Det har gått nästan ett decennium sedan Danyel Couet klev ut ur tävlingsladan på Österlen som en förlorare. Det var 2014 och hans tävlingsskalle krävde perfektion, vilket resulterade i att han skar 2–4 gram för lätta biffar i en utmaning där man skulle komma så nära 200 gram som möjligt utan att understiga det.
– Sen åkte jag ut i sås-duellen, då man har en 50/50-chans. Jag var helt förkrossad. Det var som att man hade gjort bort sig i en OS-final, säger den numera 50-åriga Danyel Couet.
Sedan 2014 har han hunnit flytta till Sudret, återuppliva den klassiska krogen Guldkaggen i Burgsvik och bli gårdsägare till Sibbjäns i Vamlingbo.
Han ser sig själv som lite mer vuxen – alltså lite mer grundad, trygg och eftertänksam. Men stämmer det där helt och hållet?
– Om jag ska vara ärlig så förstod jag inte när inspelningen skulle börja varför jag sagt ja. För jag såg mig inte längre som den galna tävlingsmänniskan som jag faktiskt en gång var. Men det är något speciellt när man väl kommer in i ladan. Hornen växer ut i pannan på en på två röda, berättar han med ett skratt.
Hade du några trix med dig i rockärmen den här gången?
– Jag försökte att inte tänka att jag skulle vinna allting, utan att det viktiga var att inte komma sist. Jag vet inte om det är en bra tanke eller inte och om det funkade det kan jag ju inte avslöja.
Nej, det kan han ju inte, eftersom tävlingsprogrammet i har premiär i TV4 först den 3 oktober. En som då kommer sitta bänkad i tv-soffan är Danyel Couet själv.
– Det kommer jag definitivt göra. Jag träffade programledaren Per Lernström häromdagen som hade fått se de tre första avsnitten och de hade varit väldigt roliga att se, eftersom det är mycket tillbakablickar till förra gången vi tävlade. De klipper tydligen ihop när vi svarar på samma frågor då och nu. Det ska bli extremt roligt att se, säger han.
Inspelningen i Skåne höll honom borta från Gotland mer än han hade önskat i början av sommaren, precis då Guldkaggen öppnade för säsongen.
– Det finns ett flyg från Malmö till Visby, men det går extremt sällan, förklarar han.
Därför var det tur att det inte var denna sommar som hans nya restaurang på Sibbjäns gård skulle öppna. Den premiären sparar han till nästa sommar – om allt går som det ska, vill säga.
– Det är ett kolossalt projekt. I början tänkte vi oss ett enkelt koncept, men sen har det bara vuxit. Vi vill bli helt cirkulära, vilket kan ta tid.
Målet är att vara helt självförsörjande om 5–7 år.
– Vi ska inte vara en sommarkrog, utan vi siktar på att ha öppet åtminstone 10 månader om året. Därför krävs extrem planering.