DU&JAG
Sällan har sjukvårdspersonal varit i kollektivt fokus som i år när ett nytt virus tog ett grepp om världen. Men var och en är ju bevars också sina alldeles egna personer.
Som Malin i Vallstena; 33 år, hustru, mamma, barn, syster, kusin, kompis och vän.
Så här skrev hon på Facebook förra veckan, efter ett av sina många och långa pass i skyddsmask på intensiven, IVA:
”Jag har inte sagt så mycket, men nu har jag tröttnat. Vi är inte odödliga!
Jag kämpar för att folk ska överleva och samtidigt ser jag hur folk skiter i restriktionerna. Hur svårt ska det egentligen vara? Skärpning nu!”.
Några korta, kärnfulla ord där från en av så många som verkar inom vården, i hennes fall den plats där de allra svårast sjuka hamnar.
Vissa av dem kommer därifrån, andra avslutar där sina dagar.
Året har varit omtumlande, hon använder ordet ”vanmakt” om när det nya viruset förändrade allt.
Om det handlar den här intervjun. Om att arbeta mellan livet och efterlivet, som Malin kallar det. Och om den press som coronaviruset kommit att sätta på hela vårdapparaten.
Men – först alltså ut med hunden.
Han heter Norton, en amstaff-valp som gillar nya människor. Han hälsade intresserat och nosade mycket och ofta på reportageblocket under intervjun.
Det helande i att vara ute i det fria har Malin med sig från uppväxten. Barndomen på Furulund i Visby, för all del, men sedan flyttade familjen till Stenkumla vilket kom att prägla henne.
Hon vill ha vidderna omkring sig, det tysta, fria.
Hon och maken André försökte en tid bo i Visby, det gick sådär.
För fyra år sedan hittade de den gamla 1800-talsgården i Vallstena och vid första besöket på gårdsplanen var det att komma hem.
Nu är de första familj där efter att gårdens långa släktkedja brutits.
– Det är ett sådant lugn här. Och i mörkret, när stjärnhimlen breder ut sig…här ser man stjärnor på himlen och djur som man aldrig ser i stan, säger hon.
Bakom gården finns en gammal gravplats, den som där går upp på kullen kan se hela Lina myr breda ut sig, se örnarna segla över det land vi lånat, se tranorna ta mark om våren.
Tanken är att fram i tiden ha lamm på gården, den tiden kommer.
Just nu är barnen i fokus. De är sju och tio. De dagar Malin slutar tidigt tar hon vägen via Roma och hämtar dem på skola och fritids. Det är lycka.
– Barnen ger mig en sån enorm glädje…vi åker hem och lagar mat, går med hunden och myser en stund vid tv:n. När det är ljust ger vi oss ut på äventyr, det finns ingen gräns för vad man kan hitta på, säger hon.
Det är ingen slump att Malin arbetar inom vården, det är så hon säger det.
Hon gick förvisso bild och form på gymnasiet och tänkte sig en framtid som skulptör inom filmindustrin, men utbildningsplatserna var få så spårbyte var tvunget.
– Jag gick en undersköterskeutbildning istället via Komvux och blev färdig 2010, berättar hon. Tänk, det är tio år sedan nu.
Under uppväxten hade hon problem med öronen varför besöken på lasarettet blev många.
Hon skadade också ena foten illa i de sena tonåren när hon fick en häst över sig, vi kommer till det. Senorna rök och foten pekade åt fel håll.
Också det spelade in i hennes yrkesval, säger hon:
– Jag kände att jag ville betala tillbaka, all den vård jag själv fått ville jag ge till andra. Mitt hjärta slår lite extra för det, faktiskt.
Sedan fem år arbetar Malin som undersköterska på Visby lasaretts intensivvårdsavdelning.
Intensiven är ett gränsland mellan livet och döden. Eller ”efterlivet” som Malin alltså väljer att kalla det, övertygad som hon är att själen kan färdas vidare till annat liv.
