Maria, som vi kallar henne, vill vara anonym för att skydda sin nu 17-årige son. Därför kallas han också för Pelle.
Vid nio års ålder diagnosticerades Pelle med Aspergers syndrom, efter att skolan uppmanat till kontakt med BUP. Maria tyckte att många symptom stämde, men mötte motstånd hemma.
– Pelle ville aldrig prata om diagnosen, inte hans pappa heller. Jag kände mig ensam med oron, samtidigt som vi hade ett yngre barn.
I dag är föräldrarna skilda och Pelle har ingen kontakt med sin pappa.
De informerade inte skolan då Pelle – som många andra barn med Aspergers – fungerar bra i skolans strukturerade vardag.
– Pelle är högfungerande; intelligent, presterar mycket bra och något av ett kontrollfreak, säger Maria.
Ändå oroar hon sig över hur han ska klara det stundande vuxenlivet, utan kunskap om diagnosens för- och nackdelar.
– Jag har bett BUP att hjälpa mig att förklara diagnosen för min son. Känner man sig annorlunda än andra, är det viktigt att förstå varför. Särskilt när man är tonåring och ändå funderar på sin egen identitet.
Upplever du att det finns en okunskap om Aspbergers i samhället?
– Ja, oftast upplevs barnen som ”lätta”, inte som med ADHD där många tänker på utåtagerande barn.
Pelle fick när han var yngre träna på att identifiera sina känslor.
– Det är svårt för familjen att se hur barnet mår då många med Aspergers har ett känsloneutralt, lite glasartat uttryck i ansiktet och därför kan upplevas känslokalla eller nedstämda.
Socialt samspel är också en utmaning.
– Pelle kan lära sig samspel genom att imitera andra, men det kommer inte naturligt. Mingla eller kallprata går inte. Det är inte automatiskt något negativt, men det är bra att kunna få stöd.
När Pelle nådde övre tonåren kände Maria att situationen blev ohållbar. Hon upplevde att han tog ut ilska och frustration på henne och sökte stöd hos BUP igen, hösten 2017.
– BUP betonade att besöken var frivilliga och frågade om Pelle själv ville komma tillbaka.
Maria menar att Pelles diagnos är ett problem när han får sådana frågor.
– Får han en viss tid och dag att komma tillbaka, då går han dit. Ska han utgå utifrån sina känslor blir det svårare, det är lättare att utgå från logik.
Pratar ni om hans diagnos hemma?
– Jag har försökt, men Pelle vill helst inte prata alls.
Nu vet Maria inte hur hon ska agera härnäst.
– Vi hade tid hos BUP i juni, men de ringde och avbokade då det inte fanns någon personal. Nu vet jag inte vad som händer, han behöver hjälp men vill inte gå dit längre.
Vet skolhälsovården om Pelles diagnos nu?
– Nej, han vill inte det. Kanske jag borde berätta ändå, tvekar Maria.
Uppgivenheten hos Maria går inte att ta miste på. Hon är orolig att Pelle ska bli besviken och vända sig i från henne.
Det finns ändå ljuspunkter.
– Många tror att Aspergerbarn är ointresserade av socialt umgänge, men han kan ha jättekul med kompisar. Skillnaden är att han måste vila efteråt, det tar energi.
I dag tycker Maria att Pelles kontrollbehov har gått överstyr.
– Han behöver hjälp med att inte överträna och kontrollera maten, för att lindra ångesten, säger hon.
Pelles hälsofokus har också lett till att han vägrar ta läkemedel.
– Men tänk om det bara saknas medicin, för att han ska må bra?