För några få år sedan hade Malin Wahnström Sundström ingen aning om att hon hade talang för att ro. Hon ville bara trimma kroppen - och blev världsstjärna i inomhusrodd som nyligen bärgat såväl EM- som VM-guld.
Du&Jag
Malin växte upp i Vallstena långt ifrån vatten. Och det där med båtar och att ro ut för att fiska var heller aldrig någon grej.
Hon kan inte ens minnas att hon gjort det. Nej, att vara på land var hennes grej. Hon minns uppväxten på Gotland som fin och inspirerande ändå. Alla behöver ju inte ge sig ut på sjön.
Istället blev friidrotten hennes grej, höjdhopp och kula. Minns hon. For omkring och tävlade.
…men mest tycker hon att den där tiden är så länge sedan. Och inte har hon heller särskilt mycket kvar i trakten.
– Föräldrarna är borta, men jag har en morbror med familj kvar i socknen och en moster i Ekeby. Så jag hoppas jag kan komma och hälsa på i sommar.
För egen del bor hon i Stockholm sedan 1995. Hon var 20 när hon flyttade dit efter att ha gått musiklinjen på Folkan i Hemse…och sedan gick livet. Som det ju gör. Utbildning, jobb, barn, familj. Hon fyller 47 nästa gång, märkligt.
Musiken hanns inte heller med, den ligger kvar i ett hörn av historien.
– Jag utbildade mig till socionom och har arbetat en del inte äldreomsorgen, i dag är jag socionomkonsult i Stockholm.
Du har blivit stockholmare, helt enkelt?
– Naj, naj, skrattar hon. Jag är gute i exil! Dialekten finns kvar, särskilt när jag pratar om Gotland eller med någon där. Eller när jag blir arg!
Härom veckan vann Malin alltså såväl EM som VM i inomhusrodd i Prag. Två guld i samma tävling. 500 meter i åldersklassen W45-49 på tiden 1.32,6.
Hon tillhör helt enkelt de bästa i världen i sin åldersklass. Bakom sig har hon än mer ädla medaljer, bland annat såväl EM- som VM-guld 2020.
Det här är ingen sportartikel i egentlig mening, snarare ska vi för en stund gira åt det filosofiska hållet.
För efter att Malin i tonåren lagt av med friidrottandet och sedan dess varken tränat eller tävlat i någonting alls började hon 2017 träna crossfit.
– Jag behövde röra mig, helt enkelt. Så jag köpte ett gymkort och efter ett tag upptäckte en instruktör på Sats NK att jag hade ganska bra tider på roddmaskinen.
Ja, så kan det gå.
Malin Wahnström Sundström högst upp på prispallen tillsammans med trean Georgia Peramatzi från Grekland och finländskan Eija Härkönen.
Malin själv hade ingen aning, inga referenser, visste inte ens att det gick att tävla i grenen.
– Jag skaffade en konto på Concept2logbook där man kan logga in och jämföra tider med roddare från hela världen och upptäckte att jag låg topp fem!
Hon hittade också resultatlistor från svenska mästerskap där hon tydligt såg att hennes tider räckte till SM-guld ”och det ville jag ju ha”, som hon säger.
Så hon tog kontakt med Hammarby IF:s roddsektion, gav sig tidigt till Danmark för att tävla i EM – och slutade som fyra!
– Allt det här är så häftigt! Jag hade ju ingen aning om att jag hade förutsättningar för det här!
Tänk så många människor som går omkring med kapacitet att bli något stort inom områden de inte vet något om!
– Javisst! Och det är en del i det här, att det går att hitta något nytt även en bit upp i åren. Det gör mycket för självförtroendet, det här fanns ju inte i min begreppsvärld.
flykten mot os
Vi bryter här ett tag. Vi ska snart till Prag och det nyligen genomförda mästerskapet i inomhusrodd, men låt oss först ro åt ett annat håll för en stund, på vatten. Från Estland i en liten båt via Fårösund och sedan ända till prispallen vid OS i Peking 2008.
Denna historia har tidigare berättats i bladet och gotlandskopplingen är ärligt talat långsökt, men ändå – häng med!
