Thomas Hammarberg föddes 1942 och har hunnit bli 78 år. Han är gift med Alfhild Petrén, också hon starkt engagerad i mänskliga rättighetsfrågor; de träffades när båda arbetade för Rädda barnen på ledande poster. Större delen av året bor de i Stockholm och i riksdagen sitter Thomas Hammarberg för socialdemokraterna på ett Stockholms-mandat. Men de är också deltidsboende i Vamlingbo sedan många år tillbaka. Thomas Hammarberg deltar aktivt i det lokala samhällslivet på Gotland och särskilt då Storsudret.
– Riksdagsarbetet nu i coronatider är bekymmersamt, med begränsning av antalet ledamöter till 55 i kammaren. Det är ett demokratiskt problem, där i praktiken en mindre grupp från Stockholm och därikring fattar alla beslut, säger Thomas Hammarberg.
För egen del ombeds han på grund av sin ålder att inte komma.
– Stockholmare dominerar totalt, men jag blev undantaget. Och Barbro Westerholm från Liberalerna.
Huruvida det verkligen går att förhindra en folkvald ledamot, om någon skulle propsa på att delta är tveksamt, menar Thomas Hammarberg, men han tänker fortsätta följa rekommendationerna. Han är förste suppleant i konstitutionsutskottet, vilket innebär fullt deltagande i arbetet. Men:
– Det är problematiskt också i utskotten. Några få kan delta, vi andra är med via zoom, men får inte delta i besluten. För det måste man vara på plats.
På distans går man också miste om alla pågående dialoger vid luncher, fikapauser och i korridorer.
Vi träffar Thomas Hammarberg dagen efter det att han intervjuats av en etiopisk teve-kanal med uppskattningsvis fem miljoner tittare:
– Det såg lovande ut för mänskliga rättigheter och flyktingarnas återkomst, men nu ligger allt i trasor. Pandemin används som ursäkt för angrepp på demokratin, kommenterar Thomas Hammarberg.
Listan över tidigare uppdrag för Thomas Hammarberg, på riksdagens hemsida presenterad som "Sakkunnig mänskliga rättigheter" är mycket lång. 1966 blev han allmänt bekant som ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund. Publicerat sig hade han dock gjort långt tidigare, bland annat i Arboga tidning, när familjen var bosatt i Kungsör där pappan var läkare.
Intryck från en dokumentär om de nazistiska förbrytelserna under andra världskriget med bilder på högar av mördade judar och andra koncentrationslägerfångar som skyfflades ner i massgravar skakade om en ung Thomas Hammarberg och fick honom att vilja engagera sig för en bättre värld. Kampen mot apartheidsystemet i Sydafrika var ett tidigt fält för detta engagemang.
– Rättvisa, säger Thomas Hammarberg. Det har drivit mitt intresse för samhällsfrågor genom åren.
– FPU var rätt progressivt på den tiden, men det fanns en övertro på marknadsekonomiska lösningar som jag inte delade.
Under lång tid lämnade Thomas Hammarberg partipolitiken, men han kom att höras och synas i rättighetsfrågorna alltmer. Efter examen på Handelshögskolan i Stockholm arbetade han som utrikeskommentator, först på Expressen, sen på Dagens Eko.
– Jag reste förstås en del, men var inte stationerad utomlands och trivdes med att göra analyser med bas på hemmaredaktionen, säger han.
Ett starkt minne från ekot var när han, som troligen ende svenske journalist, på plats bevakade den valrörelse i Indien som ledde till att Indira Gandhi förlorade makten.
– Det trodde nästan ingen skulle hända, men i byar jag besökte hade folk tröttnat på hennes styre och särskilt på tvångssteriliseringarna som pågick. Det skildrade jag och fick rätt i att hon kunde förlora, minns Thomas Hammarberg.
Parallellt med studier och journalistjobb inleddes hans arbete i en organisation som kom att bli en omfattande folkrörelse; Amnesty international. Från 1970 till 1974 var han ordförande i den svenska sektionen.
– Sett till invånarantalet var bara den tyska sektionen större. De var ganska militanta och skällde ut sitt etablissemang, uppgörelsen med nazitiden pågick alltjämt. Hos oss var det centralt att vara öppna, kunna tala med alla, varken vara vänster eller höger och hålla fast vid rörelsens principer.
Alltså: arbete mot fängslande av politiska motståndare, mot tortyr och mot dödsstraff. Sverige var en viktig del av Amnesty international och det dröjde inte länge innan Thomas Hammarberg satt i ledningen för den internationella organisationen, med bas i London. Först som ordförande, från 1980 till 1986 som generalsekreterare. 1977 tilldelades Amnesty international Nobels fredspris. Thomas Hammarberg var den som, för organisationens räkning, tog emot priset i Oslo.
