Edward Forslund har, tillsammans med sin fru Maria, tagit över gården med anor hundratals år bakåt i tiden. Ett lika självklart som allvarsamt uppdrag: Att förvalta släktens historia framåt i tiden.
DU&JAG
Okej, musiken först, för att sätta honom lite på kartan. Det är genom den han främst är känd för de stora massorna.
Ja, faktiskt. De börjar få en ansenlig publik nu, drömska Pink Milk. Det band som Edward har tillsammans med sin fru Maria. Edward på gitarr och fotstyrd bas, Maria sjunger ståendes vid sitt trumset.
Långt utanför Sveriges gränser streamas deras plattor och kommer folk på deras konserter, senast på klubben Super Sonic i Paris där de spelade i sen april.
Härom veckan stod de också på scen på hemmaplan, då i rockklubben Vår Lilla Planets regi och med ett tämligen nysläppt album bakom sig, "Ultraviolet".
Edward är märkbart glad och nöjd när han pratar om duon och dess konserter:
– Inget i livet, ja, barnen, så klart, men annars…inget i livet slår en livespelning, det är en som våg att bäras fram på. Det är det här vi jobbat för, det här vi vill göra.
Och citatet fortsatte faktiskt. Det löd i stil med att ”tänk att det är här hemma vi skapar allting och sedan tar musiken ut på scenerna, det är så…ja, det är så vackert”.
Sade han alltså, nu även detta satt på pränt.
”Här” innebär den lilla musikstudio och replokal han och pappa Mathias inrett i det som en gång i tiden var en ladugård i fullt bruk.
”Här” innebär också gården i Väskinde, Stora Klintegårda, som den här intervjun kommer att kretsa kring. Här finns hans familjearv sedan generationer, vilket lever varmt, lätt och allvarsamt inom honom.
Detta är något jag noterat under tidigare intervjuer, kärleken till hembygden, så därför skickade jag en messengerbubbla: ”Vad säger du om en intervju om generationerna som avlöser varandra?".
Svaret kom med vändande rymdpost: ”Jamen va kul, självklart!”.
Med utropstecken och allt.
Det var här han växte upp tillsammans med sina bröder, Martin och William. Här i trakten känner han varje sten, varje stig, varje gömställe.
Jag frågar om uppväxten och han kallar den ”varm och fri”.
– Det finns stora ytor här ute, här fanns alla möjligheter till lek, oändliga fält för fantasier.
Så ser han det nu, men under uppväxt och tidig ungdom är det få som blickar bakåt eller ens ser sig omkring där han eller hon står.
Nej, stadig var blicken och riktad var den framåt. Även om det tog tid innan han, i likhet med så många ungdomar, lämnade Gotland.
Det var musiken som kom att bli hans väg, det var grunge-åren och så småningom åren i Musikstugan i Visby, denna grogrund för ung musik, tidigare omskriven på Du&jag.
– Många lämnade ön, men jag stannade. Jag hade ju studion här, det var perfekt. Jag lät en hel massa spela in här, jag var gitarrlärare på kulturskolan, trum-, bas- och gitarrlärare på Ella i Fårösund och hade själv sex, sju olika band.
Du hade det för bra, helt enkelt?
– Ja, det kan man säga.
Först 2007, när han var 24, gav han sig av hemifrån, till Göteborg. Där fick han jobb som ukulelelärare på Orust inom ramen för Studieförbundet Vuxenskolan, SV.
Om han kunde spela ukulele? Inte, då. Men en vals kunde han dra. Och han lärde sig faktisk tills det var dags för första arbetsdagen.
Vi ska återkomma dit och till de märkliga turer livet kan ta.
Det var egentligen först där, på andra sidan Sverige, han började inse vad han lämnat. En släktgård med anor från 1500-talet där hans mamma och pappa då bodde.
Så självklar hade den varit att han inte sett den, vissa saker är lättare att upptäcka på avstånd i såväl tid som rum.
Eller…själva gården i sig är kanske inte mer märkvärdig än många andra gårdar på ön.
– Snarare är det känslan av alla generationer som levt här och där jag är en del, att bli medveten om att det är ett lån som ska förvaltas in i framtiden…det är fint. Speciellt.
Som förvaltare av en stor gård finns det alltid något att ge Edward i julklapp. Skäggolja, till exempel.
