När Eva Armini blickar tillbaka på sin barndom kan hon se att hon påverkades av att ha blivit bortadopterad. Det gav henne trygghet och modet att klara sig själv i livet.
Ett år efter freden i andra världskriget kunde veckotidningen Husmoderns läsare hitta följande annons: ”Baby som väntas 10 till 20 september av unga friska föräldrar av god familj söker gott adoptivhem, helst direkt från BB”.
Men det skulle dröja 21 dagar, inlindad i handdukar i en uppfälld resväska på ett vardagsrumsgolv, innan den nyfödda hämtades av en barnlös kvinna för att ta tåget från Stockholm till Örebro.
– Babyn var jag och kvinnan min nya mamma.
Så börjar Eva Armini sin livsberättelse, som nu är ett av lyssnarnas val till sommarvärd för populära radioprogrammet ”Sommar” i P1.
Bakom knoppande trädpioner tar hon emot vid det gamla huset i Västergarn.
– Jag satte dem för 40 år sedan, för att träna mitt tålamod, säger hon innan samtalet om livet, och hur allt bara blivit som det blev, slår ut i full blom.
Att ha blivit bortadopterad blev en del av Eva Arminis identitet.
– Jag fick självförtroendet på köpet, och insikten att mitt liv bara hängde på mig. Min adoptivmamma sa alltid: ”Eva, du klarar dig alltid” och jag har liftat ensam från Frankrike när jag var hur ung som helst – jag var helt orädd.
En svartvit bild visar de biologiska föräldrarna, ”av god familj”, som valde att adoptera bort henne.
– De levde på Stureplan, pappa var journalist och mamma modell, och på bilden har han New York Times under armen och hon en flott klänning. Det där inspirerade mig, säger Eva Armini och berättar hur second hand, kläder och mode, har följt henne som en röd tråd genom livet.
Eva Armini kan efter omröstningen bli lyssnarnas val till sommarvärd för populära ”Sommar” i P1.
I 20-årsåldern fattade Eva Armini mod och skrev ett brev till sin pappa.
– Så etablerade vi kontakten, och vi träffades sedan flera gånger. Min mamma träffade jag sista gången när jag låg i resväskan, säger hon och berättar hur hon, som alla andra människor, präglats av sin barndom – men där det inte nödvändigtvis måste bli till det sämre:
– Livet blir som i en spegel när man blir äldre och det gör det så väldigt intressant. Det sägs alltid att man ska leva i nuet, men jag tycker också att man ska leva både i det förgångna och i framtiden.
Att Eva Armini sällan har haft en plan har gjort att hon fått uppleva det bästa i livet.
– Olof och jag träffades för 50 år sedan och han kallar mig fortfarande för Lolli Projekt, säger hon och berättar hur de där infallen fick dem att tillbringa två år i Östafrika, där sonen David fyllde både tre och fyra år.
När han skulle börja skolan tog de en kartbok och letade efter en lika lugn plats som de upplevt i Tanzania.
– Vi hade aldrig varit på Gotland men tänkte att en ö vore mysigt.
De gifte sig för över 50 år sedan, men älskar fortfarande samtalet. ”Många andra äldre tystnar, om de har pratat, men vi får inte så mycket annat gjort för vi kan diskutera i timmar”, säger Eva Armini när hon förklarar sin kärlek till Olof.
Då, i början av 1980-talet, fanns lediga lärarjobb över hela ön. Det blev Klinteskolan och att Eva fick ont i halsen gjorde att hon i doktorns väntrum fick ögonen på det lilla huset i Västergarn.
– Vi hade lägenhet i Klinte och cyklade till huset på helgerna. Där duschade vi genom att hälla vatten över oss ute i trädgården. Klinteskolan var ett fantastiskt högstadium och att vi genom åren haft så många underbara elever känns helt fantastiskt, säger hon och berättar hur hon aldrig bar samma kläder två dagar rad på jobbet.
Leopardmönstrat och knallrött, roliga skor och höga klackar, allt blev vardag för eleverna – som enligt Eva ibland kom till skolan mest för att se vad hon hade på sig.
För att träna sitt tålamod planterade Eva Armini för 40 år sedan pioner, för att hon hade hört att de växte otroligt långsamt, men var vackra när de blommar.
I augusti 1998 började första årskullen elever på Donnergymnasiet, som var öns första privata gymnasieskola, med Eva Armini som en av grundarna.
– Det var ett fantastiskt ögonblick. Vi hade 600 ansökningar från hela Sverige, från lärare som ville vara med och starta skolan, men vi valde ut tolv, säger hon och berättar att Donner när det var som störst, med skolor i Klinte, Slite och i Göteborg, hade 1 000 elever.
Inget varar för evigt och i dag är Olof och Eva Armini pensionärer. De delar sin tid mellan Göteborg och Västergarn. Lusten att berätta om sitt liv som sommarvärd i radion har hon burit i flera år. I våras, när hon skulle se när ansökningstiden gick ut, brann det plötsligt i knutarna.
– Den skulle gå ut om tre timmar! Då jäklar tänkte jag att jag får väl sätta ihop något, så jag ringde och läste in på en telefonsvarare.
På söndag stängs röstningen. Eva Armini är en av åtta kandidater till lyssnarnas val av sommarvärd. Något manus finns ännu inte, om det skulle bli hon som får chansen, men det är inget som skapar stress.
– Jag tycker att det är jobbigare att betala räkningar än att skriva sommarprogram. Att göra något kreativt är härligt och intressant, säger hon.
Secondhand har följt Eva Armini genom livet. Hon berättar om den Chanelkappa hon hittade begagnad i Paris, men som ändå var så dyr att hon fick åka hem till Sverige och hämta mer pengar.