Sofia Hoas i Gammalsvenskby.
Årets gotlänning
Hon minns den tydligt, torsdagsmorgonen den 24 februari. Hur en styrelsemedlem i Föreningen Svenskbyborna skickade ett sms att nu har Ryssland dragit igång.
Aningar fanns redan. Ryska armén hade mobiliserat vid gränsen och redan en dryg vecka tidigare hade Sofia Hoas startat en insamling för att stötta ekonomiskt.
– Det kändes overkligt. Jag ringde Lilja, min närmaste vän i byn, som sa "Sofia, det är katastrof, vi vaknade av bombningar" och berättade att ryska armén var på väg att inta den stora dammen vid Nova Kachovka på andra sidan floden.
Den morgonen inleddes det som kommit att bli Sofia Hoas mission – att få ut rätt information från byn.
– Jag kollade noga vad som var okej att berätta och byborna var tacksamma, de ville att vi skulle veta vad som pågick.
Sofia Hoas är svenskbyättlingen som totalt förälskat sig i den lilla byn på floden Dnipros västra bädd. Den där potatisodlingen är central, "Potatisbyn" ibland kallad.
Farfar och farmor kom till Gotland 1929 i samband att invånare av sovjetmyndigheterna tilläts att emigrera. Sammanlagt kom då 886 personer med båt till Trelleborg.
Många hade upplevt krig och hungersnöd och ville aldrig mer återvända.
Dock ville Sofias pappa Sven senare gärna se den by där hans föräldrar vuxit upp. 2010 tog han med sig dottern – och Sofia föll direkt.
– Jag tänkte att det skulle bli spännande att se platsen, men det blev något större. Jag blev helt tagen av folket och miljön.
Gult och blått, Sverige och Ukraina. Gotland och Gammalsvenskby har en länk ända sedan 1920-talet och ett vänortssamarbete sedan decennier.
Samma år blev hon ordförande i Föreningen Svenskbyborna och arbetade för ortens framtid, bland annat genom att etablera ett demokratiprojekt med stöd av ICLD.
Men så kom alltså kriget, det som nu pågått i snart ett år. Cherson-regionen, där Gammalsvenskby är beläget, har varit under rysk kontroll men också befriats.
När den här intervjun görs, i tidig december hemma i Vänge, pågår fortfarande terrorbeskjutning från avstånd samtidigt som hjälpsändningar kommit igång i större skala till byn.
Den lilla byn på floden Dnipros västra strand blev en omedelbar kärlek för Sofia Hoas när hon första gången kom dit 2010.
Praktiskt taget dagligen har Sofia Hoas, som arbetar på Gotlands museum, varit i kontakt med Gammalsvenskby, informerat sig om läget och berättat om det på Svenskbyföreningens hemsida.
Hon har också uttalat sig i media, internationellt såväl som riks och lokalt, vilket gjort att många fått upp ögonen för den lilla byn.
Bland annat har GT fortlöpande berättat om utvecklingen i notiser och reportage.
– Mycket tack vare det har pengar fortsatt att komma in till föreningen, vilket gjort att vi kunnat hjälpa på plats.
Sofia Hoas längtar till Gammalsvenskby. Så fort läget är säkert nog kommer hon att resa dit.
Hur vet vi med säkerhet att rapporterna varit korrekta?
– Dels har jag pålitliga namn, personer jag känner. När det är något specifikt har jag väntat tills jag fått informationen från flera källor. Jag är rätt säker på att allt varit korrekt.
Det har varit en balansgång kring hur mycket som kan berättas, väl medveten som hon är om att ockupationsmakten tar del av allt. Det viktiga har varit att inte utsätta byborna för fara.
Strax före jul hamnade Sofia Hoas tvåa på Land Lantbruks lista över personer som under året gjort störst avtryck i samhällsdebatten, relaterat till de gröna näringarna.
Sofia Hoas, ordförande i föreningen Svenskbyborna.
Vad skulle det betyda för dig att bli Årets gotlänning?
– Jag är hedrad över att vara nominerad. Målet har varit att vara en röst för byn, för att byborna vill det. Det har givit dem styrka, det vet jag, och de var oroliga för att vi inte skulle förstå att kriget var på riktigt.
Minnessten i Gammalsvenskby.
Samtliga kandidater är nu presenterade och därmed är det upp till er läsare att rösta fram en vinnare.