För så är det, 2017 flyttade han åter hem till Gotland. Då hade han träffat Maria från Lappland på Pustervik i Göteborg, de stod i baren under en konsertkväll då alla stjärnor stod rätt.
Mer behövs inte, rätt människor på samma plats och plötsligt finns en familj.
– Vi hade provat Gotland något år tidigare, men då stämde det inte. Vi var inte redo.
Men det var ni vid nästa försök?
– Ja. Mamma och pappa hade börjat fundera på vad de skulle göra med gården och nu var det vår tur, så kändes det. Så kände Maria också, även om hon har rötterna i norr.
Stora Klintegårda, ja, beläget i en ytterkurva. Så vitt och gammalt, två våningar, drygt 200 kvadrat. Här har generationerna avlöst varandra, tidevarv kommit, tidevarv försvunnit.
I ladugården fanns det djur en gång, i dag är rännorna i betonggolvet där kisset rann igenmurade. Senast stod det hästar här, det var i början av 70-talet då faster Lotta drev ridskola.
Nu går Edward och Maria i festivaltankar. Den kreativitet som funnits på gården har kanaliserats in i musiken, den livgivande.
Den ladugård där vi sitter uppfördes 1917, det vet han, Edward. Den byggdes av hans farfars far, som också hette Edward.
– Hans svärföräldrar som bodde här då, de behövde hjälp så Edward och hans fru Jakobina flyttade hem från Dalarna.
Edward Forslund
Han är nogsamt uppdaterad på historien, det är ingen tvekan om att den ligger honom nära.
Det är en liten släktkrönika vi hamnat i så låt oss nu fullfölja den:
Edward och Jakobina fick sju barn, en av sönerna hette Erik, Edwards farfar.
Lägg tills vidare detta namn, Erik Forslund, på minnet.
Erik fick i sin tur fyra barn, varav Edwards pappa Mathias är ett.
– Tänk så många som bott här på gården. En tid bodde här fyra generationer samtidigt, det var folk överallt…jag tror aldrig här bott så få som nu, fyra personer.
Det kom att bli Mathias och hustrun Sanne som tog över gården, vilken för fem år sedan alltså fördes vidare till Edward och Maria.
Nåväl, här är han nu, Edward. Nog för att det finns att göra, det går att renovera ihjäl sig för den som vill och mycket har gjorts. De ville skapa sitt eget hem och på köpet har Edward blivit riktigt händig.
Han känner han anorna, känner tacksamheten att få möjligheten att förvalta vidare genom evigheten.
– Men också en stor känsla av ansvar. Vad vi än hittar på här så ger det effekt i känslor hos andra eftersom så många har sina minnen härifrån.
Så hur känns det att bo här, för dig?
Han sitter tyst ett tag, funderar, drar sig över skägget:
– Det finns alltid den där känslan att inte komma hemifrån, det är därför vi gjort det till vårt. Och också som att kliva runt i hundratals år av förväntan.
Edward Forslund
Det bästa ord han kan komma på för att beskriva känslan är ”speciellt”.
Men att inte ta möjligheten när den uppdagades fanns egentligen aldrig. Han känner folk som sålt släktgårdar och dit ville han inte:
– De bär alltid en sorg inom sig…om det här säljs är det för alltid.
Har det känts som ett tvång att ta över?
– Nej, aldrig. Det skulle det så klart ha kunnat göra, men nej. Och när vi bestämde oss kändes det självklart, nu är det våra barn som växer upp här.
Också att flytta åter till hemön har känts rätt. Många i hans skede av livet väljer att göra det. Tio år på fastlandet, sedan hem.
Nästan alltid tänkbart för de som växer upp på Gotland, inte lika självklart för många från andra småstäder i landet.
Ibland har han funderat på hur det kommer sig:
– Det måste vara något värdefullt, ibland undrar jag vad det är. Visst är det fint på Gotland men det är det på många ställen. Det måste vara något som präglar oss som växer upp på ön.
DU&JAG, Edward Forslund.
Vi stannar upp här ett tag, minns att Edward här i texten nyss strök sig över skägget.
Så gör han ibland. Det är en rejäl odling han har.
