bli skönt, säger han:
– Jo, man saknar kollegerna, jag har mest hållit mig här hemma och träffat så få som möjligt, så, jo, det blir roligt.
Ruda gick omedelbart, via Facebook, ut med att han hade med covid-19 och uppmanade folk han haft kontakt med att testa sig. Så vitt han vet har ingen annan på stationen smittats.
Han har som person alltid varit öppen, pratar mycket och gärna, ”Vad vi gör kommer från det vi är” är ett motto han tycker om.
Någon nära vän eller bekant har inte råkat illa ut, däremot har han fått meddelanden via Messenger, berättelser om dem som varit nedsövda i veckor.
– Många har haft ett helvete, så är det. I det avseendet har jag klarat mig bra.
Är det skönt att faktiskt ha haft smittan?
– På ett sätt det nog det, någon slags immunitet ska det väl ge, tänker jag.
Hur corona-pandemin förändrar världen framöver vet ingen. Men att det aldrig igen blir som det var förut, så är det nog.
Redan nu syns tecknen, tycker Ruda.
– Jag har en släkting vars jobb inneburit massor av resor i Europa, han har reseförbud resten av året men jobbar ändå som vanligt. De digitala konferenserna blir säkert fler, men de kan aldrig ersätta det mänskliga mötet, som vi sitter här, det kommer aldrig att försvinna.
Och ditt jobb, som yttre befäl?
– Det är svårt att göra något åt. Vi har uniform och handskar, skyddsmask m/90 i de fall vi hinner, de har använts vid någon husrannsakan. Men oftast går det inte att förbereda, det händer så här snabbt och att då stå och fixa med skyddskläder…nej det går inte.