Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är med stor sorg, tomhet, och en känsla av misslyckande jag nu slutar som undersköterska (usk) på Hemse äldreboende.
Jag har sagt upp mig, jag orkar inte mera. Det känns som om jag går sönder i både kropp och själ.
Varför? Jag kan inte stå för vården vi utför. Vård? Det är ingen vård längre. Utan tillsyn.
Det är så svårt att se de boende. Vi hinner inte med. Kommunikationen är borta med boende och arbetskamrat på våra arbetspass.
Arbetskamrat? Jo, vi är bara två anställda på ett pass.
Eftersom vi numera arbetar efter en telefon (epsylon). Så blir det mindre kommunikation.
När jag kom till Hemse äldreboende för drygt sex år sedan var vi tre stycken på ett pass och nästan enbart undersköterskor.
I dag har vi nästan inga uskor kvar. Vi arbetar med palliativ vård, det vet vi ju att de som flyttar in till oss ska ju dö hos oss.
Men just nu har vi inte den kunskapen.
Personalen har till exempel aldrig varit med om ett döende. Palliativ vård med allt vad det innebär.
Döden är lika viktig som födelsen. Det är det enda vi vet att vi alla ska göra.
Det skrämmer mig att vi har anställda som aldrig arbetat inom vården och inte har en aning om vård i livets slutskede.
Det kan vi inte heller begära utav de som kommer och arbetar hos oss. De gör så gott de kan.
Men vad jag vill säga med detta, är att de hade inte behövt hända. Om inte Rolf Öström med flera hade gjort detta val att Attendo skulle ta över vårt fina boende. Som vi var så stolta över.
När regionen drev boendet så var det mycket kompetent personal och de anställda kunde verkligen vård i livets slutskede. Nu orkar jag inte längre se att våra kära boende inte får den vård de så väl behöver och betalar för.
Tack för den här tiden Region Gotland och Attendo.