– Vi var noga med att betona att priset gick till medlemmarnas organisation. Under prisceremonin reste sig alla närvarande Amnesty-medlemmar samtidigt för att markera detta. Det var på en lördag. Dagen därpå skulle det levererades ett tal. Det väckte uppmärksamhet att inte jag höll talet, utan Amnestys dåvarande vice ordförande. Men det speglade samma inställning; rörelsen hade gjort sig förtjänt, inte en enskild person. Jag var i stället i Stockholm på söndagen, där Amnesty hade en stor konferens om dödsstraff. Det var tacksamt att komma dit med diplom och Nobelmedalj...
Nästa stora uppdrag blev som generalsekreterare för Rädda barnen i Sverige.
– Problemen när det gällde de mänskliga rättigheterna var så djupgående att jag tänkte att man kanske måste börja med barnen.
Han hade uppdraget från 1986 till 1992 och var då involverad i arbetet med FN:s barnkonvention. Det kunde leda till oväntade konfrontationer:
– Det kom en brittisk delegation till Geneve. De blev bestörta när Storbritannien fick kritik, för det hade de inte räknat med, berättar Thomas Hammarberg.
Kritiken handlade om aga – barnmisshandel – och om hur landet satte "vanartiga barn" i fängelse.
Arbetet för rättvisa fortsatte; han blev svensk ambassadör för mänskliga rättigheter, FN-rådgivare för mänskliga rättigheter i Europa, Centralasien och Kaukasus, generalsekreterare för Olof Palmes internationella centrum – och hade uppdraget som Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter mellan 2006 och 2012. I den sistnämnda rollen intervjuades han i Gotlands Tidningar för elva år sedan.
Då, som kommissionär, hade han en stab på tjugotalet medarbetare, var stationerad i Strasbourg, men befann sig ofta på resande fot för att själv på plats bilda sig en uppfattning om missförhållanden som hade rapporterats till Europarådet.
I valet 2018 tog Ylva Johansson (S) en riksdagsplats. I och med att hon satt i regeringen och fick fortsatt förtroende som statsråd vid regeringsombildningen i januari 2019 tog Thomas Hammarberg, hennes ersättare, plats i riksdagen. Hösten 2019 kandiderade hon till posten som svensk EU-kommissionär, vilket hon också blev. Då avancerade Thomas Hammarberg till ordinarie ledamot. Socialdemokrat var han sedan 80-talet, men tidigare inte på någon framträdande partipolitisk post.
På frågan hur pandemin, med restriktionerna från mars, påverkat hans möjligheter att verka som folkvald backar han tillbaks ytterligare ett par månader för att ge svaret:
– Jag blev sjuk i december, i hög feber och mådde uselt. Diagnosen blev ledgångsreumatism. Cortison har hjälpt – men jag var i London veckan innan jag hamnade på akuten och det finns ju en del indikationer på att smittspridningen av coronaviruset var i gång redan då. Jag har inte testat mig, så jag vet inte. Men stora delar av våren gick innan jag var på fötter – och sen var ju pandemin här.
I konstitutionsutskottet, KU, har bland annat mediefrågor, som avhandlas både där och i kulturutskottet, varit aktuellt. Det har handlat om framtiden för public service, om romers och samers möjligheter att ta del av medieutbud och om det bekymmersamma läget för landsortspressen, med vikande annonsintäkter, redan innan pandemin förvärrade det problemet avsevärt.
KU, är jämte finans- och skatteutskotten något som riksdagen enligt riksdagsordningen måste utse. Andra utskott står det riksdagen fritt att utse och namnge. Det säger något om KU:s betydelse i den svenska demokratin.
– Den stora uppgiften är att granska statsråden, med det främsta syftet att upprepningar av misstag ska undvikas. Tidigare har man ofta varit enig i KU, efter mycket diskussioner och väl genomtänkta beslut. Atmosfären har nu skärpts – och kvaliteten på arbetet sänkts. Mängden anmälningar har ökat. Från framför allt SD, men också från M, kommer anmälningar som jag menar är rent okynne. Man reagerar på något statsråds uttalande och tar det till KU, fast det egentligen inte hör hemma där, utan i den allmänna politiska debatten.
Ett annat problem för KU är att anmälningarna lagts på hög under våren och det återstår att se en plan för hur man ska hinna ikapp.
Under den närmaste tiden blir försvaret av asylrätten en viktig uppgift, menar Thomas Hammarberg. Och denne människorättsexpert svarar bestämt "nej" på frågan om asylrätten kan förenas med ett förutbestämt tak för antalet flyktingar som tas emot.
Problemen för de som anlände 2015 och ännu väntar på beslut vill han lösa med en generell amnesti:
– Farhågorna för att det skulle leda till flyktingströmmar hit är överdrivna. Vi har moraliska skyldigheter mot människor som levt här i fem år och anpassat sig. Vi måste avvisa den trångsynta nationalism som sprider sig. Det är också så att flyktingar och andra invandrare bidrar till en dynamisk utveckling av vårt land.