En vanlig syn en lördagsnatt. Kön till Munkens entré ringlar genom den smala gränden, hela vägen upp till torget. Många är glada och förväntansfulla, några berusade och otåliga.
Målet är givet. In på nattklubben så snabbt som möjligt.
Helst utan att behöva betala.
I drygt 22 år var det Annelie Södergren, i dag 57 år gammal, som du ställdes öga mot öga med när du äntligen hamnat längst fram i kön. Där stod hon, som ett sista hinder innan partyskeppet kunde öka farten och ge sig ut på öppet vatten. Det var där som bilden av henne skapades, den som hon har kämpat med och fått försvara.
Den bilden som ser ut ungefär så här:
Hon vaknar upp varje morgon, sprutar eld och äter taggtråd till frukost.
Hon är hård, grym och blicken är brännande svart.
Våga inte säga emot!
För det är Annelies way – or the highway.
Tanken var att ses på Bageriet, men då ett piano skulle stämmas där just denna dag valde vi att smita in och sätta oss längst in på Brooklyn i stället. När Annelie fick erbjudandet att ställa upp för ”60 minuter” var frågan tydligt ställd:
”Vill du ses och försvara dina år som entréhäxa?”
Det ville hon. Gärna till och med.
Så hur är du, egentligen?
– Jag är en väldigt positiv person, otroligt lösningsfokuserad. Jag är glad. Tar inte mig själv på särskilt stort allvar. Jag gillar att driva med mig själv och mitt singelliv. Jag är snäll, generös och smart. Men också bestämd och orädd. Jag är en rolig person och bjuder gärna på mig själv, säger hon.
En titt på Annelie Södergrens tidslinje på Facebook vittnar om ett starkt engagemang och tydliga åsikter i frågor som rör rättvisa och människors lika värde.
Hon säger:
– Jag har bra grundvärderingar. Sen kan man tycka vad man vill såklart, och man behöver inte dela mina åsikter. Men jag är tydlig som person, och jag har inga problem att visa det. Jag är den jag är, och det står jag för.
Annelie började på Munkkällaren en kväll i juni 1994 – som diskplockare.
Det gick väl sisådär, om vi ska vara helt ärliga. När klockan hade passerat midnatt med någon halvtimme ville hon bara lägga sig ned på golvet och sova. Hon var helt slut.
– Det var så lugnt tidigt på kvällen, så jag gjorde misstaget att skicka hem killen som jag jobbade ihop med. Tyckte inte att vi behövdes båda två. Men när köket stängde klockan 23 så rasade det in travar av grytor, formar och backar. Jag fattade inte var allting kom ifrån. Sedan kom alla glas från barerna också. Det blev totalt kaos, berättar hon.
Det blev hennes enda kväll i disken. Dagen efter behövdes det folk i entrén.
En nästan 23 år lång erfarenhet tog sin början.
Mycket av samtalet handlar om den där bilden som många har av henne. Den som har blivit så fel, så skev, så orättvis. Så jobbig att bära med sig, så svår att tvätta bort.
– Det tog ett tag innan jag insåg vilket rykte jag hade fått, och det fanns de som nästan gjorde det till en sport att få i gång mig. Testa mig. Se om jag var så som ryktet sa, berättar Annelie.
De sökte bråk?
– Ja, jag märkte direkt att en del var ute efter något, se till att det blev bråk. Det har heller inte varit så kul när jag själv varit på fester och det kommer fram folk och säger att ”jaha, du är ju inte så arg ändå, inte så bitchig som jag trodde”. Att hela tiden gå in och visa att man är någon annan, den man egentligen är, det blir ganska jobbigt till slut.
Vad har drivit dig?
– Det har varit betydligt mer roliga stunder än tråkiga, men hur jag har klarat av drygt 22 år där i kassan, det vet jag fan inte själv. Det är absolut en utsatt position, säger hon och fortsätter:
– Men det nära samarbetet med vakterna har varit fantastiskt och gjort att jag aldrig, aldrig har behövt känna mig rädd. Har det hänt något så har de snabbt varit uppe och avstyrt det.
En enda gång har en incident slutat i rättssalen, men mer om det i slutet av intervjun.
Den stora utmaningen när hon stått i kassan har varit när personer som hon känner väl, till och med är kompis med, har kommit fram och förväntat sig att bli insläppta gratis.