Ett lagarbete där det krävs att också kunna agera på egen hand. När larmtelefonen ringer blir det fullt pådrag; en hjärtinfarkt, en hjärnblödning, en trafikolycka.
Vad är tjusningen, om jag får använda det ordet, med arbetet där?
Hon funderar ett tag, dricker av kaffet, vi sitter långt från varandra, efter intervjun ska hon till stan för ännu ett pass:
– Att kunna vända ett skeende, att se någon som är svårt sjuk eller svårt skadad repa sig, ofta går det ganska fort. Tre dagar, en vecka kanske, sedan är ofta den akuta faran över. Det är fint när det händer.
Fint också, säger hon, att se människor som varit illa däran kanske komma och hälsa på en tid senare. Då fylls hon av värme och hopp.
Så går det inte för alla. Det är en del av arbetet, en del av livets gång. Det är tungt när det händer, hon har lärt sig leva med det.
Att arbeta där hon gör handlar just om att vänja sig, även om varje fall är unikt.
– Det går inte att vara på tå jämt, man tänder till när det händer. Jag är i grunden en lugn person, jag tror att antingen fixar man det eller gör man det inte.
2020. Corona-året. Ingenting har varit sig likt. Inte i samhället, inte inom vården.
De som arbetar där ser det vi andra inte ser, vi som kanske trängs i butiker och på bussar, som kanske går på fest fast vi inte borde, som tänker att det händer andra, inte oss.
De ser genom sina m/90-masker de som hålls vid liv i respiratorer för att andningen slutat fungera.
Hon skakar sakta på huvudet, Malin.
– Man har känt sig maktlös. Det är nog rätt ord, Maktlös. Särskilt i våras, en helt ny sjukdom som vi inte visste hur vi skulle hantera, människor blev jättesjuka på ingen tid alls, vi fick prova oss fram.
För hennes del innebar det ytterligare en press då hon har hand om förbrukningsmaterialet på IVA, slangar, sprutor, aggregat, handsprit, tvål, handskar, masker, visir och allt annat som behövs.
– Det blev många samtal hem, man var aldrig riktigt ledig. I och med att det var så nytt visste vi i början heller inte riktigt hur mycket som gick åt.
Nu har läget stabiliserats något, i den meningen att kunskapen i ämnet ökat.
I vården av covid-patienter gäller alltså m/90-mask – stridsmask som de kallar den – eller kolfiltermunskydd och visir, samt förstås handskar och andra skyddskläder.
Svetten rinner, ansiktet gör ont. Det kan vara svårt att tala kollegor emellan, det låter som i en burk och dessutom är det andra ljud som stör, som respiratorer och läkemedelspumpar.
Under långa pass är möjligheterna få att ens dricka vatten.
Att arbetet med skyddsmask var nytt för hela vården.
– Jag förstår att de kan vara bra i strid, då är de i alla fall utomhus. Vi befinner oss i små trånga rum och får inte i oss tillräckligt med syre. Det märks efter tre, fyra timmar, ibland får man tänka en extra gång när man gör något som egentligen är självklart. Man tänker långsammare helt enkelt.
Efter ett arbetspass smärtar ansiktet och nacken stramar, kroppen känns urlakad.
– Det är som en bakfylla, det tar tid att repa sig. Senast jag jobbade fick jag migrän. Då är det skönt med de här promenaderna, att komma ut och få frisk luft.
Sedan ett par veckor finns en ny avdelning på lasarettet, covid-IMA, för patienter som är för sjuka för vanlig vårdavdelning men för friska för IVA. Malin var med och byggde upp denna avdelning, liksom hon under våren var med i den snabba uppbyggnaden av covid-IVA.
För det är ju så; under hösten har smittspridningen ökat igen, på Gotland och i hela Sverige.
Runt om i sociala medier görs upprop från vårdpersonal på olika håll i landet; "Håll avstånd, följ restriktionerna, tänk på oss". I Stockholm går vårdpersonalen på knäna.
I Visby har mängden covid-sjuka på IVA växlat, ibland få, ibland förhållandevis många.