Den 17 augusti det året var det finaldags på roddstadion. I grenen ”åtta med styrman” – åtta roddare och en coach som håller riktningen – tog Kanadas båt ledningen från start och ligger sedan i spets ända till mållinjen och vinner en halv båtlängd före Storbritannien.
En dröm har gått i uppfyllelse för det sammansvetsade laget där rytm, styrka, uthållighet och tajming är viktiga ingredienser för att nå långt.
Kanada tog olympiskt guld i rodd, grenen åtta med
styrman, i Peking 2008. Längst fram, trea från vänster, syns
Adam Kreek vars historia för en kort stund tar mark på Gotland.
Vid den efterföljande prisceremonin sjunger besättningen med i nationalsången ”O Canada” så det talas om det än.
Mest sjunger den då 28-årige Adam Kreek, en av Kanadas mest meriterade inom roddsporten. Så inlevelsefullt sjunger han att ”Sing like Adam Kreek” blivit en vanlig sökfras på Youtube.
Kreek som var den sammanhållande länken, som fick besättningen att dra åt samma håll och genom sin entusiasm lade grunden till guldmedaljen.
Kanske skänker han där på prispallen en tanke bakåt i historien, till hösten 1944 då hans farfar Aleksander flydde från Estland och vid landstigningen på Gotland gav sin familj och framtida släkt en ny riktning.
Håkan Loob fanns med i det Tre Kronor som vann OS-guld i ishockey i Lillehammer 1994. Loob trea från vänster i nedre raden.
Det var ju så, under 1940-talets första år anlände nära 11 000 baltiska flyktingar Gotlands östra kust med rangliga fartyg. Hela liv lämnades bakom, bara minnen fick plats ombord. Bland annat har ju vår gotländska OS-vinnare i ishockey, Håkan Loob, familjerötter på den sidan Östersjön.
Bland de många flyktingarna fanns även Aleksander Kreek, som vid tiden arbetade som säkerhetspolis på Tallinns centralfängelse. Han var född 1914 och kom att bli framgångsrik kulstötare som blev europamästare vid friidrotts-EM i Paris 1938.
Men idrottslig framgång hjälpte föga i en tid då kriget i Europa tog en ny vändning, särskilt sedan Sovjetunionen 1940 annekterat de baltiska staterna vilket senare följdes av en tysk.
Aleksander Kreek blev europamästare i kulstötning 1938 och anses vara en av Estlands främsta idrottsmän. När Sovjet invaderade Baltikum 1944 tog livet en helt ny vändning och skapade nya förutsättningar för följande släkten. Sonsonen Adam träffade aldrig sin farfar, men relaterar ofta till hans flykt. Minnet av Aleksander har hjälpt Adam att nå världsnivå inom roddsporten.
Så han flydde. För snart 80 år sedan, i oktober 1944, anlände han till Fårösund efter tre veckor till sjöss där båten ”for som ett hyvelspån i vågorna”.
Han och de övriga ombord fördes till Slite där de utspisades med kaffe och smörgåsar för vidare transport till Visby där Aleksander togs om hand av gotländska friidrottare.
Allt detta står berättat i Bengt-Göran Holmerts bok ”Gotland under beredskapsåren 1939-1945” vilken använts som källa till denna del av artikeln.
Aleksanders tid på Gotland varade bara någon vecka innan han fördes vidare till ett flyktingläger i Norrköping.
1951 emigrerade han till Kanada och bosatte sig i staden London sydväst om Toronto och fick där bland annat sonen Raoul-Arne, pappan till OS-hjälten Adam som 2012 tillsammans med sina roddarkamrater valdes in i Canada Sports Hall of Fame efter att bland annat också erövrat tre VM-guld och ett flertal andra titlar.
Adam fick aldrig träffa sin farfar, han föddes tre år efter Aleksanders död 17 augusti 1977, på dagen 31 år före det där OS-guldet.
– Farfars liv fick ett tragiskt slut. Äktenskapet brast och han åkte ut och in på mentalsjukhus. Han dog av cancer som vi tror var ett resultat av posttraumatisk stress orsakat av hans flykt, har han berättat när jag 2017 fick tag i honom för en Du&Jag-intervju.
