Språkförbistring om påstådd dialog

Ann-Marie Norberg har bott nära badplatsen vid Tofta strandpensionat i 47 år. Både hon och hennes man går med rullator. Tidigare var det inga problem att ta sig till stranden och vattnet via en träramp som fanns där.

Denna ersattes seder­mera av en lång gummimatta, ­eftersom rampen försvårade renhållningen. 2014 beslutade regionen att över­låta skötseln av Tofta strand till företag och privat­personer i området. Sedan dess ligger mattan oanvänd vid sidan om sandstigen.

– Jag är så less på det här nu. Vi bor 500 meter från havet, men ska alltså behöva sätta oss i en bil om vi vill bada – trots att ingen av oss kan köra. Man borde sätta upp en skylt för sådana som oss: hit, men inte längre, ­säger hon.

Två av Gotlands kommunala stränder är fullt tillgänglighetsanpassade: Slite och Gustavsvik. Region Gotland har egentligen inget ansvar att göra samma sak i Tofta, eftersom man inte äger marken.

Den badplatsstrategi som togs fram 2014 tillåter dock utveckling av ej regionägda badplatser ”när investeringsmedel för detta finns, och endast när dessa investeringsmedel inte erfordras vid ­regionägda badplatser”.

Enligt Louise Billqvist, handläggare för park- och naturmark på teknikförvaltningen, kommer satsningarna inom den närmsta tiden att vara koncentrerade till ­regionens egen mark.

Ingen kommunal tillgänglighetsanpassning av Tofta i sikte, alltså.

Åter till gummimattan. ­Göran Ekengren, som sitter i den berörda vägföreningens styrelse, är trött på att se den ligga som den gör.

– Inte vår mark, inte vårt ansvar säger regionen. Men det är ju deras matta. Om man inte använder den så är det här att betrakta som nedskräpning. Jag överväger att polisanmäla om inget händer snart, säger han.

Det ska han inte behöva göra enligt Louise Billqvist.

– Vi har inlett en dialog med Tofta strandpensionat om att de ska ta över ­mattan, säger hon.

Problemet är att Lena Påhlsson, som driver strandpensionatet, inte känner igen sig i påståendet.

– Jag blir förvånad när jag hör att ordet ”dialog” slängs runt. Jag mejlade dem den 13 juli. Nej, var mitt svar. Det finns alldeles för många fråge­tecken kring hur denna matta ska skötas. Om någon skadar sig, vem bär ansvaret? Efter det har vi växlat några enstaka ord, men jag skulle inte kalla det en dialog. Det här känns mest som ett försök att bolla bort frågan. Jag kan konstatera att det är för sorgligt att Region Gotland inte ser ett värde i att ens bidra med tillänglighet för rörelsehindrade längre på Gotlands största badplats, säger hon.

– Så upplevde inte vi det. Om vi inte hittar en lösning kommer vi att ta bort mattan, svarar Louise Billqvist.

Tommy Gardell (S), ordförande för tekniska nämnden, är på bilsemester och kan därför inte bringa klarhet i språkförbistringen.

– Jag har inga svar i nuläget, men om vi har lagt en gummimatta där måste det så klart fungera, säger han.

Mycket rabalder för en skitsak kan man tycka. Samtidigt är det ett slående exempel på hur infekterad diskussionen blivit kring den större frågan: regionens kontra ­näringsidkarnas och privatpersonernas ansvar för en av öns största turistmagneter.