Färjan har precis lagt till och Katarina Henryson tar en lång promenad med hunden Makeba, en saluki vacker som ett smycke mot det djupblå havet.
– De här ökenhundarna älskar att springa, säger hon och berättar att Makeba blir galen av lycka på Sudrets stränder.
Uppfödd på musik är en annan av Makebas personligheter att hon ser sin självklara plats på scenen när husse och matte har konsert. Båda två har fram till att corona slog till haft hela världen som arbetsfält.
Katarina Henryson var 1984 med att bilda The Real Group, som fick publik världen över att lyssna på svängig acapella.
– Det har varit en heltidssysselsättning sedan dess. Vi har snittat 150 dygn på turné med 75 konserter om året i 30 år, så jag har sett en del flygplatser, säger hon.
Medlemmarna lärde känna varandra på musikhögskolan och har sedan dess levt på sin musik.
– Att vara en liten grupp som reser så mycket är jobbigt, men sångens helande kraft och att få sjunga tillsammans är en magisk hälsokur. Att få träffa publiken är en ynnest och helande upplevelse, säger Katarina Henryson.
Sommaren 2008 fick The Real Group en inbjudan från Staffan Scheja att gästa Gotland Chamber Music första gången. Katarina och hennes man Svante, känd cellist som hon träffat på turné för 22 år sedan, föll direkt.
– Varje år sa Staffan att han inte visste om det blev något nästa år. När det gått tio år kände vi att vi inte kunde låta det bero på Staffan Scheja om det skulle bli Gotland igen, säger hon och berättar hur familjen hittade en tomt vid Austre i Vamlingbo.
2016 lämnade Katarina Henryson gruppen och har sedan dess jobbat som frilansande kulturarbetare kombinerat med samarbeten med Svante. När 27 000 vinplantor året därpå planterades i Hamra blev det startskottet till hennes tioåriga performenceverk "Long time you´ll see".
– Jag blev så fruktansvärt tagen av den paradoxala situationen i att en italiensk vinmakare ser sig om norrut på grund av klimatförändringar, men att det är en så otroligt hoppfull grej och långsiktig satsning. Vinfälten är så vackra och här vill jag samla människor, säger hon och berättar hur deltagarna i hennes verk under drygt två timmar långsamt går runt ett fält.
För varje steg sjunger man en ton och allt dokumenteras av en filmare också bosatt på Gotland.
– Det här har rönt ganska stor uppmärksamhet utomlands. Till i somras var det folk på väg från Italien och Österrike, men de fick ställa in på grund av pandemin.
Corona har varit ett hårt slag för många inom kultursektorn. Så även för Katarina Henryson. Men för henne har viruset också fått en positiv effekt. När turnerandet uteblev dök frågan i somras upp om hon ville bli dirigent för den gotländska gruppen NS. Katarina har aldrig varit körledare, men tog tre lektioner och tackade ja. Mötet med manskören beskriver hon med värme.
– Vilka människor, otroligt generösa och nyfikna! Det är ingen dålig kombo med 25 herrar som har de egenskaperna.
Jobbet som körledare innebär att hon måste vara på Gotland minst en dag i veckan. Svante är skriven i huset på Sudret, där han komponerar musik och kan repetera på sin cello utan att det stör några grannar.
– Luften är som balsam, man sover så gott och det är så skönt att det inte är klokt, säger Katarina Henryson om sitt eget nya liv som deltidsgotlänning.
För första gången sedan pandemin har kören NS i dag två konserter, som kräver föranmälan, i S:t Clemens ruin. För Katarina Henryson blir det skarpt läge som dirigent.
– Det är inte förrän man får vatten i bassängen som man vet om den fungerar, säger hon om premiären och berättar att det känns lite nervöst men mest roligt.
Erfarenheterna från pandemin hoppas hon ta med sig för att arbeta framåt. När mycket har flyttat till digitala plattformar tror hon att konserter blir exklusiva och något som man sätter större värde på än innan pandemin.
– Jag är jättehoppfull, det är klart att det kommer bli jättebra. Att allt har fått stanna upp är en blessing, kulturen ska bara överleva, säger hon.
Hennes förhoppning är att världen ska dra lärdomar av pandemin. Efter 30 år mellan världens flygplatser har hon bestämt sig för att resa mindre, och tillbringa mer tid på Sudret.
– Det är så det måste bli. Mitt fotavtryck på klimatet ska inte bli större. Då tar saker lite längre tid, vi tjänar lite mindre och vi behöver tänka till hur vi lever, säger hon.