Det rullar in en stor turistbuss och parkeringen börjar bli full trots att museet just öppnat för dagen. Trots minimal marknadsföring hittar folk till det lilla museet nere på Gotlands sydspets.
Sandstenen har smyckat medeltida kyrkor inte bara på Gotland, utan runt om hela Östersjön.
Pelare, fasader och andra utsmyckningar på Stockholms slott ståtar med sandsten från just Sudret.
Under 1800-talet tillverkades 70 000 slipstenar per år vid de små stenhuggerierna i området.
I Kettelvik i Sundre socken står i dag ett museum invid en gammal ”kula” eller stenbrott.
1987 påbörjade Jan Kviberg, fjärde generationens stenhuggare, arbetet med att bygga upp museet. Här finns en väderkvarnsdriven pump som tömde kulorna på vatten.
Här finns halva båtar som flyttades runt för att skänka lä och skugga, en nyare museibyggnad med sandstens- och fotoutställning och här finns i dag Henrik Wilson som berättar om gamla tiders arbete på ”kultstället” som han kallar det.
– Det är många besökare som slås av är vilket slit det måste ha varit. Det var dåligt betalt och flera drabbades av stendammslunga. Det är inte någon av männen på de gamla fotona som har munskydd, berättar Henrik.
Henrik började guida på museet i 20-årsåldern.
Då läste han till lärare och ville få lite vana att prata inför folk.
Han försökte snappa upp allt mentorn Jan Kviberg berättade och lära sig hur sandstenen skulle behandlas. Här blev han kvar.
– Det är en slags hatkärlek till stenen. Det är inte alltid man får ett bra stenblock att arbeta med, men när man får ett bra block får man en relation till materialet.
En vanlig dag i juli kan det komma uppemot 400 besökare. Här får du själv pröva att hugga i sandsten med mejsel och klubba. Överallt hittas små konstverk som kreativa besökare lämnat efter sig.
– Sandstenen härifrån har en hög halt av kvarts. Det är det som gör den till ett så bra slipmaterial. De fina sandkornen är sammanbundna av lera och kalk. Slipstenar från området fanns på varenda bondgård förr, berättar Henrik.
Själv tillverkar Henrik brynen, fotfilar och ljushållare i sandsten för försäljning. Men det är svårt att skapa produkterna i samma takt som de försvinner från shopen i museet.
– Jag försöker få fram dem i panikfart. Men jag hinner inte tillbringa mer än fyra timmar om dagen i verkstaden. Det finns ett jordbruk som ska skötas och familj och barn vill man ju hinna träffa.
Sandstenen som Henrik jobbar med är bruten främst i Burgsvik, men också i Vamlingbo och Fide.
– Sandstenen är och har varit vår stora industrigren här i söder. På norra Gotland är det kalk och kalkbränning som gäller.
Nerför trappan till stenbrottet kommer en busslast turister. Henrik hälsar dem välkomna. I en vecka till är besökstrycket stort. Efter det väntas fler tyskar och danskar dyka upp.
– De har ett annat semestersystem, säger Henrik.
– De är väldigt intresserade och kan stanna en hel dag och bara titta. De är förtjusta i fossiler och gamla kyrkor, sånt som vi tar för givet. Jag tror att många gillar enkelheten här också.
Här finns ingen fast el och mobiltäckningen är ”urusel”, så solceller och fiber står på projektlistan.
– Det skulle vara väldigt roligt att få bryta sandsten på gammalt sätt här på platsen igen, men det kan bli svårt att få tillstånd. Här är ju både strandskydd och reservat att ta hänsyn till, men det finns fortfarande mycket sten att plocka ut. Den ligger här nere i backen. Det kanske får bli när man blir pensionär.