I Sverige ransonerades bröd, kaffe och mjölk, och motboken hade ännu inte införts på Systemet. Ernst Rolf gjorde succé i Stockholm och Ivar Kreuger hade ännu inte startat Svenska tändsticks AB när Nils Lundborg föddes i Dalhem, en månad innan ryska revolutionen.
– Jag har legat i samma säng som Babben, men vi har legat där vid olika tillfällen, säger han med ögonen glittrande av skratt, och förklarar att hon är hans A-kusin.
Att Nils Lundborg snart fyller hundra är svårt att förstå. Han är förvånansvärt pigg i kroppen och mycket klar i huvudet. Nils berättar hur familjen flyttade till Gammelgarn när han bara var ett par år gammal. Där tog han ofta dragspelet på cykeln och drog på dans för att spela.
– Bil hade man inte råd med, ”Nisses gäng” kallade vi oss för, säger han.
När Nils Lundborg gått ut folkskolan var han trött på plugget och lovade att aldrig mera studera.
– Jag var så ointresserad. Det var bara bibeln och katekesen i skolan, berättar han.
Men löftet sprack ganska snart. Efter värvning till I18 gjorde han beredskap på KA3 i Fårösund. Det blev biljetten från Gotland, till Försvarets läroverk i Uppsala och en yrkeskarriär med sprängkraft.
– Jag hade en liten väska med tandborste med mig på båten och sökte jobb i Stockholm, säger Nils Lundborg.
Brodern Henning fick ta över föräldragården i Gammelgarn, medan Nils gjorde sig hemmastadd i Alfred Nobels domäner i Vinterviken i Stockholm.
Precis som Robert Gustafssons rollfigur Allan Karlsson i ”100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann” har Nils Lundborg intresserat sig för krut och dynamitens effekter.
– Mitt första jobb var som laboratoriebiträde, säger han och visar bild på en kula som skjuts genom en masonitskiva.
Bilden har han tagit på en miljondels sekund och det syns tydligt hur kraften får lika mycket träfibrer att fara bakåt som framåt i kulans riktning.
Sprängteknik blev Nils Lundborgs yrke och han doktorerade i hållfasthetslära i bergmaterial. I sovrummet i villan i Västerhejde trängs ännu hundratals vetenskapliga arbeten i hans pärmar.
Nils berättar om mötet med en nobelpristagare i Amerika och historien hur han själv tackade nej till en professorstjänst i Luleå, för att istället bli vd på ett av Nobelföretagen.
– Det var två till tre gånger så bra betalt som professorslönen, säger han.
När Nils var 62 år gammal gick hans första fru Mary bort. De hade inga barn. Två år senare träffade Nils 25 år yngre Inga-Britt och när han gick i pension flyttade de till Gotland. Och fick barn.
– Då fick Nisse pension och barnbidrag samtidigt, vi tog allt på en gång, säger Inga-Britt Lundborg.
Ett år efter att Nils-Erik föddes kom sonen Carl-Henrik. Nu laddar hela familjen för hundraårskalas, den 11 januari med öppet hus.
– Jag räknar dagarna till jag fyller och tycker att det går så hemskt sakta, flinar Nils Lundborg.
Men egentligen längtar han allra mest efter våren och att få komma ut i trädgården. Det är bara ett år sedan en granne fick köpa Nils baklastare.
– Jag var inte orolig för själva körningen, men när han skulle upp i lastaren var jag rädd att han skulle ramla, säger Inga-Britt.
Innanför träportarna ute i ladan står däremot Nisses gamla åkgräsklippare. Han förklarar att han gärna använder käppen dit ut, men att det sedan går lika bra att hålla sig i en skottkärra eller för all del i jordfräsen medan han gräver om i trädgårdslandet.
– Jag funderar på en ny åkgräsklippare till våren, säger Nils Lundborg.
Jordkällaren i trädgården har han byggt alldeles själv. Att han snart fyller hundra är inget som känns så där extra märkvärdigt. Några direkta knep för att bli gammal har han inte. Nils tar sig gärna ett glas vin till maten. Cigarrer har han slutat med för länge sedan, och gymnastik är ingenting för honom.
– Motion är det värsta jag vet. Det var en läkare som kallade mig ”krut-gubbe”, men jag känner mig mest som en gammal gubbe, säger Nils Lundborg och tar en näve pepparkakor till kaffetåren.