– Utan det socialpsykiatriska teamet tror jag att vi hade förlorat Moa. Vi var helt utmattade. Allt bara flöt och vi var rädda för att sätta gränser, för att det skulle bli en extra press. Nu har vi fått hjälp, kunskaper och verktyg som gör att vi börjat nosa på ett bättre liv tillsammans, säger Therese Warthed, mamma till Moa.
Redan när Moa började skolan stod det klart att hon hade svårt med inlärningen och behövde extra stöd. Hon hade också problem med det sociala samspelet med andra, hade inga nära vänner och blev tidigt mobbad.
Med hjälp av specialpedagog klarade hon ändå skolan hjälpligt fram tills hon började på högstadiet på Högbyskolan i Hemse förra hösten.
– Då blev allt mycket svårare. Jag började skolka och ta bussen in till stan för att träffa kompisar. Jag visste att det var fel och mådde dåligt av att skolka, men jag mådde ännu sämre i skolan, berättar Moa.
Therese säger att skolan försökte.
– De gjorde vad dom trodde var rätt, med anpassning till kortare skoldagar på vårterminen i sjuan, men Moas problematik var större än så.
I mitten av årskurs 7 började Moa skära sig, men hon dolde det väl. Vid lucia förra året skrev skolpsykologen en remiss till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, om en utredning för att se om Moa hade någon diagnos. Månaderna gick och i mars tog Moa en överdos av läkemedel som fanns i hemmet och fick åka ambulans för intensivvård på lasarettet.
– Det blev en ögonöppnare och senare samma månad startade utredningen på BUP. I juni fick Moa en diagnos, ADD med lindrig utvecklingsstörning, men hjälpen som erbjöds ledde ingenstans. Moa hade svårt att sätta ord på sina svårigheter och tyckte att samtal med en kurator inte gav något, berättar Therese.
Under sommarlovet hängde Moa mest med kompisar i Visby.
– Vårt problem var att vi inte vågade sätta gränser. Vi kände oss väldigt vilsna. Om vi skulle begränsa henne så skulle vi kanske aldrig få se henne mer. Ibland svarade hon inte när vi ringde, ibland sov hon hos kompisar som vi hade dålig koll på. Och det hände att jag fick samtal från polisen på jobbet därför att hennes kompisar anmält att hon var försvunnen. Till slut orkade vi inte ta tag i något, det var Moa som styrde hela familjen, säger Therese.
I september fick familjen hjälp av SPT, socialpsykiatriska teamet.
– Innan dess hade det varit möte på möte som aldrig ledde till något konkret. Det här var något helt annat och det har gjort skillnad, säger Therese och får medhåll av Moa.
Teamets arbete har lett till att Moa blir sedd och får stöd och hjälp. Hon har lärt sig förstå sina tankar, fått verktyg för hur hon ska hantera situationen när hon mår riktigt dåligt och får numera ett schema för hela familjens tider för arbete och andra aktiviteter. Det skapar lugn och trygghet.
Teamet hjälper också till med olika kontakter, med skola, myndigheter och andra.
– Familjen är mera tillsammans nu, vi har fått lite ny energi. Min sambo och jag har också börjat kommunicera bättre, vi har koll på vilka kompisar Moa umgås med och vi orkar och vågar bry oss på ett annat sätt. Vi ser inte längre begränsningar som bestraffning utan kombinerar det med belöningar. Tar Moa bussen hem från stan lite tidigare en kväll så får hon stanna längre en annan gång och då åker vi och hämtar henne i Visby, berättar Therese och tillägger:
– Jag känner att jag har börjat lära känna Moa igen, det är det allra bästa.