Stefan Pettersson kom till Gotland som värnpliktig på 80-talet. Nu står han inför det historiska uppdraget att rusta upp ön på nytt.
– Vi bygger ju upp allting från grunden. Det gör att arbetet blir väldigt komplext och omfattande. Men det innebär också en frihet, där vi kan sätta vår egen prägel på organisationen. Det innebär också att det blir top of the line vad gäller utrustning och teknik, säger Stefan Pettersson.
Han lämnade det militära kort efter nedläggningen av P18. När han återvänder efter ett decennium är mycket sig likt.
– På den tiden var det fortfarande fokus på det nationella. Detta skiftade till förmån för det internationella när jag försvann. Nu är vi tillbaka till det nationella igen, säger han.
Men viss skillnad jämfört med då lär det ändå bli. Nu kommer han att ha att göra med kollegor, inte värnpliktiga.
– Många inbillar sig kanske att det blir ungefär som förut: ett uniformerat gäng som rör sig mellan kasernområdet och livsmedelsbutiken – och annars inte syns i samhället. Men våra anställda kommer att vara en del av det gotländska samhället. De kommer att betala skatt och gå till jobbet varje morgon, precis som alla andra, säger Stefan Pettersson.
Han har funderat mycket över detta: hur stridsgruppens anställda ska förankras i lokalsamhället.
Och hur ska ni lyckas med det?
– Jag har inga färdiga svar, men dialog och samarbete är viktigt – framför allt med regionen. Det finns diskussioner om hur försvarets anställda kan stötta det civila, till exempel genom att gå in som ambulans- eller brandvärnspersonal. Den typen av samarbete skapar ett band mellan det militära och det civila.
I förra veckan skrev GT om den skepsis som förekommer kring stridsgruppens förmåga att försvara ön i skarpt läge. Försvarsdebattörer har framför allt reagerat på att det inte finns några omgående planer på ett luftvärnsförband på ön.
Skulle stridsgruppen verkligen kunna försvara Gotland vid till exempel en invasion?
– Det är något som jag varken kan eller bör svara på. Om stridsgruppen ska utökas med ytterligare förband eller inte är en fråga för beslutsfattarna, inte mig.
Det är uppenbart att militären i honom finns kvar, trots den tio år långa sejouren i det civila. Inte minst märks det när han får den uppenbara frågan.
2017 ska ni vara klara – vilka är de största utmaningarna?
– Jag använder inte det ordet. Det finns uppgifter, arbetsuppgifter, som jag ålagts. Och dessa har jag för avsikt att bli klar med.