När man skor om en häst tar man först av den gamla skon. Därefter verkar man hovarna, det vill säga rensar och klipper dem. Därefter tillpassar man en ny sko, som man till sist spikar på.
Skymningen faller över Träkumla. I porten till stallet på gården Kue står hovslagarna Nora Hägglöf och Lisa Buskas och förbereder för dagens sista uppdrag. Den här gången är det Winston, ett svenskt halvblod, som ska få nya skor.
28-åringarna Lisa Buskas från Lummelunda och Nora Hägglöf från Fröjel har arbetat som hovslagare i sju respektive sex år.
– Det känns som att Lisa föddes med hammaren i handen, säger Nora Hägglöf.
Och lite så är det. För ända sedan Lisa Buskas, som växte upp på en gård med både kor och hästar, var elva år gammal har hon vetat att det är hovslageri som är grejen.
– Jag läste i en tidning om en hovslagare som hade blivit sparkad i huvudet, och då kände jag att det där är "my cup of tea", säger hon och skrattar.
För Nora Hägglöfs del dröjde det lite längre tid innan hon hittade hem bland hammare och städ – och då är det inte öron vi pratar om.
– Jag fick hänga med en kompis som jobbade som hovslagare och då insåg jag att det här var ett av få jobb där jag inte kände att jag hela tiden tittade på klockan, säger hon.
Gården Kue i Träkumla som vi träffas på har ett inackorderingsstall, där hästägare utan eget stall kan köpa in sig på en box.
– Det här är en väldigt bra plats. Vi har gott om utrymme när vi jobbar och det står inte en massa saker i vägen, säger Nora Hägglöf.
Arbetsmiljön är A och O för en hovslagare. Dagens klient Winston sköter sig exemplariskt, det är nästan så att han slumrar till under arbetet. Men alla hästar är inte lika skötsamma, och alla stall är inte lika välskötta.
– Det är ett ganska farligt yrke, mycket kan hända ganska snabbt, konstaterar Lisa Buskas.
I en enkät, som forskare på SLU Alnarp genomförde år 2017, uppgav nästan 70 procent av de svarande att de hade råkat ut för ett olycksfall de senaste 12 månaderna. En av fem hade skadat sig så pass allvarligt att de inte kunde arbeta. 90 procent av hovslagarna hade haft smärta eller fysiska besvär under det senaste året.
– Men i en bra miljö, med välhanterade hästar, ska det inte behöva vara så farligt, säger Lisa Buskas.
Nora Hägglöf växte upp i Göteborg men bor i dag i Fröjel.
Exakt hur många hovslagare det finns på ön vet varken Nora eller Lisa. Men de vet att Gotland har tolv hovslagare som är med i Svenska Hovslagareföreningen. Av dem är tio dessutom godkända av jordbruksverket – och vid årsskiftet kunde Nora Hägglöf och Lisa Buskas ansluta sig till den skaran.
– Vi är stolta över att kunna bidra till den ständigt ökande standarden i hästbranschen på ön, säger Nora Hägglöf.
För att bli godkänd hovslagare måste man ha gått vissa specifika utbildningar och när man väl blivit godkänd tillhör man djurhälsopersonal, vilket bland annat innebär att hovslagaren även får arbeta med sjuka djur.
– För ett antal år sedan var det total brist på just godkända hovslagare, så det är roligt att vi är så många som utbildat oss vidare, säger Nora Hägglöf.
– Men det finns jättemånga duktiga som inte är godkända, tillägger Lisa Buskas.
Lisa Buskas växte upp på en gård med hästar och kor. Förutom hovslageri har hon även funderat på att bli klövvårdare, men det har inte hunnits med.
Hovslageri är ett hantverk som kräver sin person. Som Lisa Buskas säger:
– Man måste tycka att det är kul, annars är det outhärdligt.
– Som hovslagare kan du alltid utvecklas och bli bättre. Sedan gör kollegorna jobbet ännu roligare, vi är alla otroligt nördiga, säger Nora Hägglöf och får ett instämmande skratt från kollegan.