DU&JAG
Låt oss börja med att i sin helhet publicera den biografi som finns på Lisa Streichs hemsida. För att få ett grepp om vem hon är, och möjligen vad hon gör och gjort.
Det blir resa från Värmlands skogar, ut i Europa, världen, bland namn säkert obekanta för många, ty det är inom den västerländska konstmusiken hon verkar.
En musik utan vers och refräng, men desto mer intuition, infall och känsla.
Så här:
”Lisa Streich, född 1985 i Norra Råda, har studerat komposition och orgel i Berlin, Stockholm, Salzburg, Paris och Köln för bland andra Johannes Schöllhorn, Adriana Hölszky, Mauro Lanza, Margareta Hürholz och Ralph Gustafsson.
Masterclasses med bland andra Chaya Czernowin, Steven Takasugi och Beat Furrer kompleterar hennes musikaliska utbildning.
Hennes verk har framförts i Sverige, Tyskland, Israel, Frankrike, Österrike, England, Japan, Kanada och USA.
Musiken har spelats av exempelvis Deutsches Symphonieorchester Berlin, Quatuor Diotima, Ensemble Recherche, Nouvel Ensemble Moderne, OENM, Eric Ericsson Kammarkör och Sveriges Radiokör vid bland annat MATA New York, Tzlil Meudcan Tel Aviv, Ircam Paris, Wien modern och i Domkyrkan i Köln.
Priser och Stipendier innefattar Cité des Arts, Paris, Orchesterpriset från Anne-Sophie Mutter fonden, Busoni priset av Akademie der Künste Berlin, Bernd Alois Zimmermann priset, Rom priset Villa Massimo, Roche Young Commissions av Lucerne Festivalen, och Tonsättarpriset av Ernst von Siemens Stiftelsen”.
Salthamn i Väskinde om våren, sol den här dagen, dottern Lilja som snart fyller ett sover med sina gula skor i sin vagn på verandan.
Där nere, ett par hundra meter bortom tallarna, den blå Östersjön. Det livgivande havet.
Här, i det nybyggda bruna trähuset, har familjen bott i drygt två år. I familjen ingår också amerikanske maken Joseph, tonsättare även han och lärare på tonsättarskolan i Visby, samt ytterligare två barn.
Gotland har dock varit deras hemma längre än så, ända sedan sent 2014, undantaget ett år i Rom (16-17).
Men, alltså: Där nere, Östersjön, horisonten, himlen:
– Jag kunde aldrig fatta att mina föräldrar inte bodde vid havet. Så när jag var klar med studierna och vi fått vårt första barn sökte vi oss till vattnet. Och då blev det Gotland, det låg bäst till, nära till Arlanda och ut i världen.
Det är något särskilt med havet och dess påverkan på henne, en helande effekt, närmast. Sinnesvidgande.
Om hon kör fast i sitt komponerande, då går hon mot stranden och hämtar musiken:
– Problem kan växa till elefanter fast de inte är det, då går jag dit ner och så…ja, så löser havet det hela.
Det har den kraften, menar du?
– Ja…och jag älskar att bada, ofta vid Själsö om somrarna. Där kommer många idéer, det är som att det inte är jag som skriver musiken, jag tar bara in alla tankar som tänks, en energi som finns i luften…jag tänker att jag fungerar som ett membran.
Säger hon och skrattar över kaffe och te. Vi återkommer till det, till skapandet.
Lisa föddes alltså i samhället Norra Råda, Värmland. Därifrån utvandrade för övrigt Buzz Aldrins farfar 1892 och bosatte sig i USA.
Svenskättade Buzz kom i juli 1969 att bli andra man på månen, bara ett par taktslag efter Neil Armstrong.
Nåväl. Där vid Klarälvens strand bodde familjen Streich tills Lisa var sex då de flyttade till samhället Engelbrechtsche Wildnis utanför Hamburg i Tyskland, pappans hemland.
