Fem berättelser: Så drabbade kriget oss

Irina Shepel, Kiev: "Det viktigaste är att vara tillsammans"

"Vi vaknade plötsligt upp i en ny verklighet, i någon slags skrämmande film. Så var livet. Kilometerlånga köer vid bensinmackar, stängda skolor, tomma hyllor i butiker."

Irina Shepel, 39 år, kommer ursprungligen från staden Zaporizjzja i sydöstra Ukraina. I dag arbetar hon som zumbainstruktör i Butja, en förstad till Kiev.

Resan dit var lång men började för bara ett år sedan. Hon och familjen flydde vid krigsutbrottet.

"Vi packade in dokument, värdesaker, mat och lite kläder i ryggsäckar. Vid ljudet av sirener som ekade på gatorna stannade hjärtat", skriver hon till TT.

Den första destinationen blev Bulgarien.

"En buss ordnades vid min mans arbetsplats. Den 10 mars 2022 åkte jag, barnen, vår hund och min mamma till Bulgarien. Resan var svår, vi var stressade. Men jag visste att jag var tvungen att rädda barnen. Min man stannade hemma, han jobbade."

I Bulgarien kunde hon låta barnen gå ut igen. Men längtan efter maken blev svår.

"Vi levde inte. Vi fanns. Allt var främmande. Till och med havet..."

Att återvända till Zaporizjzja, staden där ryssarna tog kontroll över ett kärnkraftverk, blev för farligt. Valet föll på Butja utanför Kiev där familjen nu har återförenats.

"Vi insåg att det viktigaste i hela universum är att vara tillsammans."

TT: Vad har förändrats i år?

"Allt! Prioriteringarna. Nu vet vi vad som är viktigt och vad som inte är så viktigt."

.

Dmitriy Panasenko, Charkiv: "Jag vill tacka Zelenskyj"

"Jag gjorde det jag älskade. Gjorde planer för framtiden. Hade en stabil inkomst."

Så beskriver 37-årige Dmitriy Panasenko i Charkiv livet före den ryska invasionen. Han hade fullt upp med att hyra ut bilar, cyklar och sportutrustning i sin hemstad. Framtiden verkade ljus och det fanns planer på att skaffa barn.

Men den sjätte mars i fjol förändrades allt. En rysk raket träffade hans företag.

"Det fanns ingen militär personal i byggnaden. Bara några hundra cyklar, vilket tydligen utgjorde ett militärt hot", skriver han i ett sms till TT.

"Mina anställda förlorade sina jobb. Jag vet att de har problem med pengar, men jag har inget att hjälpa dem med."

Familjen splittrades. Panasenkos bror och föräldrar åkte till Polen, hans fru flydde med evakueringståg till Nederländerna. Nu är han ensam kvar i Charkiv, och har valt att bli volontär för att stötta civila och militärer vid fronten.

TT: Vad vill du säga till president Volodymyr Zelenskyj ?

"Jag vill tacka honom för att jag fortfarande har ett hem och frihet. För att han riskerade sitt liv i ett avgörande ögonblick, trots att han kunde fly eller kapitulera. Jag tror att han spelade en av de avgörande rollerna för att Ukraina fortfarande existerar", skriver han och fortsätter:

"Men jag vill också tacka alla som inte var rädda för att stå upp för försvaret av sitt land och riskerade sina liv: soldater, volontärer, räddare, läkare och anställda vid kommunala tjänster."

.

Kateryna Fedorchuk-Orel, Tjerkasyregionen: "Putin är inte en man"

71-åriga Kateryna Fedorchuk-Orel minns livet innan invasionen som fridfullt med plats för vänner, fritid, resor – och innan pensionsåldern arbetet som engelskalärare.

"Nu har allt förändrats. Vi är utmattade av konstanta larm! Det går en på nerverna", skriver hon till TT.

Med kriget kom känslor av rädsla och osäkerhet för 71-åringen, som lever ensam med sviktande hälsa i regionen Tjerkasy sydost om Kiev.

"Vad ska man göra??? Vart ska man gå?? Vad ska jag ta med..??", svarar hon på frågan om vilka tankar som väcktes vid invasionen för ett år sedan.

"Men på senare tid har jag tagit mig samman och försöker vara lugn".

TT: Vad skulle du vilja säga till Vladimir Putin?

"Du är inte en man!!! Inte ens en människa..."

.

Liliia Ivashchenko, Lviv: "Jag grät när jag var ensam i bilen"

I byn Sukhovolia några mil utanför Lviv i västra Ukraina hyr 34-åriga Liliia Ivashchenko ett hus åt sig och sin son. Hon är biståndsarbetare med fokus på andra krigsdrabbade länder som Jemen och Sydsudan. För ett år sedan bodde hon i Kiev, men redan under invasionens andra dag togs beslutet att flytta västerut.

Allt gick så snabbt, förklarar hon för TT.

"I början av mars 2022 hade jag inte tid att reflektera över vad som hände och hur det påverkade mig. Jag försökte hjälpa så många människor från öst som möjligt. Ibland, när jag körde ensam i min bil, kunde jag brista i gråt av känslan – smärta och ilska".

I början av mars tvingades hennes mor, som då var kvar i hemstaden Mariupol, gömma sig i en källare under belägringen. Mor och dotter förlorade kontakten.

"Den längsta veckan av mitt liv", berättar Liliia Ivashchenko.

Modern överlevde men togs till Ryssland av soldater.

"Det tog mig en månad att få tillbaka mamma till Ukraina. Hon reste genom tre länder via Polen och så småningom till mig".

Ivashchenko har även försökt övertala vänner som valt att stanna i östra Ukraina att evakuera och flytta hem till hennes hus. För där, i den nya byn, har livet sakta börjat falla på plats.

Men inte för tonårssonen, berättar hon.

"Han har inte fått nya vänner och tillbringar större delen av tiden hemma med att studera online och spela datorspel. De flesta av hans gamla vänner flyttade till olika platser så onlinespel och chatt verkar vara det enda alternativet för dem att återförenas. Jag är orolig för honom och ibland klandrar jag mig för att jag inte flyttade från Ukraina – bort från kriget."

TT: Vad drömmer du om?

"Att kunna planera min framtid. Jag drömmer om att ha ett eget hem där jag och min familj kan slå oss ned och leva i fred."

.

Yuriy Soltus, Kiev: "Jag såg ryska stridsflygplan när jag köpte bensin"

"Det finns ingen elektricitet, det är svårt att göra eller planera något. Jag tjänar mindre pengar än tidigare och det är omöjligt att åka utomlands eftersom gränserna är stängda".

Livet har förändrats mycket, skriver 54-årige Yuriy Soltus som är avdelningschef för ett bilserviceföretag. Han minns mycket väl krigets första dag.

"Tidigt på morgonen gick jag till macken för att köpa bensin, eftersom det var stora problem att få tag i bensin då. När jag såg två ryska stridsflygplan ovanför bron över floden Dnypro, inte långt från mitt hus, förstod jag att jag måste gå hem igen, eftersom kriget börjat", skriver han till TT.

TT: Vad vill du säga till president Volodymyr Zelenskyj?

"Om du inte varit så svag som president hade kriget inte börjat."