Sara Maxe valde att läsa allt, se alla bilder kring mordet och delta i rättegången för att kunna förstå vad som verkligen hade hänt.
Sara Maxe är i Visby för första gången i sitt liv. Hon har rört sig i området runt hamnen och runt Donners plats, platsen där hennes mamma Ing-Marie Wieselgren blev knivmördad en solig onsdag för ganska precis ett år sedan.
– Men det känns bra att jag får vara där hon var precis i slutet. Här får jag insupa det som mamma tyckte så mycket om, en plats att knyta kontakter och få nya idéer på. Mamma var så otålig och hon hade inte velat att något skulle stanna upp på grund av henne.
Almedalen har inte stannat upp sedan den där eftermiddagen den 6 juli förra året när baksidan av det öppna samhället gestaltade sig, men det har förändrats. Säkerhetsvakterna är fler liksom kamerorna. Enligt Sara Maxe rapporterar restaurang- och kaféägare också att det är färre människor på plats än vanligt.
– Det är ju väldigt tråkigt om det skulle vara så att det som hände mamma gör att människor inte tycker att det är lika roligt att komma hit.
Ing-Marie Wieselgren var nationell samordnare
för psykisk hälsa på SKR, Sveriges Kommuner
och Regioner och blev 64 år.
Sara Maxe kommer precis från Almedalens invigningstal. Där har hennes svägerska Lovisa Wieselgren Björkegren och det tidigare kommunalrådet Lars Stjernqvist, som sitter i ledningen för Ing-Marie Wieselgrens stiftelse, talat. Själv har hon valt att hålla en lägre profil efter mammans död.
– Det har varit svårt att både ha en sorg och saknad efter sin mamma och dela henne som den offentliga person hon är. Hon jobbade med människor som mådde dåligt och har betytt så mycket för så många. Så många har hört av sig och berättat vad hon betytt för dem och så klart vill jag ta mig tid att ta emot det på ett fint sätt. Samtidigt gör det att jag inte vetat när jag kan ta paus från sorgen. Det skrivs om mamma i tidningar och görs poddar, så man är inte ifred med sin sorg.
Polisen griper den nu dömde Theodor Engström. Detta är strax efter knivmordet på Ing-Marie Wieselgren.
Sättet hennes mamma dog på beskriver hon som "ett extra lager" ovanpå den sorg alla som förlorat en älskad förälder kan känna.
– Men jag skiljer på det. Mordet och traumat kring det har jag lagt bakom mig, men sorgen och saknaden efter min mamma bär jag fortfarande med mig.
Hur har du kunnat lägga mordet bakom dig?
– Det var tack vare rättegången. Jag behövde grotta ner mig i allt, se alla bilder, läsa allt. Jag fattade att det skulle bli jobbigt. En rättegång är att gång på gång älta vad som hänt ur massa olika vinklar. Det blev som en superintensiv KBT. Till slut har man fattat vad som har hänt.
Sara Maxe vet att hennes mamma Ing-Marie Wieselgren hade velat att människor skulle fortsätta mötas och föra samtal i Visby, därför har hon åkt dit.
När hon pratar om sin mammas mördare Theodor Engström och det faktum att han mått så dåligt under så många år, och ju var en av alla de människor hennes mamma kämpade för att hjälpa, är hon noga med att kalla honom Theodor och inte "gärningsmannen".
– För han är en människa. Det finns många som har det lika tufft som han och som har samma utmaningar och de går inte ut och mördar. Så jag försvarar inte det han gjort men jag vill inte avhumanisera, för jag tror inte något blir bättre av det.
Hon menar att vi kan lära av det som har hänt. Inte genom mer kameror och fler poliser utan genom att fånga upp människor tidigare.
– På BVC, inom psykiatrin, vi måste ha finmaskigare nät för att fånga människor.
Theodor Engström beskrev sitt hat mot hur psykiatrin sköttes, och berövade sedan den som verkligen kämpade för psykiatrin livet – vad tänker du om det?
Ing-Marie Wieselgren begravdes fredagen den 29 juli i Uppsala missionskyrka. Över 350 personer kom på hennes begravning.
– Han dödade någon han såg som en symbol för något, men han kan ju inte ha fattat vad hon stod för. Han har angripit sin egen projicerade bild av vad han trodde hon stod för. Men det har inget med verkligheten att göra. Jag kan känna en tröst i att han inte visste vem hon var. Det hade varit jobbigare om han visste vad hon stod för och dödat henne för det.
Ing-Marie Wieselgren mördades på väg mellan två seminarier som båda handlade om barn och ungas psykiska hälsa. Mitt i steget på väg mot att kämpa för förbättring, vilket var hela hennes livsgärning både privat och offentligt. Det finns ingen annan Ing-Marie som hon var när det bara var familjen. Det var enligt Sara Maxe alltid den rastlösa, engagerade personen som såg alla och som alltid såg att mer kunde göras. Allt skulle gå fort och gick det inte fort nog jagade hon på även sådant som de flesta skulle anse är omöjligt att påverka.
– En grej hon gjorde varje år, det var att hon skulle hacka sönder isen på gården för att det skulle bli vår snabbare. Det var samma otålighet och driv hela tiden.