– Det är en slags familjehemlighet. Jag är den första som började ta reda på något och under de här åren lärde jag mig att skriva, säger Jakob Lind.
Han kommer från en konstnärlig familj och även om han har ett kreativt yrke så är det först på senare år som han ägnar sig åt konst, i form av litteratur. För att ta reda på hemligheten om Hjalmar Frisell, som han aldrig hann träffa.
– Han var en slags myt och porträtt på väggen. Min mormor var en del av min barndom, men jag visste ingenting om morfar innan hon råkade försäga sig. Senare, när jag var 40, så hade min mormor dött och då hade hon skrivit att jag skulle ha den här pistolen som hon hade gömt på botten av golvklockan, berättar Jakob Lind.
De få ledtrådarna och pistolen han får ärva leder honom in i ett 14 år långt researcharbete. Han kallar sin debutbok för en skönlitterär fackbok och den består av tre sammanflätade delar. En om hans eget sökande, en andra om hans morfar och en tredje om ett krig.
– Boken handlar om hur han på ett väldigt märkligt sätt hamnar i inbördeskriget i Finland 1918. Det var ett fruktansvärt krig mellan röda och vita, revolutionärerna och borgarna. Den vita sidan vann och tog en gruvlig hämnd. 38 000 personer dog, berättar Jakob Lind sammanfattat.
I krigshistorien har hans morfar Hjalmar en central roll, som misslyckad och bortglömd ledare för den företagsfinansierade truppen som kallades den Svenska brigaden.
–Han var en fåfäng snobb från Stockholm som blev chef för det här. Hur sjutton gick det till och vad var det som hände? Det var något så fruktansvärt skandalöst att han fick flytta från Sverige till Kenya efteråt. Det visade sig att det fanns svar i historiska arkiv. En väldigt otäck och skamlig historia, säger hans barnbarn.
Jakob Lind tog tjänstledigt i sammanlagt åtta månader för att få mer tid att skriva och packade bilen full med brevsamlingar, fotografier och finska krigsböcker från den tidsperiod som ingen i släkten pratade om. Allt arkivmaterial packades in i plastlådor för att undvika fuktskador på vägen till Gotland. Han är ofta på ön under vårar och somrar, men under vinterhalvåret tar det honom några dygn att värma upp huset.
– Jag satt mycket här och skrev, sorterade papper och högg ved. När man sitter vid en kamin och fyller på ved kan man handgripligen förstå hur det var för hundra år sedan. Det blir närmare, man behöver inte fantisera när man har närmare till historien och bor i ett gammalt Gotlandshus, säger Jakob Lind.
Han skriver med avbrott för att hugga ved, lägga vast och skotta snö. Historien tar form och däri finns även hans egen historia.
– Jag väver in mitt eget liv, med funderingar om varför man blir som man blir och vilket socialt arv man har, säger han.
Jakob Lind har delvis växt upp på familjens sommargård i Vamlingbo.
– Vi flyttade dit i slutet av 70-talet och jag är en typisk sommargotlänning sedan barnsben, säger han och berättar om semesterminnen med föräldrar och syskon.
Hans mamma var konstkritikern Ingela Lind och hans bror filmregissören Daniel Lind Lagerlöf.
– Vi cyklade överallt, jag och min bror, upptäckte alla stigar och stenar. Vi cyklade ner till stranden vid Västlands och mamma var väldigt förtjust i Killingholmen ute vid Valar, berättar Jakob Lind.
Sedan han fick en egen familj har de också köpt en gammal Gotlandsgård i samma socken. Hans brors familj likaså.
2011 försvinner Daniel Lind Lagerlöf när han letar inspelningsplatser för en film vid några kustklippor. Därefter finns det inga spår efter honom.
– Han drunknade på Västkusten. Det var en jättetragedi för alla, speciellt för att han hade familj. Vi har hållit ihop, barnen och kusinerna har varit viktiga. Sommaraktiviteterna här har varit viktiga, berättar Jakob Lind.
För hans mamma, Ingela Lind, blev det hennes andra familjetragedi. Den första var när hennes storasyster dog i barndomen.
– Mamma blev då det äldsta syskonet. Det förändrade hennes liv efter att systern hade dött i en olycka, när hon trillade ner från ett berg. Föräldrarna pratade inte om det, man pratade inte om döden med barn på 50-talet, säger Jakob Lind om den sorg och bedrövelse som fick tystas ner.
Och som vuxen förlorade hon även sin ena son.
– Vi tog det på väldigt olika sätt. För henne var det otroligt tungt och hon gick in en lång, lång sorg. Hon vände sig till konsten för att få tröst, berättar Jakob Lind.
Han beskriver att hon var passionerat intresserad av konst och ägnade hela sitt liv åt det. I nästan 50 år var hon verksam som konstkritiker och kulturjournalist på Sveriges Radio, Sveriges Television och Dagens Nyheter.
– Jag är hennes barn och kommer ihåg henne på mitt sätt. Men hon hade också en stark yrkesposition och var en viktig konstkritiker i Sverige. Genom sina recensioner fick hon stort inflytande, men hade alltid en ambition att vara ärlig och rak. Hon tog konsten på allvar, säger Jakob Lind.
Han har nyligen förlorat sin mamma efter en längre tids sjukdom och hon vilar nu på kyrkogården i Vamlingbo.
– Det känns fint att ha henne begravd här. Vi är fortfarande i sorg. Hon dog 4 april, säger han.
Här på Gotland, där de umgicks mycket, finns påminnelserna om att hon inte är kvar. Speciellt på gården, där rosorna i trädgården inte längre sköts om lika väl och i hennes uppsatta målningar som aldrig har visats offentligt. Jakob Lind är dock glad att de fick mycket tid tillsammans i slutet. Att hon fick läsa hans bok innan utgivningen och samtala om det släktdrama som den handlade om.
– Den här berättelsen var något som mamma och hennes systrar inte visste något om. Hon fick läsa boken och blev glad och stolt över den, även om den innehöll otäcka saker om hennes pappa. Den blev en orsak till att prata mycket och det ledde även till att jag kände att vi fick prata innan hon dog och jag känner inte att vi har något outtalat, säger han.
I sin bok försöker Jakob Lind söka svar i sin morfars historia. Något hans mormor eller mamma aldrig gjorde.
– Den första generationen försöker glömma, den andra får välja om de vill leta reda på hemligheter och den tredje generationen vet oftast ingenting, men kan ta reda på det genom att fråga. Därför att man vill veta hur deras sorger och bedrövelser har påverkat mina sorger och bedrövelser, säger han.
Och på ett liknande sätt söker han inte efter svar eller skriver om hur han har påverkats av sin brors eller sin mammas historia.
– Det är för nära, säger Jakob Lind.