Det socialpsykiatriska teamet har snart varit igång i två år. De arbetar efter en evidensbaserad modell som visat sig framgångsrik, bland annat i Uppsala. Syftet är att förebygga och minska antalet placeringar av ungdomar, men vinsten är större än så menar teamsamordnare Jenny Apoy-Söderdahl.
– Att människor mår bra är en vinst inte enbart för de familjer vi arbetar med utan för hela samhället, säger hon.
Förutom Jenny Apoy-Söderdahl består det socialpsykiatriska teamet av två individbehandlare och två familjebehandlare. Målgruppen är ungdomar mellan 12 och 18 år som varit i kontakt med socialtjänsten eller BUP, barn och ungdomspsykiatrin.
– Det är ungdomar som tappat motivationen och orken och kanske inte går till skolan. Eller som har ett självskadebeteende och eller självmordstankar. Men också de med neuropsykiatriska svårigheter som löper ökad risk för psykisk ohälsa, förklarar Jenny Apoy-Söderdahl.
När en tonåring mår dåligt så påverkar det naturligtvis hela familjen. Många föräldrar har kämpat länge och försökt på alla sätt men blir själva utmattade och hamnar inte sällan i en depression.
Därför arbetar teamet med hela familjen. Med enskilda samtal, eller tillsammans. Hemma hos familjen eller i BUP:s lokaler. Under en intensiv period, i snitt fyra månader, har teamet täta kontakter med såväl tonåringen som föräldrarna och ibland syskon.
Arbetet sker i nära kontakt med socialtjänsten och BUP.
– Vi kommer väldigt nära familjen. Jag tror de känner att vi är personer med lite mer känsla, att vi verkligen bryr oss. Vi är flexibla och varvar samtal med praktiska saker, hjälper till med kontakter med andra myndigheter och med skolan. Vi finns för familjen och vårt arbete ska leda till en förändring, berättar familjebehandlare Agnetha Linnerhed.
– Det kan också handla om att återställa förtroendet för vården. Många har sökt stöd och hjälp, men känt att de inte fått det bemötande de hoppats på, tillägger Jenny Apoy-Söderdahl.
Och resultatet har inte låtit vänta på sig. Hur många placeringar av ungdomar som kunnat undvikas är svårt att veta, men de som fått hjälp av teamet vittnar om att de mår bättre psykiskt, att självskadebeteenden har minskat och att fler har återvänt till skolan.
– Vi träffar ungefär 20 familjer om året. Målet är att minska presumtiva placeringar för att bryta kostnadsökningen men några konkreta besparingar kan jag inte uttala mig om, säger Jenny Apoy-Söderdahl.
Tre av de fem tjänsterna bekostas av statliga pengar till och med nästa år. Hur teamet ska finansieras efter det är inte klart.