Sunshine Coast Trail på Vancouver Island är en av många naturupplevelser Evelina Lamu har på nära håll. En gång i tiden var Ronehamn hennes hem, men alltjämt är Gotland dock hennes "hemma".
DU&JAG
Hon står vid de stora fönstren när den här intervjun görs, hos henne är det förmiddag när det i Sverige är kväll. Nio timmar skiljer, de som bor kvar i Ronehamn kom före Evelina in i 2022.
De stora fönstren på Vancouver Island University, alltså. Det är där hon arbetar, som marketing content specialist, en typ av expert på marknadsföring inom såväl digitala som traditionella medier.
Det är ett drömjobb för oj som hon slitit.
– Jag har kämpat, ska du veta. Först plugg i fyra och ett halvt år, men nu är jag här, det är egentligen helt otroligt.
Vi ska ta oss till Kanada i den här intervjun, så klart. Men först tillbaka till Gotland i en annan tid, mer än tio år sedan nu.
Du som läste Gotlands Tidningars sportsidor under några år runt 2008-2010 minns möjligen Evelina därifrån. Hon fungerade då som veckokrönikör med sina personliga funderingar kring idrotten, den hon håller så högt.
2008, i januari, gjorde jag en intervju med Evelina för det uppslag som då hette ”2sidor”, på vilket ”Du&jag” är en direkt fortsättning.
Jag hade hittat henne bland nätets alla bloggar, vilket var en tämligen ny företeelse då. Det var en bra bit före Facebook, Instagram och andra publiceringsmöjligheter.
Hon skrev om livet, tankar och funderingar kring tillvaron som 19-åring, så jag ringde henne och frågade om jag fick träffa henne för att prata om just livet; om oro, drömmar, förväntningar, förhoppningar.
Hon minns den dagen tydligt, hur hon tog sig till tidningsredaktionen på Broväg direkt efter en innebandymatch.
– Det kom att betyda så mycket för mig, att du hittade mig, såg mig. Det gav så mycket självförtroende, jag fick liksom en röst.
”Vad gör du om tio år?” frågade jag. Minns du vad du svarade?
– Jag gör faktiskt det. Att jag skulle bo i LA, ha stora fönster ut mot havet, ha ett gym i källaren och leva gott!
Har du det? Ett gym?
– Nej, inte än. Och inte bor jag i LA heller. Men stora fönster mot havet har jag, både på jobbet och hemma. Och lever ganska gott gör jag också, det måste jag verkligen säga!
Rone skola, Högby sedan och därefter Donnergymnasiet i Klintehamn. Hon spelade innebandy i Hansa/Hoburg, fotboll i Klinte, idrotten betydde mycket, där var hon gränslös och såg inga hinder.
Ändå kände hon ett visst agg, säger hon, från andra spelare. Att hon alltid ville lite mer gillades inte, upplevde hon.
– Jag ville till Schweiz och spela innebandy, men mitt självförtroende höll mig liksom tillbaka. Men så dålig var jag inte, jag vann ju NM-guld och Europaguld med min norska klubb när jag flyttat dit.
Hon säger att hon aldrig riktigt passade in i Ronehamn, där hon bodde i 18 år, mellan två och 20. Så minns hon det, känner hon det. Hon använder ord som ”mobbad” och ”utstött”.
Som att familjen aldrig riktigt fick fäste i socknen, inflyttade från Örebro som de var. Det finns en tagg i henne från den tiden. Djupt inbäddad men ändå där.
Vem var den där lilla tjejen som var du?
– Pappa kallade mig Turbolina, och så var det nog. Hela tiden full fart. Och så drömde jag, jag ville iväg. Jag satt på bastutaket och filosoferade, fantiserade. Redan när jag var fem, sex nådde jag långt bortom Ronehamn.
Evelina Lamu kallades av familjen för "Turbolina" när hon var liten. Det här är dock en bild där hon sitter still.
Låt oss här spränga in ett litet stycke från den där intervjun, publicerad i januari 2008. Livet var utan riktning, ett halvår tidigare hade hon tagit studenten. Om den sade hon så här:
– Det var så stressigt, man fick blommor och man skulle ge blommor och…det gick så fort, man hade väntat så länge och tänkt och drömt så var den plötsligt här och man hann liksom inte riktigt med…det var jättekul hela dagen men ändå var det lite sorgligt.
Berätta.
– Att lämna Donner, jag saknar verkligen Donner, det är den bästa skola som finns…och alla kompisar, alla lärare…en av lärarna sjöng en låt för oss på avslutningen och då började jag gråta, det var så fint…
Så hur är det nu? Hur är det att vara 19 år?
– Jag vet inte riktigt…det känns som en ålder då man måste ta reda på allt, inför framtiden, menar jag, man måste bestämma sig, våga hoppa på saker, ska man plugga eller ska man resa eller…men…
• Men?
– Ja, samtidigt är det ju ganska lättsamt också, man kan göra lite som man vill.
Evelina Lamu var 19 år när hon första gången intervjuades på Du&jag-uppslaget. Då drömde hon om Los Angeles, hon hamnade på Vancouver Island.
Sådär, ja. Tillbaka till nuet. Trots en skavande känsla från uppväxten säger Evelina, hon som nu är 33, att hon älskar sin gotländska socken. Den där hon i dag inte har någonting kvar mer än sina minnen:
– Älskar havet, friheten, det öppna landskapet…det är min fristad, verkligen.
Varför?
– Jag vet inte…hela Gotland är en fristad. Pulsen går ner, andetagen blir djupare, det där lugnet som alla pratar om, ja, det finns verkligen där. Jag må bo på andra sidan jordklotet nu, men Gotland är mitt hemma. Det var där jag växte upp, där jag blev den jag blev.