Ett av många fartyg som korsade Östersjön under
1944, då människor flydde Baltikum i samband med Sovjetunionens invasion. Omkring 11 000 flyktingar passerade Gotland det året, de allra flesta under september och oktober.
Så mycket om farfaderns tid på Gotland vet han inte, ingenting faktiskt. Men av hans flykt har han lärt sig mycket:
– Hans historia har givit mig perspektiv när jag tacklar svåra utmaningar i livet. Framgång är inte beständig, misslyckanden inget man dör av. Det är modet att fortsätta framåt som räknas. Så tänker jag ofta. Det är vad farfar gjorde, han hade modet att fly över havet.
Se där, en liten glimt av ett människoöde. Inte bara historien om familjen Kreek utan även berättelsen om så många andra, då som nu.
…och kanske också en liten, liten flaga av Gotland betydelse för det som kom att bli en gyllene OS-medalj.
Åter till nutid
Och efter denna utflykt är vi åter hos Vallstena-bördiga Malin Wahnström Sundström och världsidrotten inomhusrodd. Det var i nybyggda The O2 Universum Hall i Prag, med kapacitet för 10 000 åskådare, hon skördade sin senaste framgång.
Uppsittning på roddmaskinen, massor med maskiner runt om, sorl och visslingar från läktarna, startskott och sedan 500 meter. Maximalt fokus, alla muskler i arbete och blodsmak i munnen.
Hon vann sträckan tre tiondelar före finskan Erja Härkönen och lämnade 16 roddare bakom sig. En jublande känsla i kroppen, så klart.
…men också slitna muskler, för det tar på kroppen, det vet även alla som nyttjat roddmaskinen på närbelägna gym.
Det är 500 meter som blivit hennes distans, av medicinska skäl. Tidigare rodde hon gärna 2000 meter, vilket gav VM-guld 2020. Men så slog covid-19 klorna i henne.
Vallstena kyrka, långt från vatten. Men så blev det heller inte många årtag för Malin Wahnström Sundström under uppväxtåren.
Hon minns tillbaka, en tärande period i livet.
– Jag blev jättesjuk, besvär med astma och andning, pulsen betedde sig konstigt och jag tappade känseln i fötterna. Det gick inte att konditionsträna på ett och ett halvt år.
Så istället, för att kunna fortsätta träna något alls, började hon med styrkelyft. Inte tyngdlyftning, alltså, utan just styrkelyft, riktigt tunga vikter i bänkpress och marklyft. Det gav för övrigt ett brons i veteran-SM.
Men nu har lungorna börjat funka igen, målet är att återgå till tävlandet på 2000 meter. Det kräver inte bara mer uthållighet utan även taktik och finlir.
Vad krävs för att bli en riktigt bra roddare?
– Styrka, uthållighet. Ett maxning på 500 meter sliter rätt bra på kroppen, i Prag stannade jag en dag extra efter loppet för att kunna ta det lugnt. Riktigt bra tider är utmanande, lungorna gråter, kan man säga. Samtidigt sliter det inte på knän och fötter som till exempel löpning.
Men ro på vatten, det är inte din grej?
– Haha, nej, bara som komplement, i så fall. Utomhus kan man skylla på så mycket, vågor eller blåst eller andra båtar. På maskinen kan man inte komma med undanflykter. Det är inomhusträningen på maskinen jag tycker är rolig.
För henne ett sätt att få ro, helt enkelt.
Så där sitter hon, Malin från Vallstena, på sin roddmaskin, ror fyra, fem mil i veckan och kommer…ingenstans. Mer än till tävlingar lite överallt och inte minst högst upp på prispallarna.
Och det kan hon tacka instruktören på Sats NK för, att han noterade hennes talang för sex, sju år sedan.
Dessvärre har hon inte gjort det. Tackat.
– Han har slutat nu men det hade varit så roligt att kunna tacka honom, han fick in mig på ett helt okänt område som nu upptar en så stor del av mitt liv. Jag hoppas jag träffar honom någon dag så han får veta vad hans ord ledde till.
...och som om allt detta inte vore nog. På lördagen slog Malin svenskt rekord på 500 meter och blev på köpet svensk mästare!