En gång, det var 2006, gjorde jag ett långt reportage om skägg här i bladet, Edward var en av de medverkande. Han var 23 då och hade haft skägg i fyra år.
Jag läser artikeln i tidningens arkiv: ”I begynnelsen, under Säve-åren, var en pinsam moppe-mustasch allt som växte ut. Men när han verkligen våga odla spirade det på både kinder, haka och överläpp”.
Han skrattar, minns det där reportaget.
Där nämns också att han en gång rakat av det. Med svårsmält resultat, mest såg han elak ut.
Sedan dess har det hänt ytterligare en gång, 2018. Då rök såväl beard som muscha. Det höll på att ta en ände med förskräckelse.
– Det var när vi fått vårt första barn, men jag mådde verkligen psykiskt dåligt och Maria undrade ”vem är du och vad har du gjort med min man!”. Det var en pina innan det växte ut igen.
Så aldrig mer?
– Nej, aldrig mer. För det är viktigt med skägg, det kan man prata om länge.
…och så gör han det. Om skäggolja, om skäggkammen som ska dras med hundra dra, om hur det ansas bäst, vilken isbrytare det kan vara i ett samtal och…
– …så finns det alltid något att ge mig i julklapp, någon grej till skägget.
Svenska landsbygdens studieförbund, Erik Forslund i svart kostym.
Men nu: Erik Forslund. Minns du honom från tidigare i texten?
Han var en av de ledande inom Centerpartiet på Gotland och hade även en mängd förtroendeuppdrag inom folkbildning, kultur och skola samt inom jordbrukets organisationer.
En riktig kändis var han inom folkbildningskretsar i Sverige under 40-, 50- och 60-talen, bland annat inom SLS, Svenska landsbygdens studieförbund.
Han var bland de mest aktiva i arbetet med att slå samman SLS med Liberalernas studieförbund, vilket så småningom utmynnade i Studieförbundet Vuxenskolan, SV.
Dess start noteras till den 8 april 1967, men då hade Erik redan gått ur tiden. Han dog 1965, inte långt efter sin 50-årsdag.
Detta vet Edward nu. Men när han för nu 15 år sedan bluffade till sig det där jobbet på Orust hade han ingen aning.
Han skrev in sökordet ”musik” på Arbetsförmedlingens webbplats och så blev det som det blev.
Det var först när Edwards mamma börjat rensa i högar av tidningsklipp på Stora Klintegårda som det märkliga uppenbarade sig: Att farfar var den som låg bakom det studieförbund som 50 år senare betalade hans lön.
Och jobbar där gör han än idag, nu mestadels på distans, som nationell utvecklingsledare inom kulturområdet; dans, konst, musik.
Han brinner för jobbet, säger han. Av att se människor utvecklas och blomma.
– Vi har över 30 000 personer som sysslar med musik, det finns en otrolig kraft i det.
Erik Forslund, Edwards farfar, delar ut någon form av pris till Sara Lidman.
Man när du fick veta att farfar låg till grund för studieförbundet…berätta.
– Alltså…det var lite overkligt. Att inte ha en aning och så plötsligt inse vilken betydelse han haft. Så tråkigt att han själv inte fick uppleva det. Om han varit vid liv i dag kanske han haft en hederspost av något slag, det hade varit stort.
Massor av dokument har uppdagats. Hur hela processen gick till, hur styrelsen skulle se ut…lämningar från en annan tid.
Historiens gång, Edward!
– Ja, visst är det. Han gjorde något verkligt bra, det bär jag med mig. Det är märkligt hur saker går igen och hör ihop. Att jag bor i det som var hans hem och jobbar i hans anda.
Så vackert är det, säger han. Vackert med alla dessa ekon bakåt i tiden. Och med alla energier som flödar fritt, den som är öppen kan också fånga dem.
Pink Milk med Maria och Edward Forslund släppte sitt nya album i våras.
Pink Milk är aktuellt med albumet ”Ultraviolet”. I sommar spelar de runt om i landet. Edward är även medlem i bandet Riddarna, som i sommar gör en comeback-spelning på Gotland.
Och därmed är vi tillbaka där vi började, i musiken, den livgivande och vars energi driver dem framåt i flödet av generationer.
Fotnot: Brodern Martin Forslund jobbar också med musik och har som producent bland annat producerat Håkan Hellström.