”Hållbar utveckling och Visby världsarv” är namnet på kursen med ett 30-tal deltagare från myndigheter och besöksnäring och föreläsare från världsarvet och Uppsala universitet. Man skulle kunna tro att ”det är en elefant i rummet”, alltså något för känsligt att prata om. Men den är i så fall släppt i full frihet. För bland det första som Elene Negussie, världsarvssamordnare på Region Gotland, tar upp är hur illa det gått för Venedig. Den italienska staden på vatten är en populär kryssningsdestination, precis som Visby har ambitionen att bli:
– Venedig är ett mycket bra exempel på ohållbar, i stället för hållbar, turism. Man har sju miljoner dagsbesökare på ett år, bland annat genom kryssningstrafiken. Staden har avfolkats på fast boende.
1995 upptogs Visby på listan över världsarv som FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, ger ett särskilt skydd. Inför den väntande anstormningen av turister från kryssningsfartygen har Elene Negussie gått tillbaks och granskat vad det var som gjorde att Visby blev världsarv. Där finns Hansestaden, ringmuren, men också ”integriteten”; att historiska platser som Galgbacken är bevarade. Där finns också ”autenciteten”, både i byggnadsverk och hantverkstraditioner.
– Vi sitter på en skatt, men behöver bli påminda om det, säger Wolfgang Brunner, som undervisar om hållbarhetsfrågor på Campus Gotland.
Han tycker det är bra om destinationsorterna i Östersjön samarbetar med varandra – och med forskare.
– Då kan vi undvika att städerna bjuder under varandra och i stället enas om en kravtrappa gentemot rederierna. Det kan handla om avloppsvatten, elförsörjning, kemikalie- och drivmedelsanvändning.
När fartygen väl är förtöjda är en utmaning att organisera mottagandet med hänsyn till kulturmiljön, så att inte alla turister samtidigt slussas till Visby innerstad.
På hållbarhetskursen är det kulturmiljöfrågorna i Visby som stått i fokus. En omständighet som oroar både Elene Negussie och Wolfgang Brunner är att ”det offentliga” i form av Region Gotland och Länsstyrelsen sökt sig utanför innerstaden.
– Jag tycker det är viktigt att det finns vissa landmärken i offentlig ägo i en världsarvsstad, säger Elene Negussie.
Också flytten av kulturskolan tycker hon är problematisk. I en stad som lever hörs barn stoja och leka. Och det är levande städer som turisterna vill se.