Där tillbringade hon sin skoltid, inte särskilt upplyftande år, säger hon. Det hon gjorde var att spela piano och tränade friidrott.
Flickrumsväggarna pryddes av affischer med friidrottsstjärnor och Pamela Anderson i sin röda Baywatch-baddräkt.
Hon älskade musiken, säger hon. Den klassiska musiken. Idrottandet också. Där kom hon långt, som tonåring tillhörde hon en elitgrupp för slussning mot landslaget.
26,0 på 200 meter, 59-nånting på 400, inte fy skam. Men till slut var hon tvungen att välja (”och jag hade nog ändå inte vunnit OS” som hon säger).
Vann gjorde däremot alltså musiken. Efter studenten flyttade hon till Berlin och gick orgelskola. Där och då öppnades hennes ögon, öron och alla andra sinnen för de toner hon med tiden gjort till sina.
– Jag visste att jag ville ägna mig åt musiken, inte vara på scenen själv, det klarar jag inte. Men där, i Berlin, hörde jag ett stycke skrivet av en kvinna…det var en sådan otrolig ögonöppnare!.
Det fick henne att inse att det faktiskt kunde finnas en plats för henne, bara hon var villig att ta den.
Lisa skapar konstig musik. Det sticker inte ens hon själv under stol med. Ibland kallas den västerländsk konstmusik, Lisa själv kallar den helst ny klassisk musik.
Om det inte är någon som säger ”jaha, du håller på med musik, vilken musik då?”, förstås.
– Då säger jag att jag gör konstig musik. Jamen den är ju konstig, eller hur?
…jag har förberett intervjun med att lyssna på en del av Lisas verk, vi kan säga så här: det är inte mainstream, inte P3 eller P4, så jag säger…
Jo, lite.
– Man måste lyssna in sig, vara öppen, det kan ta tid. Pappa sa alltid ”Kan du aldrig skriva nånting vackert!?”. Men nu har han lärt sig ta den till sig.
Att lyssna på Lisa när hon talar om sina tonsättningar och sitt skapande är ett slags konstverk även det. Besjälad, tycks hon. Uppfylld av, i symbios med.
Vinden susar förbi, en solkatt studsar mot en av många rutor på träfasaden, kaffet kallnar, Lisa säger att…
– …man komponerar tiden. Så tänker jag. Skapar ett annat rum…jag vill överlämna till lyssnaren att forma sina egna sammanhang och känslor. Jag tänker att jag ger röst åt samtiden, väver in aspekter av livet och samhället…
Och alla måste inte, säger hon, tycka om det. Måste inte ens förstå det.
– För det finns inget att förstå. Antingen talar det till en eller gör det inte.
Som en tavla, menar du? Man skapar själv betydelsen av bilden.
– Ja, precis. Fast musiken är så mycket mer intuitiv, kanske den mest direkta konstformen. Den är en dokumentation av känslor men kan också öppna hela världar, världar man aldrig tidigare vistats i.
Kan musik göra skillnad?
– Absolut. Inte bara musik, även konst och litteratur. För en sekund kan den få oss att förstå varför vi befinner oss här, göra världen till vår. Musiken gör en helt enkelt…fri.
I dag är Lisa Streich ett etablerat namn som kompositör av ny klassisk musik. Två fysiska skivor utgivna, massor av konserter med hennes kompositioner har givits i konserthus runt om i världen.
Än i dag händer det att hon reflekterar över hur det egentligen gick till.
Det var 2014, hon och Joseph hade nyligen träffats under en repetition i Freiburg, nu bodde de i Köln på 17 kvadrat och plötsligt var första barnet på väg. Så hur skulle det gå med försörjningen?
– Så jag skrev ett stycke och skickade in till en tävling, Ann-Sophie Mutter competition contest i Norrköping, med ganska stor prissumma. Det var inte så mycket prestigen jag var ute efter, det var mer nöden att försörja sig…och så vann jag!