Det är i år 14 år sedan familjen lämnade ön för Oslo, Gotland förvandlades i samma stund till förfluten tid. Och Evelina tog där och då också sitt första steg ut mot världen.
Fast först jobbade och slet hon!
– Ja, det var faktiskt så, jag fick jobb som översättare, tjänade gott om pengar, levde snålt och sparade medvetet för att ha råd med min dröm: Att resa jorden runt.
Och så gjordes, 2011 gav hon sig av tillsammans med barndomskompisen Anna Enblom som alltjämt bor på Gotland. Afrika, Sydamerika, Australien…överallt.
Det där gjorde något med Evelina, hon som några år tidigare suttit där på bastutaket; hon kände vinden, vidderna, smakade på möjligheterna, öppnade sitt hjärta ut mot världen och in i sig själv.
Kort sagt: Hon förändrades.
– Men det tog tid att förstå. Jag tänkte att det är alla andra som ändrat sig, jag är samma. Men så är det ju inte, det är den som ger sig ut, som upplever världen och sedan har historier att berätta som förändras.
Någon som också hör till saken är Daniel. Daniel är kanadensaren som Evelina träffade i Sydafrika under sin world tour och som i dag är henne äkta make.
Han är ursprungligen från Miramichi i New Brunswick på Kanadas östkust och flyttade 2012 tvärs över kontinenten och slog sig ner i Nanaimo.
Evelina Lamu utnyttjar gärna den storslagna naturen i sydöstra Kanada.
De gifte sig för övrigt på Gotland, sommaren 2017. Ett magiskt bröllop i S:ta Karins ruin på Stora torget där kompisen och artisten Vilma Flood sjöng under vigseln. Det är senaste gången Evelina besökte Gotland.
Staden Nanaimu på Vancouver Island, 83 000 invånare. På andra sidan sundet Strait of Georgia, där delfiner och späckhuggare lever, och just norr om amerikanska gränsen ligger storstaden Vancouver.
Jag reser dit med datorns hjälp, ser bergen, sjöarna. Zoomar in och går längs gatorna; ser färjeläget där båtarna går till ön Gabriola, ett annat med fartyg till Horseshoe Bay på fastlandssidan, tar Fitzwilliam Street upp mot universitetet, kör fel, backar, vänder, krånglar.
Hit kom hon för sju år sedan, Evelina. 17 timmers resa, fyra stora resväskor.
Nu bor hon och Daniel i det enda blå huset i sitt kvarter. Fönstren är stora, går från golv till tak, och där ute vattnet som har förbindelse med Stilla Havet, Pacific Ocean. Men än så länge alltså inget gym.
Långt bort geografiskt är det, men nära i känslan. Nära familjen; mamma, pappa och två bröder i Oslo, en bror i Sverige och ytterligare en i USA; Miami.
– Vi har hela tiden familjechattar igång och vi pratar i telefon varje vecka så nej, långt bort känns det aldrig, säger hon.
Däremot känner hon att historien går igen. På Gotland tvingades hon, bildligt talat, klättra på raukar för att ta sin plats, i Nordamerika är det Rocky Mountains som ska bestigas.
– Vet du, Magnus, jag känner det där motståndet här också. Det är så många lager här, så svårt att känna mig helt accepterad, precis samma känsla som på Gotland. Jag var inflyttad och upplevde att jag aldrig helt fick en plats.
Men hon har skaffat sig skinn på näsan genom åren. Ber inte om ursäkt för sig.
– Jag har mått så himla dåligt tidigare men terapi funkade aldrig på mig. Det som fungerade var att öppna mig, prata med främlingar…då var de inte obekanta längre. Precis som du gjorde med mig…vi träffades, och så var vi inte främlingar. Svårare än så är det egentligen inte.
Evelina Lamu
Förutom familjen håller Evelina ständigt kontakt med sina gamla vänner på Gotland. Många är de, trots allt. Och hon älskar hon sin ö i Östersjön, säger hon.
I någon mån är det en sorg att faktiskt inte ha någon fast punkt kvar. Det är en dröm hon har, att skaffa något litet hus någonstans.
– Jag vill inte bo där, men gärna ha något att återvända till. Några veckor på sommaren, kanske till och med jobba därifrån i perioder, det vore fint.
Så om jag frågar dig, som jag gjorde förra gången: Vad gör du om tio år?
– Haha, då sitter jag med min man och min hund och mina barn, min familj och alla mina bröder i en stuga på Gotland, alla mina kompisar kommer dit och det är stort, högljutt och underbart och vi dricker kaffe och gråter.
Gråter?
– Ja, glädjetårar, kanske. Och skrattar gör vi också, mycket skrattar vi!
Hon är 33 nu, tiden går. Men idrotten består, hon spelar fotboll i högsta ligan på Vancouver Island. Laget heter Nanaimo United FC. Hon har nummer nio på ryggen, samma som hon ofta hade på Gotland.
En gång hade hon Janne Nilsson som tränare, Josefin Nilssons bror. Evelina var lagkompis med hans döttrar.
När den här intervjun görs har hon nyligen sett klipp från tv-programmet ”Så mycket bättre”. Där tolkade Moonica Mac Ainbusk-låten ”Lassie” tillsammans med bland andra Vilma Flood, hon som sjöng på bröllopet.
Det rörde henne djupt, där på andra sidan Atlanten.
Precis som Josefin Nilssons död berört henne på djupet. Det kom så nära, hon träffade henne på matcherna ibland, plötsligt (2016) var hon bara borta.
– Det tog mig hårt, men lärde mig också att allting är så skört. Vi måste ta vara på den tid vi har, det är allt vi kan göra.
Delfiner och späckhuggare finns det gott om i vattnen utanför Vancouver Island.