På andra avdelningar har trycket varit ännu större.
Även där tas patienterna om hand av någon som är hustru, make, mamma, pappa, barn, syster, bror, kusin, kompis och vän.
Samtidigt som detta sker har människor generellt slappnat av vad gäller att följa restriktionerna. Det är Malins upplevelse.
Det var också det som fick henne att skriva sin vädjan.
– Mina barn är jätteledsna för att de inte får sova över hos kompisar, sedan vet jag att andra låter sina barn sova hos varandra. Jag tycker inte man kan göra så.
Och häromdagen blev hon närmast omkullsprungen av en man, 65-70, som trängde sig förbi i entrén till en affär. Det fick det att rinna över: ”Hur svårt ska det vara! Skärpning”.
– Man kan undra hur folk tänker, säger hon. Många verkar leva på som vanligt utan att bry sig, det är vi som sedan får ta hand om de som smittas.
Normalt, säger hon, är hon bra på att lämna jobbet när hon går ut genom dörren. Det är ett måste, tror hon. Att ta med det hem kan vara förödande.
– Men i år har det varit annorlunda. Jag menar, jag har vårdat människor för covid-19 som är yngre än jag, det säger något om det här viruset, det kan slå mot alla.
Det har dessutom inneburit mycket övertid, intensivvård kräver specialkunskap och de anställda gör vad de kan för att byta av varandra.
Pandemin har förstås också påverkat hennes privatliv. Malin är en social person som gärna och mycket umgås med släkt och vänner.
Så inte i år, så nogsamt som möjligt har hon hållit sig till familjen.
Till jul har hon, berättar hon, tagit föräldraledigt och får då tid att hämta andan en dryg vecka.
Extra julklappar till barnen är införskaffade som plåster för att inte få fira med mor- och farföräldrar. De brukar räkna in uppåt 30 personer på julafton.
– Jag vill inte äventyra något, inte riskera att sprida smittan. Vi måste hålla oss ifrån varandra om spridningen ska stanna av. Jag har kompisar vars barn varit sjuka. Som jag sa, det kan drabba alla och ingen vet hur hårt det tar, säger hon.
Jag berättar att den här intervjun ska publiceras helgen före jul och hon säger:
– Då kanske du kan skriva någon om hur viktigt det är att människor verkligen följer restriktionerna. Många verkar inte förstå hur allvarligt det är, inte minst för oss som jobbar med de som blir sjuka.
Ja, säger jag, det kan jag absolut. Så därför vidarebefordrar jag här Malins hälsning och uppmaning. Håll avstånd i jul. Umgås bara med några få. Vi är inte odödliga. Och det kommer fler jular.
Hon skadade foten. Vi var inne på det tidigare i den här texten. En häst tappade bakändan, som man säger, och gick omkull över Malins högerfot som sargades svårt.
Än i dag har hon men av det, kan till exempel inte få på sig en simfena.
Simfena? Jodå. Hon har en bakgrund inom undervattensrugbyn. Var rätt framgångsrik i äldre tonåren, tog rent av SM-guld med Visbylaget Bottenskraparna.
Men karriären ändades i samband med den där hästolyckan.
Hästar är dock för Malin kära djur, hon har ridit mycket genom åren.
Hon har också ägnat sig åt att rehabilitera vanvårdade hästar.
Den senaste, Kruse, ligger henne varmt om hjärtat. Han hade misshandlats och lämnats i skogen för att dö. Malin gick försiktigt fram, det tog ett halvår innan hon vunnit förtroendet och kunde sitta upp.
– Han är borta nu, dog av ålder, men jag fick ha honom i sju år. Den förvandlingen…
…måste känt väldigt bra? Som när någon av dina patienter återvänder som frisk?
– Ja, ler hon. Jättefint.
Hon sitter tyst ett tag, snart ska hon ut på den där promenaden med Norton:
– Jag är nog en vårdande person. Behöver någon hjälp, en person eller ett djur, kan jag helt enkelt inte låta bli, det där sitter så djupt i mig.