Numera, och sedan dess, skriver hon ständigt nya beställningsverk för körer, solister, orkestrar. Stycken på mellan 10 och 20 minuter, ibland blandar hon in motoriserade instrument för att få fler kontrastmöjligheter i såväl musiken som det visuella.
Mest skriver hon i morgonstund men alltid utan instrument. Intryck hämtas från kollektiva energier och kanaliseras genom hjärna hjärta och via fingrarna till ett notpapper.
I februari hade hon deadline på ett orkesterstycke till Elbphilharmonie och Alan Gilbert i Hamburg, till festivalen Elbfilhamonie Visions 2023.
För tillfället arbetar hon med ett orkesterstycke till fyra stora orkestrar i Sverige.
Bara dagar efter att den här intervjun görs ska hon flyga till Zürich för instudering och uruppförande av ett nytt ensembleverk, "Himmel". Det blir första resan på länge.
Om det varit som vanligt hade hon ständigt varit på resa, välden är hennes fält. Hon är på plats och repeterar med respektive orkester inför varje premiär.
– Vår son, andra barnet, hade ett händelserikt första år. Han fick hänga med på 50 flygningar, minns hon.
Så hur reflekterar du över att det blivit som det blivit, att dina stycken spelas över hela jorden?
Hon sitter tyst ett tag, ”tja” säger hon sedan. För vad ska hon säga.
– Jag tycker själv det är konstigt, jag förstår det liksom inte. Men fantastiskt, så klart. ”Hur bar du dig åt?” frågar en del. Men jag gjorde ju inget särskilt, jag bara skrev, tänkte inte, det var bara…bara musiken.
Det händer att tanken slår henne: tänk om kraften sinar, om tonerna inte längre når henne. Hon är 35 nu, kan inte längre kallas ”ung tonsättare”. Vad kommer det att innebära.
Än finns inga svar.
Men allt i livet är inte konst(ig)musik. Jag vet att du undrat, du som läst ända hit.
Kärleken till popmusiken är också stor; Kinks, Francoise Hardy, Beach Boys. När hon städar är det 60-talet som gäller, rytmiskt och med tydlig bas, glatt också.
– Och så gillar jag fransk och rysk pop, och Clara Klingenström. Hon var fantastisk, hon borde vunnit!
Så du kollade Mello?
– Absolut, jag har ingenting emot det. Men jag vet att det inom min genre finns en rätt utbredd arrogans mot enklare musik. Men enkelt kan också vara genialt.
Men det där om Buzz Aldrin, nämnd i en bisats tidigt i denna artikel. Den 24 juli 1969 landade Apollo 11 månen, den måne som om natten svävar över Väskinde; ”The Eagle has landed”.
Som andra människa, efter Neil Armstrong, steg Norra Råda-ättade Buzz ut i Stillhetens hav.
Namnet Aldrin togs av Buzz Aldrins farfars farfars farfar Göran Andersson Aldrin (1709-1772), han arbetade som hammarsmed på Uddeholms bruk i Norra Råda.
Det var Buzz farfar Karl Johan Aldrin (1866-1941) som 1892 emigrerade från trakten till Worcester, Massachusetts, där han till sin död var verksam som smed, ett yrke som gick genom släkten i generationer.
Om nu Lisa Streich är sprungen ur samma bygd, just där Klarälven gör en krök, kanske det är därför – och det här har jag jobbat på! – hennes musik är så spejsad!
Så jag frågar just det, om Norra Råda skapar något spejsat i människor?
Nja, säger hon, har helt begripligt svårt att se kopplingen:
– Det är ett mjukt och lent samhälle, jag var där varje sommar till för fem år sedan då mormor dog. Men…jag tror det är nyttigt för barn att ha tråkigt ibland, det sätter fart på fantasin…även min fantasi.
…och med det svaret låter jag mig nöja.
Norra Råda är dock förfluten tid, nu och sedan finns på Gotland. Här har familjen hittat hem.
– Jag har flyttat mycket och bott på många ställen, men här kan jag se mig bli gammal. Så känner jag. Här. Och kanske i Paris.