– Det är jättetrevligt när det kommer folk jag känner såklart, men också svårt. Visst, jag hade kunnat släppa in varenda en gratis, men då hade jag snart blivit arbetslös. Säg att inträdet är 150 kronor och jag låter tio personer gå in gratis, det är det samma som att jag gör bedömningen att det här är 1 500 kronor som inte Lenta behöver. Det blir snabbt stora summor och så kan jag inte göra, säger hon.
Lenta är givetvis Lennart Rosenlund, legendarisk och mångårig ägare av Munkkällaren.
– Ibland har jag fått känslan av att gästerna tror att entrépengarna hamnar i min ficka, och en gång kunde jag inte hålla mig utan svarade en tjatig gäst med att ”jo, du måste betala för jag ska köpa en ny bil. En cab. Och den är väldigt dyr”. Lenta fick höra det och då blev han inte så glad på mig. Men så har det också varit, att jag har tappat tålamodet några gånger, erkänner Annelie.
Hon berättar också att hon gått i terapi genom åren – lärt sig att hantera olika känslor.
– Jag har alltid jobbat med människor, både i mitt vanliga jobb och i entrén på Munken. Att jag själv har gått flera år i terapi, det har jag gjort för att rena mig själv. Tycker det är lika självklart som att en kirurg rengör sina instrument efter en operation, säger hon.
Särskilt tufft har det varit när hon märkt att folk slutat hälsa på henne på stan.
– Det har varit jobbigt, men jag har genom åren lärt mig att förstå att jag inte behöver ”jubla” om någon beter sig illa mot mig. Det är min roll som de stör sig på, inte personen Annelie. Men det är klart att jag har påverkats, säger hon och lägger till:
– Mitt arbetsjag har ett rykte. Inte jag.
Annelie Södergren växte upp i de grisrosa husen på Signalgatan i Visby. Skolan var sådär, klassen ganska jobbig. Det var tufft.
I 15-årsåldern började hon hänga med äldre killar, åka på bonddanser och när hon fyllt 18 år var det Solhem som gällde. Onsdag till lördag. Nattugglan. Näcken.
När hon började gå på Munken så var det ännu porslinsaffär i det som i dag är Vinylbaren.
– Munkkällaren har verkligen förändrats till det bättre och det har varit jättekul att få vara med om den resan. Stället är till för alla, det är det bästa, säger Annelie, som ändå menar att det pågår ett generationsskifte.
– Ja, och de yngre som går på Munken i dag har faktiskt skapat en lugnare stämning. Det känns som att bråken har minskat och jag har märkt av en större förståelse när jag jobbat i kassan. Men det är mixen av människor som gör Munken så unikt, säger hon.
Sedan en tid tillbaka både bor och jobbar Annelie i Stockholm, även om hon har en lägenhet kvar i Visby. I huvudstaden är hon ”bara” Annelie från Gotland, jobbar med familjevård och trivs bra både med arbetet och med boendet i enrummaren på Kungsholmen.
– Men visst längtar jag hem till Gotland. Främst till barnen och barnbarnen, säger hon.
Annelie är singel. Det är ingenting hon hymlar med.
– Jag är inte så bra på det här med singelliv om det går ut på att man ska träffa någon. Men å andra sidan är jag nog nöjd med att vara singel, och tycker det är skönt att kunna styra över min egen tillvaro, säger hon och fortsätter:
– Samtidigt längtar jag efter tvåsamhet, men bo ihop med någon? Jag vet inte. Men plötsligt händer det!
Jo, hur var det med bråket som slutade i rättssalen? Ordet skogstokig är användbart i detta fall då en yngre tjej som blev nekad inträde tappade kontrollen och blev helt galen.
– Hon var påverkad av både alkohol och droger och försökte få tag i mig över disken och skulle spöa upp mig. Lyckligtvis hann vakterna upp och avstyrde det, men hon blev sedan åtalad för detta. Däremot dök hon aldrig upp när det väl var dags för rättegång, berättar Annelie.
Till sist: Vem skulle du aldrig släppa in på Munkkällaren?
– Donald Trump! Han hade fått gå någon annanstans. Jag hade inte kunnat slappna av en sekund om jag vetat att han var i lokalen. Inte för att jag är rädd för honom utan för att jag hade känt mig tvungen att prata med honom, tala honom till rätta. Säga ett och annat om hur saker och ting fungerar här i livet.